Den skulle egentligen invigas. Altanen alltså…

Men goda vänner med fyra altaner, två verandor, ett stort och vackert glashus med musikanläggning och Vivaldi, björd på sommardrink och något ätbart. Vissa har massor…

 Ja tack till kvällspartaj! Sa, två svettiga byggare, den ena med ond rygg den andra med utslitna mungipor…

Värden hämtar, hemfärden måste ske med taxi. Varför bosätter sig människor så långt utanför centrum?

 Murvlan vill ha asfalt under skosulorna, åtminstonde när det bjuds till fest – som denna kväll med sommardrink och lite annat.

 Och nu till garderoben. FULL av INGET att sätta på sig!

Så är det nästan alltid. Han som klär sig lätt hittar alltid sin gamla skjorta, sin kavaj och några tillhörande byxor med eller utan slag…

 Här är problemet större. Ska jag ha den eller den? Näjj, hopplös kombination och ingen jacka som passar till den eller den färgen…

 Nu är det bråttom. Hunden ska ut i skogen, mejken sättas på kindbenen, eylinern under ögonfransarna och stiftet på läpparna. Men fort. Ut och in, innan värden tutar på gatan…

Så hej svejs – en stund. Solen lyser, några moln skymmer lite då och då. Den rätta värmen har inte anlänt. Den får vi hålla oss med själva. Kanske med tår på tand…

Det går sakta, förbaskat sakta.

För att brädorna till alanen ska ligga exakt rätt. Och för att maskineriet, det vill säga nödvändigheten skrivdragare, laddar ur titt som tätt.

Grannen håller sig med en ”sjuhelsikes dragare”. Som lånades ut när husets urlakade maskineri inte höll måttet.

Men säg den som håller måttet…Det gör tydligen – varken en batteridrien skrivdragare eller husets ”muntuggande och malande” härskarinna – som ideligen tycker till över huvudet -  på en arbetsilsken man.

Skribenter är sådana. Arbetsilskna när det handlar om andra kunskaper än ord som ska staplas i och på varandra…Visst, finns det praktiker, men en superteoretiker håller ofta tummen mitt i handen. Tja – och tappar skriv, lägger bort hammaren, slöar till sågen…

Hammare, spik och skrivdragare är ett eländes elände. Speciellt urlakade batteridrivna varianter.

Inte ens grannens ”skrytdragare” höll måttet.

Den laddade också ur. Och tur nog hade nästa granne en ännu värre värsting.

Men den grannen, (god vän med fruga), var på väg till krogen och ville helst ha sällskap med brädläggaren och hans hustru.

Det  blev ass intet, för det tar sjuhelsikes tid att lägga altanbrädor…

Så nu sitter man vid sidan om elkontakten, torr i munnen och med tre urlakade batterier.

Det fjärde är på G, strax efter 20.00…Om allt går väl och batterikraften håller måttet – blir några kvällsbrädor fastskruvade före 21.00.

Skvalrar Murvlan – men håll tyst – inte ett ljud om skrivdragare och annat i privat byggsväng.

GOD KVÄLL!

Ska´ru ha trall?

Därborta! 

Sar´u 22 gånger 95?

Vint och snett? Ingen bra hög sar´u??? Vilka längder?

Fan, 5,4 meter! De ligger längst ner, får tamejfan ta lastarn å lyfta. Håll dej till vänster!….

Livet på brägår´n är en hel vetenskap. Mycket lite för kvinnor med bestämda åsikter.

Men ska ha koll, på längder och dimensioner, tjocklekar – och speciell trallskruv med speciella stjärnögon och reglar för ordentlig hållfasthet.

 Gamla altanvirket slets bort i morse. Kördes till tippen, kastades i speciell kontainer för impregerat. Sen hem igen, till sista kaffeslatten innan brädgårdshelvetet brakade loss.

 Listan med beräkningar låg hemma på köksbordet.

Han fick ta Murvlans eyelinerpenna – och beräkna – igen.

Sen till virket. Impregnerat. 22 gånger 95. Räcker troligen under vår livstid, med tanke på det gamla, ruttna…

Grabbarna på brädgår´n är inga solskensnissar. Sura som vinbär, ovilliga att sträcka ut en hand, men mycket villiga att mäta och ta betalt.

 Plocket och lastandet med virket tog tre timmar. Betalningen en minut…

Sen hemma på gatan. Bära och bubba, mer än femtio långbrädor,  – onda armar – och fingrar, svullna som  frukostkorvar. I morgon ska det mätass, sågas,  skruvas och förmodligen besvärjas det som inte ligger vågrätt och  slätt.

