Vintern har tydligen rasat ut i varje fall i mellersta delarna av landet…

Ikväll ska det firas…förhoppningsvis på rätt sätt. Men lite oro finns givetvis bland alla tonårsföräldrar, som ibland varken vet ut eller in. För dörrarna kan ju inte låsas om en älskad unge som VILL UT…till fester, brasor och smällare.

Första fyllan brukar få sin premiär just på Valborgsmässoaftonen. Just nu är vi befriade från pass med nattvandrande föräldrapatruller.

Våra f d tonåringar är utflugna och idag egna föräldrar – med samma gamla oro om avkomman som VILL UT.

Jag minns oron som gnagde vid tolvslaget. Man hade satt en gräns, grannarna tydligen en annan, vilken resulterade i gnissel.

Han får och hon får…Men allt går att kolla. Det visade sig att Lina och Lasse inte alls fått förlänga tyglar. De skulle hem strax efter tolvslaget och när det hade ringts och kollats kallades föräldrar för uråldriga spioner.

Det var ett tag sedan, men ämnet ut och fira är lika aktuellt, bara med skillnaden. Mer vågade aktiviteter kring rusdrycker och narkotika.

Tonårinar är nästaan en homogen grupp testpiloter. De vill våga. Inte bryta mönster. Pallar sällan för gängtryck.

Och där ligger något av pudelns kärna.

Så när vintern rasar ut bland våra fjällar är det angeläget med nyktra tonårsföräldrar – som omedelbart kan rycka ut eller in dit det behövs.

Tänkvärt? Ja!

Barn och ungdomar är morgondagens samhällsmedborgare. Vi har dem bara EN gång OCH LIVET GÅR ALDRIG I RETUR.

- Mamma har du bakat, va gott!

 Tre stackars barn har förtjust ropat:har du bakat? När de i husets dörr mötts av doft från nybakat, men snopet – konstaterat att baket havererat…

Degkatastroferna har avlöst varandra. Sockerkakorna sjunker alltid i mitten, rättare sagt de havererar innan formen ens hunnit ut ur ugnen.

- Begriper inte hur du miss -”lyckas” varje gång, påpekar de som trots allt skrapat formen och knastrat i sig de hårda kanterna…

Vänner och bekanta bakar som gudar och gudinnor.

I mitt hus bjuds det på små köpta mintchoklad till kaffet. Sällan eller aldrig bullar, än mindre nu förtiden sockerkaka…

- Och tänk alla drömmar som du bakade, erinrade mig en av tre döttrar, som sällan hann doppa fingrarna i kakburken.

På grund av att modern (som bakat) hunnit sluka hela plåten – innan den ens angjort kakburken.

Murveldrömmarna är syndigt goda. Så goda att bakverket numera är – hö, hö – skrinlagt! På grund av sötsug och bakleda…

Igår kväll, på körpaus mellan kämpiga partiturer, bjöds körkamrater på supergoda chokladkakor. Som knastrade mellan tänder och omedelbart lockade ett antal att be om recept.

Det var bara en körsångare som struntade i receptet. Det räckte mer tre kakor till teet. Varför baka när inget blir kvar eller än värre sjunker i ugnen till noll och intet?…

Kollar runt i bloggosfären och konstaterar att alla andra kan och hanterar sin teknik långt mycket mer än jag.

De klistrar in blommor och artister, knappar in sig på You Tube, tar upp ditter och datten. Briljerar med rosetter och hjärtan, byter bakgrundsfärg och kastar sig över till andra inkopplingar…

Och här sitter en Murvla med svarta bokstäver som bildar ord och meningar.

Avundsjuk? Javisst! Lär dig tjötar någon – och hjärnan låser sig…

Det är som i skolan när frökan Franzina och sen Arvinskan skulle slå in först plus och minus, sen multiplikationstabellen i en förskrämd unges hopplösa mattehjärna.

Matematikens mystiska värld tog mycket långt tid att lära.

