Alla dessa myndighets problem…Ringde häromdage till skatteverket för att lyssna hur mycket som återstod att betala på trist restskatt.

Tungt måste. Ja!

De små gräsrötterna utan miljoner och miljarder ska det hållas koll på. Annars kommer Justitia och andra granskare att göra sig möda för att extragranska – den lilla skärv man har…

  Ung man på skatteverket informerade Murvlan – att det endast betalats in 73 kronor på ett ”flertusenkrav”.

VA! Ite möjligt. Jodå, envisades skattmasen, med en lika envis Murvla i örat.

- Är du gift, kan det ha betalats in från annat konto?

- Absolut inte. Var god kolla. Härifrån har det betalats flera tusenlappar. Det finns kvitton och datum för överföringen…

- Aha! sa skattmasen efter flera minuters kontroll…jomen här ser jag, inbetalt i juli, augusti, september…Så riktigt så!

Här härsknade Murvlan till – med all rätt.

- Hur står det till med kontrollen, räkenskaperna och kraven frå skatteverket? Undrade skattebetalaren Murvlan.

- Tur att du stod på dig. Vi har problem med tekniken (datorerna) din inbetalning hade FÖRVÄXLATS med ett annat nummer!!!

Hur är detta möjligt!?

Kanske var Murvlan redan förväxlad i kravfasen?

 Ett är säkert, kontrollera alltid din myndighet, lika mycket som den kontrollerar dig.

Ett par nya handskar, sprillans nya, varma och dyra. Skinn, förstås, med värmande lurv i handen…

 De är borta, nyss förlorade…På grund av egen dumhet.

Det finns inget retsammare än att tappa ett par nya handskar. Det svider i börsen, svider om frusna händer.

OCH gång på gång bannar man sitt eget slarv.

För slarv är det. Inget annat än uselt slarv.

Väninnan är likadan, tappar en och två handskar. Både nya och gamla.

- Vi borde ha klämmor och snöre om halsen så at handskarna hänger med. Sådana som småbarn har, säger väninnan med ilska över lika svidande förlust.

Mina bästa skinnhandskar, blev på ett klassiskt sätt, lagda på biltaket.

Javisst. På biltaket, där inget borde läggas, men likväl läggs – då och då.

Ute med två hundar i skogen snodde den ena till både eget och den andras koppel. Bildörren var redan öppen. Och handskarna tillfälligt placerade på taket.

 Kommer jag väl ihåg! Tänkte en Murvla – som glömde, startade bilen och drog iväg från skogsparti med höstsol och kylig luft.

  På halva vägen klarnade minnet. Händerna kalla! Handskarna?!!!

Jädrans! Vi vände i en rondell, körde tillbaka till skogen, letade efter vägen. Men inte skymten av ett par handskar.

 Så här står man, med genomfrusna händer och irritation över de  gamla utslitna arvhandskarna, efter mormor.

 Ett par fula och trasiga handskar, som givetvis aldrig glömts någonstans eller ens blivit lagda på ett biltak…

Och på tal om arv, kan det möjligen vara, genetiskt.

Mamsingen lade plånboken på biltaket när hon tankade. Bensinen betalades med en hundring, hastigt instoppad i BH:n.

Mamma grät och hulkade. Flera förlorade hundralappar…borta!

Hur skulle hon, enkel undersköterska med låg lön överleva hela  månaden.

 Hemmavid pinglade telefonen. Bensinstationens föreståndare berättade att plånboken fanns i gott förvar.

Mamsingen tackade föreståndaren och högre makter

Men mina handskar är borta – på grund av ett klassiskt töntigt slarv.

En god vän kvittrade i telefonen, ja rent av fnissade som en tonåring.

Hon hade stämt träff med en man som hon i unga år haft sällskap med.

Tider och decennier har passerat. Väninnan har varit gift, fött två barn, bott i USA under många år, dessutom på ålderns höst – eller vaddå – i mogen ålder, emigrerat hem till gamla Svedala för att stanna.

Väninnan har det ganska gott ställ. Stort boningshus, stort sommarhus, en sportbil med cabriolet, som framkallar snålvattnet på en och annan man.