Och om det vill sig illa behövs det en ny vända til solskensnissarna på brädgår´n.

För att oberäkneliga beräkningar slagit snett eller multiplicerat sig fel med en sotsvart eyelinerpenna…

Mellan hägg och syrén,,,Den tiden brukar vara vårens underbaraste. Människan njuter av alla dofter fåglarna kvittrar, gräset är grönt…

Men vädrets makter spelar oss spratt.

Åskan mullrar, parasollen är nedfälld och uppfälld. Dynorna utburna och inburna. Blixt och dunder över nejd och dal. Det skulle bli världens åskväder lovade SMHI.

Hinner vi plcka liljekonvaljer? Javisst, men vi vill helst slippa dra ur alla kontakter och kolla telefonjack, som olustigt knastrar när blixtarna viner.

Bordsduken hinner bli sjöblöt, men raska små fötter rusar runt i blött gräs, medan röster ljublar….Vad bryr sig småttingben om regn som strilar. Snart är treåringen helt naken och vi sjungert ”Nakenpolska” medan morfar undrar om han vågar göra likadant. Han bromsas, men drar av sig skjortan…Åskan mullrar igen, denna gång riktigt hårt och alla sommardansare och regnvåta drar sig in på verandan….

Svensk sommar? Ja! Mellan hägg och syren…

Ska just ut på lokal, äta och dricka.

Jamenvisst – till råga på allt – mitt på blanka eftermiddagen…

Det finns människor som skakar på huvudet…typ, har hon inget annat för sig…Jodå massor, men nu bjuder en väninna på kall balkongdrink, sen mat på fransk resturang. Och en Murvla är den utvalda gästen. Varför skulle man tacka nej?

Skurtrasan kastas i ett hörn, ogräset kan rivas lite senare. Det ska bjussas på en stunds skratt, lite babbel eller bubbel…

Sånt som de flesta mår bra av .

Men först hem från landet, in i duschen, sen till garderoben och sist luft i cykelhjulen, som får rulla nedför branta gruvstadsbackar.

Javisst så får livet vara en vanlig vardag, visserligen lilla lördan, men ändå mitt i veckan…

Hunden är rastad, benen känner av åtta kilomtrar. Vad är skönare än att vila efter dylikt pass?

God eftermiddag!

Lär dig att göra allt i rätt ordning…påpekar en genial fors

kare på området. ”Fixa det mesta i rätt ordning och du spar tid”!…

 Trött blir man på alla forskare som pekar på ordningsregler som påstås spara ens tid.

Jemmeligen, vi har ju bara en tid…som var och en vill disponera på sitt sätt.

Tid är pengar och tid är dyrbar…för vem egentligen?

För chefen givetvis, som vill få oss arbetande själar att spara hans/hennes tid – som naturligtvis är företagets pengar och en liten del av den arbetande gräsrotens lön – för mödan.

 Trött blir man på det evinnerliga tjatat om tid. Tid för jobb, tid för barn, tid för tvätt, egentid, relationstid, närvarotid, nöjestid…tid, tid, tid till evinnerlighet…

Sitter just nu på ändan- på verandan – där tiden kryper in på skinnet. Rosenbusken ska klippas, golvet målas, fönstren putsas, ett skrivjobb läggas till handllingarna…

- Göra allt i rätt ordning? Sparar tid, sa forskaren.

Pyttsan! Min tid är min egentid. Oavsett om det sparar någon sorts tid.

Och så får det bli…

Rosenbusken tar tid att klippa, fönstren ännu längre tid, golvet evinnerlig tid innan det torkar…

Vid närmare eftertanke struntar jag i den där ordningen som sparar tid. Tids nog blir allt ändå gjort..

Tror en Murvla, som kutar från det ena till det andra…

Urklippen ligger travade på varandra. 15 minuter här tio minuter där. Stretcha, tänj, böj dig ner, lyft några hantlar ge din rumpa en ”stärkare”…Oj och aj, svett och stön och…

 Vet inte varför de där urklippen ligger och sladdrar, nej prasslar.

Jovisst..Bra att ha…Men tror någon att jag följer tio urrivna  instruktioner?

Näe. Dragbanden med handtag hänger på tappräcket. Motionscykeln står i förrådet, roddmaskinen på samma ställe, men uppställd mot väggen…Och gym-kortet ligger i plånboken…

Och vad gör då en Murvla, som avskyr att gå till gymmet,

Som inte gillar roddmaskinen.

Som ogärna drar i de där gummerade handtagen.

Som trippar omkring med hängrumpa, sladdrande magskinn.

Som egentligen vill andas frisk luft. Som kutar i skogen nästan tre gånger om dagen – med hund…

Som cyklar – till och från stan – upp och ner för branta backar.