Tror bestämt att det är samma sak med datorer och allsköns programvara.

Man får vara tacksam för det lilla man lärt, och underbara händelser och bilder, får härifrån beskrivas med någon sorts känsla bakom orden.

Bara så att ni vet…

Det tar sin lilla tid att väcka en slumrande trädgård.

Tja väcka och väcka…den väcker sig själv, men behöver lite hjälp på traven.

Vissna torra löv, kvistar till förbannelse, fällda grenar från körsbärsträd, tunga grenat från björk – och avsågad tall…

Heldagsjobb – en solig söndag – med resultat – ont i ryggslutet, värk i låren, svullna fötter och stela armar -  av allt sågande, släpande, räfsande…

Och när kvällen kommer ser man att det tar minst en dag till att forsla undan all sly och alla lövsäckar.

- Bränn skiten, påpekar grannens, granne, som alltid fixar vårbrasor. En av eldentusiasterna råkade glömma sin brasa ifjol.

Och vad hände? Jo sju grannar utan brunnar och vatten fick larma brandkåren, för lågor som stod i högan sky…Och den som eldat satt helt oberöd på tåget till Stockholm.

Så här blev det ingen brasa. Allt som kunde bränts släpades till skogens förmultning.

- Bra idé att räfsa och fylla en hel presenning, tyckte  vi som bar.

När fyrkanten var fylld  rullades den ihop, pressades in i bagageluckan och tömdes i skogen.

Femton fyllda och till skogs släpade presenningar känns i armar och ben.

Och just nu går solen ner bakom skogsbrynet. Lugnet lägger sig över sjön Runns och småbyar kring Ornäs, Gustav Vasas flykttrakter.

En Ornäsbjörk har nästan fått småknoppar. Våren gör sitt intåg…och en nöjd Murvla ställer undan krattan och skottkärran till morgondagen…Puh!

Nu startar rättegången mot Röda korsets överhuvud. Med efternamnet Donner.

Måtte han skämmas, som försnillat över 200.000 kroor och mer till av insamlade medel till den så kallade hjälporganisationen.

Att ingen såg och stoppade den falska pengasnurren, hör antagligen till fenomenet. Liten räds att kritiisera stor.

För vem kunde ana att rara Elsas berömvärda insatser på Röda korset, eller Albins klappande hjärta att hjälpa skulle missbrukas av människor i organisationene övre styrande led.

För vem, säg vem vill tro, att ens futtitga femtiolapp eller mer i en  sparbössa, för exempelvis törstande hungrande barn i u-land, skulle hamna på en resturangs krognota, alternativt betalning för en luxös hotellsäng?

 Fängelsestraff räcker inte för dessa luspudlar till falska människor, som dessutom har mage att skylla ifrån sig…ett gigantiskt bedrägeri!

Donner borde sättas i samma sits, som världens fattigaste, bostadslösa, hungrande människor, som i armod och elände drar sig fram för att klara livhanken.

Men rättvisan är aldrig rättvis.

Donner får sin dom, men går kanske fri om några år. Och har han antagligen inte mage att skämmas.

För så är många av de människor som levt på andras bekostnad. De dyker upp som fettpärlor på vatten…Beredda att ta sig an nya uppdrag som återställer deras – från början – fina fasad.

Det finns en massa opassande ord för den sortens parasiter – Tvi Vale och mer till som inte lämpas sig i det skrivna ordet…

Planerar som bara attan – planerar vadå?

Jo en sommardröm med underbara pioner. Rara vackra blommor som kan bli bortåt hundra år gama.

Farmor älskade pioner, mormor plockade pionblomor till sina ”tantkalas”. Och som de doftade…

 Det finns knappast vackrare blommor, rosor förstås, men vete gudarna om inte pioner slår rosen…

Pionhörnan ligger och gror – i planeringsstadiet – för än är inget land uppgrävt eller någon jord uppluckrad för mina planerade pioner…

En röd rar pion, inhandlades och planterades på senhösten.