 Och män alltså, de susar gärna kring denna kvinna.

Som egentligen inte alls bryr sig. Hon trivs med sitt singelliv, sina barn, deras partner, egna vänner och bekanta.

Men igår kvittrade väninnan besynnerligt i telfonen. Jodå, mannen som hon i unga år träffat och rent av varit kär i, visade sig vara singel och intresserad.

 Väninnan tar dejten för vad den är. Ganska normalt, ett glas vin, något gott därtill, en pratstund framför brasan…

Men och åter men…hon närmar sig sjutio bast, är snygg som en femtiotaggare, har en figur som skulle göra många avundsjuka, springer dessutom sina morgonrundor, är tillia frisk och sund.

Men säger några tvättstugekvinnor. Träffar HON karlar? ÄN?

Ja varför inte? Väninnan bestämmer själv om sitt liv och leverne. Det är underligt i Vår Herres Hage.

Män tillåts nästan bete sig hur som helst, en del blir pappor efter sextio – och ingen fördömer.

Men när en kvinna i ”grav, grav” medel/ jag menar ”överålder” inlåter sig i någon sorts romans – då fladdrar tungspetsar.

Murvlan peppade, grattade och skrattade. Det vill säga det gjorde vi båda två…Kärlek har inga gränser, men i dagsläget tror ingen av oss att just denna fortsätting följer.

DET HÄNGER TVÅ GAMLA PERSIANPÄLSAR I MURVLANS GARDEROB.

EN ”ARVPÄLS” EFTER MAMSINGEN, EN EFTER MORMOR.

TVÅ GANSKA SNYGGA PÄLSAR,  LITE TUNGA FÖR ATT DE FÖRR ALDRIG GJORDES SÅ LÄTTA SOM NYA PÄLSAR,  DÄREMOT ÄR DE GANSKA VARMA.

MEN PÄLSARNA HÄNGER I GARDEROBEN. EGENTLIGEN TILL INGEN NYTTA.

DE HAR SUTTIT PÅ MURVLANS KROPP VID NÅGRA ENSTAKA TILLFÄLLEN. EGENTLIGEN INTE MED NÅGON STÖRRE ENTUSIASM. VARJE GÅNG PÄLSARNA SYNS PÅ SINA GALGAR, UNDRAR MURVLAN…

SKA DE GÅ TILL SECOND HAND ELLER HÄNGA KVAR?

 INGEN AV BARNEN VILL BÄRA PÄLS.

PÅ MORMOR OCH MAMMAS TID ANSÅGS DET FLOTT, RIKT OCH RIKTIGT STILIGT ATT BÄRA PÄLS.

INGEN UNDRADE ÖVER MINKARNA, DE OFÖDDA LAMMEN ELLER ANDRA PÄLSDJURS LIDANDE,  FÖR ATT  GE FRUSNA DAMER NJUTNING AV ATT BÄRA EN FILMSTJÄRNELIK MINKPÄLS.

DE TVÅ GAMLA PERSIANPÄLSARNA FÅR DÄRFÖR HÄNGA – TILLS VIDARE.

En god vän haltar efter en olycka. Han blev påkörd av en cyklist, bröt ben, krossade en armbåge och drabbades av hjärnskakning…

  Vår goda vän berättar att han inte blir bättre, han kommer förmodligen att släpa sig fram med sin hälta. Säger doktorn.

  Bara en hårsmån från samma öde, räddade Murvlan med hund från en annan fartdåre – på cykel!

Vi promenerade/rastade i arla morgonstund när ”jobbcyklisterna” gjorde oss den äran.

Murvlan drog in sin hund  i kopplet (inget rullkoppel) när en cyklist svischade farligt nära våra kroppar med fullt friska ben och armar…

 Det kunde gått illa. Lika illa som för min bekant. Cyklisterna är våra nya fartdårar. Att cykla är miljövänligt. Inte tu tal om saken och jag vet inte när jag såg en cyklist följa ett vettigt trafikmönster.

De cyklar över övergångar, cyklar på trottoarer, stannar sällan för att släppa förbi någon, cyklar i bredd, cyklar  snabbare än någonsin. Alla tycks dessutom ha skaffat sig ”lättviktiga fartcyklar” där skorna sitter fast vid  pedalerna.

