Människor tröstar, säger att det blir bäst så…

Hunden, min trofasta fyrbenta dam, skulle bli tio år i sommar. Nu väntar ingen hundsommar på verandan där hon kollat ekorrar, skator och annat kul.

Julia måste somna in i kväll, med mattes tårar och besvikelse över ett hundliv som gick så snabbt. Ingen förvirrad hjärna tänker konstruktiva tankar, bäst så eller vänta och se…

Natten som gått blev tung och svår. Morgontimmarna lika hemska med vovven på djursjukhus och inget besked före 08.00.

Jag vet, jag vet! Allt det där – att när den dagen kommer måste en djurägare vara beredd – vi – katt, hund, kanin och alla andra djurägare som så tufft förklarar att vi begriper, förstår när det är dags.

Och allt det andra… Men när dagen är kommen beter man sig kappast rationellt. Julia började flåsa för minsta uppförslut. På tre dagar accelererade flåset. Lunginflammation eller metastaser i lungorna? Röngen gav inget säkert besked och vovvens tillstånd försämrades. Två timmar i sen kväll med en varm nos i handen. Tre timmar idag på eftermiddagen med hastig andning, trött blick, men blöt tunga för mattes händer. I sorgen och dödens väntrum

finns ingen återvändo. Ett djur som lider måste få hjälp att somna in – och det är vi människor som bestämmer – till skillnad från människans sjukvård – och svårt mänskligt lidande.

Men gud ska veta att det är svåra beslut. Tårarna har trillatt i snart ett dygn eller mer. Och det finns just nu inte så många klara tankar i en trött skalle.

Jag vet, jag vet! Människor som aldrig ägt en hund katt eller häst, skakar på huvudet, begriper inte den sorg och smärta som en djurägare trots allt står inför de sista timmarna…

Det hjälper föga att tänka, vi har Haiti, svåra sjukdomar, mänskligt lidande och nöd…bara en hund!!!

Den lilla sorgen och smärtan just nu över en förlorad vän är lika svår som någon annan förlust.

Så säger psykologer, terapeuter, hundanalytiker med flera. Därför vågar jag gråta ut min sorg och kvida av smärta över att aldrig mer få se den tjocka svansen vifta i dörröppningen när jag handlat korv – som varit så gott…

Har Mats Alm mördat sin blivande brud – eller inte?

 Tdningarna i Dalarna har tjocka rubriker och journalister från hela landet trängs på rätttegngen. Murvlan såg Leif GW Persson stoppa in en stärkande prilla och Hasse Aro diskuterade med sitt tv-folk om sändningar för Efterlyst.

 Ingen vet eller har minsta aning om vad som rör sig i huvudet på den mordåtalade killen Alm. En rödhårig, rätt oansenlig grabb, som på ett mystiskt sätt inte vill eller kan förklara hur hans blivande hustru försvann.

 Tre dagar påstod han sig ligga drogad i en baklucka på en bil. Innan han släpptes ut och fördes till fyndplatsen där Linda Chen låg.

Under tiden hade dock killen Alm rest till Stockholm, fotograferat både turistmål och sig själv. Kamera och dator hitades i hans föräldrahem – och med det nya bevis – som trots allt inte binder honom vid det mystiska mordet. Han förnekar.

 Falun står återigen i fokus. Inte för första gången. Militärliga, Kepsliga, Tomas Quick, en mördad japan och nu Linda Chen.

Folk undrar hur det är ställt i en liten, till synes lugn, mellansvensk gruvidyll till stad.

Rättssalens åhörarbänkar är fyllda av mediamänniskor och många  falubor. Murvlan vill varken höra eller se, men läser.

Det är i nuläget  ordentligt synd om nära och kära som följer händelseförloppet. Man undrar lite över tillströmande åhörare. Att media finns där är självklart, men de andra..

Varför vill vissa personer frottera sig i andras olycka?

Läser morgontidningens annonser och text för bortgångna.

En legendarisk mediamänniska har gått ur tiden. Lämnat jordskorpan i aktningsvärt hög ålder, som absolut inte har gått spårlöst förbi.

Personen omnämns med många vackra ord.

I rad efter rad påpekas den bortgångnas stora betydelse – för en bred allmänhet och för de närmaste vännerna, i föreningsliv och i mediala kretsar och sammanhang.

Att människan ifråga, nästan alltid retat omgivningen, farit fram som ett stort ego, skällt ut kollegor, vänner, gråtit sig till det hon velat ha och göra nämns överhuvudtaget inte. De flesta tassade på tå kring människans sköra skinn.

Givetvis kan inte en ”runa” innehålla så nära kontroversiella ting, somett stort ego eller ständig omogenhet.

Men det är faktiskt märkligt, att vissa människor nästan förvandlas till de vänaste änglar, när de dragit sitt sista andetag.