Än visar den blivande blomman inte minsta tillstymelse till några spirande stänglar…

Värsta scenariot. Det bidde ingen pion…

Sorgerliga saker hända…Det har hänt förr och kan hända igen.

Den som inte har gröna fingrar brukar klåpa till det så in i nordens. Det blir då och då liksom inte minsta spirande blomma…

 Men om drömmarna slår in och trädgårdsentusiasmen för en pionhörna håller – eller spirar – då kan det bli fullkomlig sommarlycka. 

En Murvla i vitmålad trädgårdsmöbel omgärdad av ett halvt dussin skära, vita, cyklamenrosa pioner. Ett halvt dussin minsann. Så många tänker jag sätta ner i Moder Jord.

Och när väninorna angör vita huset på landet ska de bjudas på något läckert i min pionhörna…

En sommardröm – måtte den bara bli sann…

Klart att det är kul att resa, se och möta människor i andra kulturer och miljöer. Men ibland är borta bra men hemma bäst…

Ett antal vänner sitter i andra kontinenter och vrider händerna i förtvivlan. När, och hur ska de komma hem?

Med buss, tåg? För flygget svävar inte från deras horisont. Just nu. För att den isländska askan rubbar cirklarna och för att jetströmmar och vindar ställer till det.

 - Vilken tur att vi inte reste, vi kunde ha blivit kvar i eländes, elände. Och ungarna, vem skulle? Gastar två av mina tre döttrar, som i födelsedagspresent fått slantar till utlandsbiljett.

En stunds avkoppling i Usa eller London. De hade inte bestämt sig, men nästan…

Och om det varit så illa hade felet legat på mödernets tjat: Åk nu!

En omsorgsfull mor som i månader tjatat: Ge er väg nån gång. Men de har dragit och dragit ut på tiden.

Fyraabarnsmammor gör nämligen så. För att ungarna fyller år om vartannat. för att kidsen har något viktigare att ordna, som sabbar en ”mammresa” till annan kontinent. Och så jobbet, som inte rullar utan deras insats…Givetvis…

Så nu sitter de hemma, jobbar och diskuterar hejvilt. Om tiden som rusar snabbare än askmoln. Om examen, kläder, jobbiga uppdrag och utlandsbiljett som kanske kan lösas när den isländska askan fallit till marken. Kommentarerna uteblir inte…

- Tänk kära mor, vilken tur, att du inte fick din vilja igenom – den här gången, gastar de i mobila telefoner…

Borta bra, men just nu hemma bäst…

Först var det fågelinfluensan – som hart när däckade en av mina ängsligaste väninnor.

Hon for iväg till vårdcentralen med jetfart – för att lyssna om hon kunde skaffa sig och injicera medikamentet – tamiflu…Det gick inte, mediicinen hade inte landat i Sverige och allra minst i vår lilla värnlösa stad…

Väninnan handlade munskydd, gick omkring som en kines, med vitt nonwowen- tyg kring munnen.

När fågelinfluensan ebbade ut lugnade hon sig – tills nästa farofyllda dödshot. Denna gång svininfluensan.

Alla hemskt besmittade djur tycktes landa med sin smitta på väninnans balkong. Och med samma jetfart satte hon iväg till vårdcentralen, för att få en laddad spruta i sitt ”människokött”.

Munskydd? Jodå, även här satt den vita lappen kring väninnans  -mun och näsa.

Men tror inte att det blev lugn och ro. NEJ! Nu är väninnan helt uppfylld av vulkanutbrottet på Island. Landar det på hennes balkong? Behöver hon munskydd – igen? Måste hon ringa och varna barn och barnbarn, som i vuxenålder, kanske inte läser eller tar del av global information?

 Tiden är visserligen ur led, men ska vi låta oss däckas och nästan förlora vettet av alla fasansfulla larm?

Farhågorna staplas på varandra…Blir det en kall sommar, kan vi äta våra grödor? Blir vi sjuka av askans nedfall? Ingen vet bestämt, men måste vi inte ta det lugnt, följa information med vett och sans?