 Murvlan bävar för cyklisternas framfart, de ska dessutom rymmas på gång och cykelvägar tillsammans med skolbarn, hundägare, gamla människor som inte allt hinner hoppa undan lika snabbt som yngre människor.

Och ibland räcker det inte med att vara snabb i benen. Goda vännen promenerade intet ont anaande från sin bil till en lokal. Han tvingades korsa en gata där den olycksaliga fartdåren susade fram på två hjul. Bilister måste köra lagligt, men cyklister?

Det känns som om man ville protestera med ett ”bromsande gäng”, ställa sig hand i hand och mycket brett där våra nya fartdårar susar fram – speciellt i morgonstund – och gärna med hund, ett antal hundar till och med.

Då om någonsin måste väl cyklisten bromsa. Eller?

En ung svensk dödad i Afghanistan, två nyss allvarligt skadade…

Utrikesminister Bildt uttalar sig i media. Han finns hemmavid i blå kavaj och begia byxor. Uttalar sig lite nonchalant, till ingen nytta. Bildt deltar och beklagar visserligen i sorgen och förlusten av svenska soldater.

MEN VARFÖR Afghanistan – för svenska soldater?

En polis som bestämt sig för att jobba med de ”fredsevarande styrkorna” kan ändra sig, fatta beslut att åka hem.

En yrkessoldat som snott värvning och tagits ut till fredsbevarande styrkor, måste fullgöra sin bestämda tid i det beryktade talibanfästet.

Murvlan känner mammor, som gråter sig till sömns av ängslan över sina söners närvaro i Afghanistan.

 Kan ingen stoppa svensk inblandning i Afghanistan? Sex unga svenska grabbar har dödats, risken för fler offer ökar – hela tiden.

 Det har debatterats hur och om Sverige på ett bra sätt kan bidra till fredlig utveckling i Afghanistan.

Den 4 november kommer regeringen att presentera en proposition – om svenskt fortsatt deltagande i det onödiga kriget. Även USA och EU planerar reträtt.

Talibanledare gastar: Åk hem svenskar!

Finns det ingen svensk politiker som inser allvaret?

Talibanerna är välutbildade och de har avancerade vapen.

Vapen som redan dödat många unga soldater.

Afghanistan är ingen lekstuga för  – ”fredsbevarande styrkor”, ett begrepp och en benämning som smakar blod, död och tårar.

KD, Kristdemokraterna vll byta namn. För att locka fler väljare.

De hamnade snett, d v s under önskvärd linje, i senaste valet. Göran Hägglund verkar vara en trevlig man, men det är synd om hans parti.

 Nu vill andra KD:are att partiet byter namn…men Hägglund tiger.

Kanske blir det mer lockande att kallas familjepartiet kristdemokraterna?

Murvlan har inte checkat KD:s politiska budskap i grunden…

Det betyder kanske en hel del för ”familjära väljare”,  för andra kanske inte ett dyft.

Ända in i sista minuten försökte alla partier locka bland annat småbarsföräldrar, lågavlönade och pensionärer med bättre villkor.

Vilka villkor det var har nästan falit i glömska. Det blir väl som vanligt. Man får harva på, i sitt anletes svett, räkna sekinerna i börsen, lägga till och dra ifrån.

Allt som finns inom hemmets väggar blir ändå dyrare. Elbolagen klappade sig för bröstet och pumpade ut budskapet:  Nu är elen billig!

Nästa timmas nyheter kablade ut -  rejält höjd elskatt!

Hur i all världen går löften om debet och kredit ihop med den haltande matematiken?

Apropå vallöften…Pinade och plågade gräsrötter måste till syvende och sist betala. Annars skickar Justitia Intrum ut hotfulls kravbrev., vare sig vi valt KD eller något annat parti.

Häcksaxarna börjar morra långt innan morgonkaffet. Grabbarna med storstövlar utrustar sig med krattor, skottkärror, spadar och lövkorgar…

 Ingen ska gå fri,  alla ska hjälpa till, anser radhusområdets styrelse i egenskap av ”gemensamt bestämmande” inom samfälligheten.

