Det är ingen studs i valdebatten. Men fagra löften och valfläsk som osar ila redan i inledningsskedet av den ”magiska valnatten” då allt ska avgöras…

 Här lovas massor av skattelättnader, men sämre välfärd. Hur i hela fridens namn ska det gå till i ett samhälle där välfärden redan fått stora hål i nätet?

Farmors omsorg, barnens omsorg, sjukvård och skola. Tre av samhällets viktiga grundpelare riskerar att försämras.

Trots att valdebattörerna lovar runt och tunt, bland annat, mer pengar till pensionärer.

Men hur ska pensionäreen med några kronor mer i plåboken klara sin äldrevård utan trygg omsorg?

Och föräldrar sina barn utan oro för överfulla dagis, där ingen hinner lyssna till ett ledset knytte?

Eller till Agda med onda höfter i väntan på sjukvård och operation där väntetiden bara förlängs, trots löften om snabb behandling?

En Murvla bara undrar!

 Härsket valfläsk osar illa – och vem av partiledarna ska man tro på, när stackars sjukskrivna människor inte blir betrodda i sin sjukvårdssituation.

Visst ska människor arbeta – om de kan.

Arbete i sig är en psykosocialt stärkande faktor. Men när till och med en strokepatieent (läkare i Dalarna) tvingas till full arbetstid, kan man undra över cynsim i styrande led.

Ordet solidaritet och full insikt finns knappt i någon politikers ordbok, tror en arg Murvla, som önskar friskt och ärligt valfläsk..

Världen skriker efter malm. kol, mineraler och – mat.

Marknaden blir aldrig mättad. Rika länders herrar gnuggar händerna av förtjusing över nya gruvfynd.

I Dalarna vill blivande gruvbolag borra efter guld, silver och ny koppar. Inmutningar sker här och var.

Folk som bott in sig i sina hus kan riskera att behöva flytta, lösas in för futtiga skärvar. Om bolagen hittar ett lönsamt fynd. För ingen, ingen äger sin jord, skog, husfasad – om det råkar ligga guld eller silverfynd under deras ”ägo”.

Just nu sitter över trettio chilenska gruvarbetare fast i ”jordens inre”.

De har just fått veta att ingen räddning går att få före jul. Deras anhöriga, kvinnor, barn, gamla föräldrar bevakar oroligt deras underjordiska öde.

Vems är felet för det ras som stängde dem inne?

Gruvbolaget som inte säkrat deras arbete, eller en enskild arbetsledares uppmaning om stigortsdrivning i porösa gruvväggar?

Den lilla människan befinner sig alltid i händerna på det stora kapitalet.

Arbete och lön går inte alltid hand i hand för gräsrötterna. Men tillgång och efterfrågan är lönsamt för kapitalets tillväxt.

Hjältarna i den chilenska gruvan har tid att tänka…men vad lönar några dagliga presidentord deras villkor?

Både gruvarbetarna – hjältar i joderns mörker – och deras familjer borde belönas långt mer än med ord…

Nya tider, friska tider och fräscha vallöften… Det är bara några veckor kvar – till valet.

Och det stänker om löftena – som sällan eller aldrig håller…

Minns ni snön och tågen som stod stilla för att växlarna frusit ihop? Minns ni sommarvärmen som lamslog spårvägarnas teknik?

Loken frustade, människor pustade och drabbades av klaustrofobi – för att de inte kunde ta sig ur tågsätt med sextio graders värme!!!

Ni får inte gå ut – det går inte! Dörrarna är låsta, gastade SJ-ledningen som tvingades lyssna till en rådig persons ingripande. Den rådige slog helt sonika sönder en glasruta i en vagn. För att få luft till sig och sina medpassagerare. Som senare traskade iväg som lämlar efter banan.

 Nu väntar bättre tider. SJ:s vintertåg ska rulla under en kommande snögenerals tillsyn.

Jodå, javisst! En Snögeneral! 

En alldeles färsk och sprillans ny ”byråkratisk gube”.

Ska snögeneralen möjligen ut och skotta bort snön, alternativt värma växlarna? Vintern blir löftesrik.

Och sossarna lovar oss en butler. MINSANN.

En butler som ska betjäna alla stressade männisor. Kanske ta emot och lämna tvätt i tunnelbanan, fixa kvällsmaten, läsa nattsagor för barn, korka upp en flarra vin till trötta utarbetade ”övertidare”.

Murvlan vill ha en butler som tvättar och masserar hennes fötter, en butler som klipper gräsmattan, som lagat mat och serverar.

Men Jösses! Vem betalar? Kanske Mona Sahlin?