Det tjänar inget till att låta sig däckas – nästan falla ur den ”mänskliga ramen”…

De sitter och grinar – för att de inte kommer hem – eller bort. Ett helt gäng dagisfröknar skulle bege sig till Island, för att studera en pedagogik – som egentligen finns i deras omedelbara närhet.

Föräldrar kände irritation, de behövde ta ledigt, kalla in släkt och vänner för att klara barnpassningen. Kunde de inte ändra planerna och studera pedagogiken på hemmaplan?

Absolut inte. Nej!

Men naturkrafterna förändrade och förlamade all flygtrafik. Både dagisfröknarna och tusentals resenärers planer att ta sig från ena sidan av halvklotet till den andra splierades. Vukan? Va!

Tidingarna fick bråttom att tota ihop massor av goda och dåliga nyheter. Pappersmedia spottar ut lika svart text som den isländska vulkanaskan. Och människor som av naturkrafter tvingas stanna hemma eller borta gnäller…och gnäller.

Mest förvånad blir man över alla som klagar:Vi kommer ingenstans! Hur i all världen tänker de? Vill de riskera egna och andras liv för att en flight inte kan lyfta?

Vet de inte att den vedervärdiga vulkanaskan innehåller små bergs och glaspartiklar som är så hårda att de kan blästra både flygplansvingar och motorer?

Den riskerar att tränga in överallt, kan till och med landa i planens elsystem och hydraulik, till och med sätta sig i våra andnigsorgan…

Den lilla människan blir alltså strandsatt. Utbrottet påverkar både miljö. klimat och ozonlager. I nuläget vet ingen vilka konsekvenser det får.

Men ett vet och ser vi klart och tydligt. Människans fantastiska teknik har ingen chans mot naturens egna krafter…

 Men klagas ska det – hur många är mogna nog att inse att vi inte har något att sätta emot naturens oerhörda krafter?

Har inget till övers för de ”blå”, som gång efter annan kastar sig över småfolket med blå dunster att privatisering är det bästa för folket.

Se exempelvis hur det blivit med alla ”verk”, värre än tandvärk. Televerket är snart ett ninne blott. SJ är ett gigantiskt bekymmer och alla elleverantörer ska vi inte tala om. Val hit och dit. Ett virrvarr värre än ett japanskt misch masch.

Bläh! Bläh! Och Bla! Bla! Lyssnar lite förstrött på ”Borgs budget”. Den mannen vet vad han talar om, men de andra, tillhöande alla olika färger, vill helst slå sig för bröstet, diskutera och pokulera för att om möjligt få behålla sin politiska makt.

Den är oerhört begärlig, ger både pengar och status.

Men vem, säger bara vem i dessa förspelstider (innan valsnurren) bryter ut, bryr sig om gräsroten?

Vi, de vanliga människorna, ska lockas till det ena eller andra partiet, med lägre skatt, bättre arbetssituation i ett land som påstås hämta sig från den globala krisen.

Allt medan pensionären betalar mer skatt än en lönearbetare, allt medan äldreomsorgen sakteliga krackelerar, alltmedan skolans läare inte ser mobbning, alltmedan sjukvårdspersonal går på knäskålarna,  på grund av indragningar mager budget – som hellre betalar ut miljonarvode till sjukvårdsdirektörer än lön till vårdens änglar.

Och i detta sammelsurium av halvsanningar ska vi lägga vår röst – i höst…

 Det luktar illa av haltande skendemokrati…

Men åter till finansministerns budget. Han kan ekonomi…landsekonomi…

 Till och med de röda har gett Borg sitt erkännande som finansminister. Den bästa vi haft! Sade Persson gäng…

Hur det sen blir i höstens valduell – vet ingen i vårmånaden april.

Vem ska man tro på, tro på nu…så sjöng ju Di Leva och inte ens hans kärlekksbudskap kunde någon lita på…