Nu vilar den gamla i frid . och så får det ju bli…

Men nog är det underligt hur vi beskriver andra och varandra…

Det stora lugnet lade sig i samband med den återfunna almanackan, som skapat irritation under minst två veckor.

Garderober, lådor, väskor genomsöktes, men de lilla rackaren fanns inte till någonstans.

Förrän ägarinnan elt plötsligt lyfte på en hög påskkort som skulle skickas till vänner och bekanta.

Rackarns så penibelt…alldeles nära, i köket…

Mitt i sorteringen av tänkbara, valbara motiv så föll den lilla agendan till golvet. Följt av ett skrik: Här är den, den är här!!!

Vilken undrade maken, en trappa ner, och för det mesta onåbar i kritiska situationer.

Och plötsigt ligger alla pusselbitar på plats. SJ-biljettens nummer till automaten för biljett till hufvudstaden, koll på sjukan, födelsedagsfest och annan viktig information – som bara hör en enda till…

 Stora lugnet har nyss lagt sig, det har bläddrats, rivits små kanter i agendan – och upptäckts att tiden idag heter sommartid.

 Lugnet är återställt, men troligen bara för en kort tid. Till nästa förlorade grej och med den ny irritation.

För att använda en aforism: Se till att den plats du fyller blir välfylld…

(J.Kühnel)

Det finns inget så besvärande som detta evinnerliga letande efter försvunna prylar

 I mer än en vecka har agendan, en liten blå sak, med viktiga anteckningar, hållit sig borta.

Alla väskor, fickor, bilens skrymslen, garderober är genomsökta. Men almanackan är puts väck! Som om någon käkat upp den lilla rackaren med plastpärmar och vita blad..

 Det värsta är att ägarinnan känner sig helt vilse i pannkakan.

En viktig träff ska ske andra tisdagen i nästa månad. Men Murvlan bokade lokal och arrangemang en vecka tidigare…Och fick i sista vevan känslan av tidigarelagt.

Det blev till att ringa oc ändra, förklara sin situation.

Jamen du läser väl tidningar? Dagens datum brukar ståta längst upp. Jovars, javars…lite skamset erkänner man pulserande blickar som inte alltid fäster vid trycksvärta.

Myckert energi, ilska och irritation har passerat under letningsdagarna. Vet inte ens om det finns gott hopp om att hitta. Den lilla datumboken kan befinna sig varsom helst. Kanske i en snödriva, urtappad från en väska. Vad vet den som letar!

 På promenad i Selma Lagerlöfs kvarter upptäckte jag en granne, som sparkade i snön. Mitt emot sitt hus, på andra sidan trottoaren.

-Skotter du med fötterna? Undrades det.

Ohnej, det hela är så penibelt. Vi har förlorat en doktorsring, en ring som förmodligen har suttit i en handske, med hand som skottat.

Skottaren svettades i pannan, tog av sig handsken – och – där trodde grannen att ringen flugit sin väg – kanske i en snödriva.

Så nu är vi två i grannskapet som förenat oss i en sorts vilsen letningssafari. Hon ödlar energi i letandet efter en ring, Murvlan gödslar energi över en liten blå agenda.

Det droppar, från ”ingenstans” men givetvis från någonstans.

Kylen, ett gigantiskt skåp, som rymmer allt från stora potatissäckar till läskbackar, vill tydligen inte kyla matvarorna längre.

Ingen begriper varför apparater alltid ska uschlas strax innan en helg. Först var det frysen, sen värmeaggregatet till varmvattnet och nu kylen.

Maten måste ställas ut på balkongen, mjölken i kylväskor och allt det andra i mindre förvaringslådor.

 Montören?! Jamen jomen, de kan inte just nu, har ingen akuttid…Givetvis!

Och stora helvetet brakar loss kring maten som nyss inhandlats, som behöver stå i kylen, som inte ens håller mjölken kall.

 Murvlan gnäller och maken hotar att slå sönder hela det förb…skåpet.

Gnäll och gnistor går inte speciellt bra ihop.

Hon gnäller för att skåpet inte kyler maten och han över reparatörer som inte kommer på stört – när man ändå betalar och allt…

Ett tjog blöta tidningar har plockats in och ut för att vattnet inte ska rinna ut över golvet. Ett halvt dussin handdukar har vridits ur…

 Men ”vitvarufolket” har inte tid och kylskåpet kan inte baxas ut på en eftermiddag.

Det är ett märkligt skåp, det mest gigantiska vi sett i ett hus, ett finskt skåp, som i dagsläget inte finns på någon vitvarumarknad.

 Det blir antagligen så att skåpet slås av – väntan på nedmontering. Annat går förmodligen inte.

Och vem ska montera ner eländet?

Makens förslag att slå sönder hela skåpet känns lockande. Men här handlar det bland annat om freon – och gud förbjude den som låter dylikt släppas loss….