Som nyss köpt ett par alldeles förförligt dyta motions/jogggingskor.

I tro att frisk luft och ”snabbt rejs” kan förvandla en hängrumpa och ett slappt magskinn.

Så nu kastar Murvlan sina gympainstruktioner i pappersinsamlingens lilla kasse.

Och går ut en snabbvända – i arla morgnstund – med en hund.

Regnet det bara öser ner. Går inte att påta i leran, går inte att måla, går knappast att blogga – för att alla andra göranden och låtanden så att säga ”hänger på”.

 Men i arla morgonstund – utan guld i mund – står den där – datorn – på ett vitt omålat skrivbord. Sängen är obäddad, lakanen ska bytas, en hög kläder hängas ut på vädring. Och just vid klädtillfället erinrar sig en Murvla om gårdagens lilla handelsrunda på Outlet.

Det första och troligen sista.

För när det ösregnar gör Svensson som alla andra. Handlar. Allt mellan himmel och jord. Trångt och svettigt, grinigt och gnälligt.

En outlet med kläder till ”vrakprisr”.

Två lappar för en tunn sommarsvid? Med RÄTT märke. Är det vrakpris?

Nej tack! Har aldrig varit märkesbunden eller märkesklädd och lär aldrig så bli.

Köpmännen fick inte mycket ur en Murvelböras.

Kom ut och hem med fåniga – tre varor för 30 spänn -  till detta en gardinspiral med krokar och fästen för 29 kronor, en cykelpump för 59 kronor.  Från Clas Ohlson.

Där blev det stopp på köpfesten. 

Lockvarorna lockade inte. Regnet öste ner och bilen rullade hem till kyckling med vitlökspotatis, rabarberpaj och gräddglass. Inte ens utematen som serverades strax intill Outlet lockade en icke köpsugen Murvla.

PS. Som tittade in i en ostädad garderob och konstaterade – det behövs inget mer!

Snavade in i en butik, förtrollades av gamla sortens trädgårdsstolar, typ Grythyttan med svaj i baken…

Butiken höll på att förändra, omorganisera, flytta på ditt och datt…

Kunder klagade att de inte hittade. Även en Murvla snavade omkring utan att se sig för…

Ramlade plötsligt på ett par schampoflaskor, svor till lite över en vass plåtlåda.

Skulle just gå ut ur butiken när solen lyste till och gav någon sorts fantastisk tanke…Ååh, så vackra trädgårdsstolar…

Fyra vita stolar under två körsbärsträd, ett runt vitt bord, en vacker duk, gott vin och trevligt sällskap.

Sagt och gjort, Murvlan krånglade sig fram till en kassörska, som knappade in nästan tre tusenlappar…

I KRISTID!

Ute vid bilens bagagelucka funderade en Murvla över bytes eller ångerrätt. Men solen gassade lite extra och Murvlan packade in  i bagaget, rullade utfattig och aningen ångerfull till sitt Vita Hus.

Stolarna (hemligt hysc, hysch- inhandlade) står nu ute i spenaten, där regnet just nu – ÖSER NER.

Över sprillans nya Grythyttestolar…Ännu ej insuttna…

Finns det någon rättvisa i denna turbulenta värld?

Tittar i plånboken där det just nu ligger några skrynkliga hundralappar. Inga miljonbonusar har hamnat i Murvlans börs.

En god vän gästade nyss och berättade om sin morfar, som i början av fyrtiotalet tvingades klara sig på en årsinkomst cirka tre tusen kronor.

Morfadern hade visserligen en ko och gris, en häst och lite odlingsbar åkermanr. Men inte mucket. Om arbetshästen blev sjuk skulle han inte ha råd att köpa sig en ny, än mindre betala för dyr slakt.

Goda vännen skulle vid ett tillfälle gå till affären och handla till morfar. Som den gången fick ta sin sista undanstoppade skärv.

EN HEL HUNDRALAPP! Som legat gömd i en burk tills det absolut inte fanns ett enda öre i hemmet.

Barnbarnet som skulle handla vandrade iväg till affären med hundringen – en storslant – som handlaren knappt kunde växla!!!

Så har tiden förändrats och ekonomin med den. Framtiden med krispaket och svåra ekonomiska svängningar oroar. Men än bekymrar det inte den stora massan…som praktiskt taget inte orkat hänga med när de stora finansiella elefanterna dansar på EU:s blanka bord.

Men även här, i vår lilla vardagsvärld, i Europas förenta stater, väntar givetvis svångremmar, som ingen i nuläget kan ana.

Och en hundralapp är inte längre någon storslant…och euron är lika osäker…