Alla äger sina radhus, men delar kostnader för vatten,  avlopp och gemensamma grönytor.

 Nu ska det städas. MIlitärisk uppställning.

Fru Svensson tycker till om grannens höga träd. Släpper inte in solljus på pyttelilla täppan. Och sol vill alla ha – när den skiner.

Libanesen slår sig i samspråk med irländaren, som frenetiskt krattar stora lönnlöv. Johansson som byggt in och isolerat sin balkong diskuterar energi.

Han den nyskilda kantorn, tiger med sammanbitna läppar och häcksaxen i högsta hugg. Prästhustrun drog, hittade en annan välsignad man.

Ingrid orkar inte kratta efter brutna revben och en brusten hälsena. Landstingspolitikern ställer upp, ger ett grannvänligt handtag.

Murvlan, som vuxit upp på landet, med dasstunnor, sophinkar och grisar, som krävde sliskig grötröra, kossor och mockning i korännan, tiger still bakom köksgardinen.

Stövlarna står i tvättstugan, de ska vädras tillsammans med krattan – lite senare – när den bleka solen värmer händer som förpassar lövhögarna i stora svarta plastpåsar.

Varför senare? Jo det skadar väl inte med en liten protest inom radhuslyckan mot ”etablerade begrepp”:

- Du ska göra som Svensson gör och inte skilja dig från mängden…

Först var det köket. Människor med säljtankar för sina hus fixade köksöar, nya fläktar, svartvitrutiga golv, nya vitvaror, vita vägar, vitt, vitt, vitt…Kryddor på välputsade diskbänkar och kokböcker i vackra rader.

Men nu är köket inte den attraktivaste platsen. Nej. Den som går i säljtankar måste designa och fixa sitt badrum. Härligt stora badrum säljer…

Helst bubbelpool, toalettsits med rätt höjd och lågenergispolning.

In igen med det för några år sedan utslängda badkaret. Människor vill värma sina kroppar, inte stå under energislukande dusch.

Mjuka fluffiga mattor, vita förstås. Kandelabrar på badkarskanten, där det för övrigt ligger snäckor och vackra stenar vid det försänkta badkarets vita marmorhylla. Dofter i flaskor, dofter i bubbel – oj vad det säljer – kanske en palm i badrumshörnan, två glas för bubbel till ”kärleksbadet”.

I ett badrum stort som ett sovrum.

Murvlans badrum säljer inget hus. Brunrandiga våtrumstapeter är visserligen snart moderna. Gammalt, men helt funktionsdugligt badkar, ljusstakar på väggen, farmors gamla ”guldspegel”, en hylla för genom åren, hårt tvättade handdukar. Hopplös linoleummatta på golvet. Vita fluffiga mattor är det enda som kan sägas höra till moderniteterna.

Allt detta säljer inget hus – men å andra sidan – just nu finns ingen säljentusiasm. Och bevare oss väl den dagen det ska säljas. Det kommer att suga musten ur husägarna…

Nyss sken solen, nyss värmde den Murvelfötter, på brotrappan i fritidshuset.

Idag singlar löver för vinden, rönnen är kal, björken böjer sig i hård blåst. En plåtbit som skyddat ett takhörn på uthuset blåste ner på backen.

Sommarmöblerna är inburna – under tak. Markisen upprullad, gräsklipparen tömd på bensin, vattenhinkarna skurade och båten ligger på land. Under fladdrande presenning.

 Hösten tränger sig på. Lägger sig som en våt grå filt över ens arma kropp.

Mörkret sveper över nejden redan vid sjutiden. Mörkret, detta evinnerliga mörker. Nu tvingas vi leva med ett betungande mörker under flera månader…

Man börjar gäspa tidigare än vanligt, ögonlocken hänger, kroppen känns inte lika villig som den gör under sommarmorgnar.
  Jag ville det vore – vår och sommar igen… Men fyra årstider är kopplat till vårt nordiska klimat.

Och var de än säger, ”vädergubbar” eller forskare, tror jag inte att någon klimatsmart teknik kan ändra på våra fyra årstider höst, vinter, vår och sommar…