Först en snögeneral för att tågen ska rulla, sen en butler för hemfridens skull.

Hur i hela fridens namn ska det gå till?

Svar anländer månne med resten av valfläsket… 

Två nätter har vi – ett gäng pratglada människor – häckat hos en väninna.

Två dagar och två nätter med samtal som aldrig tycktes ta slut.

Vi har jobbat inom samma bransch, men på olika arbetsplatser, orter och ställen.

Under den aktiva yrkesperioden var vi kollegor inom samma fackförbund, som till vardags konkurrerade med varandra.

På ”senhösten”, efter all slitsam konkurrens, gillar vi varandra mer än någonsin.

Vi träffas regelbundet, frotterar oss med varandra, diskutera allt mellan himmel och jord.

Och vilka diskussioner!

Under två intersiva dagar och två intensiva nätter hann vi avhandla allt från politik, stundande val,  arbetslöshet, invandrares villkor, vår egen vardagssits, barnens, barnbarnens, äldreomsorg, kontra pensionspeng och de slantar våra politiker berövat oss med spekulation på börsen.

Och givetvis från detta ovanliggande till våra egna små banala livsrum.

Det där med relationer är alltid lika intresant. Och det vi inte visste om varandra tidigare är numera blottlagt, blötlagt, tvättat, centrufugrat och torrlagt.
 Till hemmets härd anlände vi ganska urkramade, både till kropp och själ.

Kontentan av det hela. Goda vänner är underbara

Goda vänner skänker styrka och livslust.

Men var och en av oss måste vårda den vänskara vi vill skratta, gråta och umgås med – och framförallt behålla.

Korgar fyllda av bär…Murvlan avskyr att plocka bär.

På grund av barndomsminnen i vilda, milsvida skogar där ungarna sattes på en lingontuvor, medan föräldrarna försvann för att rafsa till sig fyllda korgar.

Det tog timmar innan de uppenbarade sig. Timmar där småttingar skulle roa sig själva, äta medhavda limpsmörgåsar, dricka saft och leka med kottar.

Saften och smörgåsarna tog slut efter några minuter och kottarna lockade ingen längre stund.

Vi ropade på föräldrar -  och fick hoande svar: Vi är här, bara en bit bort. Stanna kvar, gå ingenstans!…

Ingen av oss vågade lämna stället.

Ve  och fasa, det kunde finnas troll och annat oknytt, sånt som vi läst om i John Bauers sagoböcker.

När vuxna bärplockade återvände till avkomman satt de flesta och grinade.

Myggen hade stuckit oss, smörgåsarna var slut, hungern slet i magarna. Och det var lång väg hem…

Kvällerna efter bärplockandet innehöll bärrensning, idel bärrensning i hemmagjörda lingonrännor, sen väntade syltkok och rentvättade syltburkar.

 Visst var det gott med ny sylt till kornmjölsgröten. Men allt bestyr innan detta…satte spår…som ni förstår…

 Murvlan plockar ett och annat bär. Mest på buskar. Skogens röda guld lämnas till andra med lust och längtan att plocka, rensa, koka.

Så kontentan av det hela, en bärslö Murvla har ett tomt syltskafferi.

Vinterhostan slet nästan ut inälvorna. Resultat efter fyra månaders hosta, tre gånger lungröntgen, med lika ovissa resultat.

Liten prick, sa doktorn. Liten prick som sitter kvar och som eventuellt suttit där sen lunginflammation i treårsålder. 

Vad vet en Murvla, när ens gamla moder sitter på ett guldkantat moln och spretar med sina folkdansben.

Det finns således ingen att fråga. Och husläkaren har inte specialkunskap, däremot underbart ansvar över en Murvla, som undrar.

 Ska således infinna mig på ny provtagnig i arla morgonstund. Med tom, fastande mage. Hungrig? Ja! Här bjuds inte ens en kopp te.

I fastande stund knappas det på nätet för diverse åkommor. Och sjuk blir man nästan av all information.

Lungprickar, fy för den lede. Kan vara allt från ingenting till gammal TBC. Bedrövlig kol eller annat illvilligt otyg.

 Semesterdoktorn som skickade Murvlan till provtagning pinglade i mobben vid en fjällfot.

Hade just kommit ned för branten när le doctore undrade om det kändes i mitt luftsystem.

 Svarade Oh, nej. Men doktorn själv hördes vara riktigt sjuk. Med samma hosta som Murvlan dragits med i flera månader…

Kol eller annat elände. Han visste inte annat än att han skulle gå på semester – med eller utan hosta.

Slår nu igen datorn och nätet för sjukdomar. För vem tusan orkar gräva.