  Så i dagsläger blir det lite mer gnäll, lite mer helvete, lite mer hysteriskt torkande…Ett tag…

Ingen begriper elräkningarna. De är vidrigt höga. Tar nästan andan ur människor i eluppvärmda hus.

Ampere blandas med elskatt, pengar för elnätet, kilowattimmar blandas med rörlig och fast ersättning.

Man försöker begripa, men förstår inte ett skvatt – annat än den summa som ska betalas.

Tusenlappar ska fladdra iväg, skulden är flera tusen, för varje månad…

Men direktörerna för elbolagen står sig starka. De håvar in bonusar, kläcker nya idér om fast och rörlig ersättning, som i slutänden ska gynna elkonsumenten.

Bah! I värsta vargavintern stod kärnkraftverken stilla.

Skulle repareras, sades det. Ingen tror eller litar på det som sägs…

Direktörsbonusar känns som salt i öppna sår.

Och elräkningarna somen plötslig hjärtinfarkt. Faktiskt!

 En och annan elkonsument

tvingas be om nåd. Avbetalning eller lån?

Sitter just nu med månadens räkningar. Summorna är höga och ingen vet hur man hoppar av eller skyndsamt knallar över till en annan elöeverantör.

För livet med olika val har blivit väldigt snårigt och inte minst  besvärligt.

Och elenergin måste betalas innan de slår av strömmen….

Bråttom bråttom ska just iväg på kalas

Var är nätstrumporna och annat ”fras”?

I stor garderom – Inget någonsin att sätta på

Allt är dammigt svart och man får stå på tå

För att se om det längst in i något hörn

finns nån hatt eller klänning som inte fått sig en törn

Nu är det bråttom, andra väninnor pinglar

Du sluddrar, har väl inte tagit nåt före så att du vinglar

Oh nej jag stötte skallen i en låda med vass kant

Så kan det gå när ens fot och ben slant.

Kommer hem ikväll – säkert glad, mätt och belåten

Och om det bliivit ett glas för mycket blir man säkert förlåten…

Öppna svalget, andas in, och låt strupen ljuda av allsköns toner….

  200 körsångare trängdes, trivdes, prasslade med noter, diskuterade partitur på stor konsert i Leksand i lördags.

I liten anrik kyrka, i knätofstrakter, där dalakroalerna och budmarscherna stänkte om varandra.

Murvlan, med altstämma, gjorde som alla andra, öppnade strupen och lät klangerna ljuda.

Och det lät bra! Faktiskt!
Med 200 körsångare från mellansvenska kördistriktet, Falun, Leksand, Sundsvall, Tibro, Avesta och fler orter svängde det ordentligt i bossanova, salsarythmer och som omväxing stillsamma ballader.

Solisterna. Brasilianska Simone glittrade med vit ros i sitt svarta hår. Ngogo från Sydafrika lockade ståpäls och Rastlam med Aramenisk folksång förenade sig med svensk kulla från Leksamd, som drillade i folksång.

Konserten krävde tolv timmar i anspråk. Stämövning, repetitioner ,danssteg och avslutande konsert – som följdes av brakande applåder. Och efter  övning och två timmars konsert, urlakade men  glada körsångare, trötta fötter, hes stämma, hem och i säng.

Bloggen fick vila. För vem orkar i sen kväll efter ett tolv timmars pass?

Var fjärde svensk sjunger i kör. Det sägs att svenskarnas körintresse är större än idrottem. Murvlan trallar vidare, men känner sig ännu aningen hes…

Volvo har gåt med miljardförslust. Människor inom det tidigare helsvenska bilföretaget skakar i vånda.

De ställs utan jobb, vet inget om framtiden, har hus, hem och familj. Kort sagt ett liv som kanske krackelerar.

 Men Volvochefen står stadigt på sina två ben, alltför stadigt. Hans hus, familj och vardag skakar inte av några problem med pengar.

Oh nej! Han får ett rejält påslag – miljoner – för att företaget i kris – gått så bra!?

Det är klart, karln kan ju som alla andra drabbas av sjukdom och annat armod. Men även då, har han till skillnad från den lilla gräsroten,  råd att betala för exklusiv vård. Om han vill och behöver.

 Vilka signaler ger det i den allmänna samhällsbilden?

Jo, att den som sitter högt upp i hierarkin, sitter oskyddad. Långt upp på en tron som sällan skakar.

Men den lilla gräsroten som, blivit arbetslös och varje dag tvingas kämpa för mat på bordet och pengar till räkningarna, ska behöva redogöra för minsta lilla detalj i sitt leverne. Dessutom bli förnedrad av både a-kassa, arbetsförmedling, sjukkassa…

Hur frisk och arbetsför blir man av dylik behandling? Vilken politiker lyssnar?

Svensson därute har snart inte förtroende för någon allians, varken röd eller grön.

 Under tiden rullar miljonlönerna för de som redan har – och utan att rodna kvitterar ut mer.

För att Volvochefen och de andra högsingarna säger: Det är jag värd!!!