Var fjärde gamling känner sig deprimerad. Det är ingen rolig statistik, som kablas ut över landet.
 Samtidigt serverar media bilder  från servicehusens matsalar, där farmödrar, farfäder, mormödrar, tanter och farbröder sitter med böjda huvuden, söndervärkta kroppar och händer.
 Ensamheten går som en röd tråd genom åldringarnas vardagsliv.
Männen visar sig mer deppiga än kvinnorna, som trots sin höga ålder ser en viss mening med livet.
Men besöksskarorna är bantade, vare sig man bor hemma eller på servicehus. Barnen har sitt…
Och ensamheten, den ledsamma ensamheten pågår. Dag efter dag. De som har minnet i behåll tänker bakåt. På det som varit. Hem, barn, arbete…
Varför måste åldrandet bli ett så sorgligt inslag i en äldre människas tidigare så pulserande liv?
Alla blir äldre, men våra kroppar och vårt psyke håller inte samma linje. Lika litet som den vardag vi lever i. Den som är frisk och rörlig är lyckligt lottad.
 Talade nyss med en äldre kollega, med tre barn och fem barnbarn. Han ligger för det mesta. Har ont i benen och fick nyss en propp som ändat syn på hans ena ögat.
 Barnen hör av sig –  då och då. Men barnbarnen syns ha glömt att de har en farfar, som i sin krafts dagar var en ganska berömd person inom sitt yrkesgebit.
  Tankar rullar genom huvudet. Hur länge kan och FÅR vi bo hemma? Så länge kroppen håller och huvudet finns med kan vi skatta oss lyckliga. Över så enkla ting som att kunna stiga upp ur sin säng, sätta på en potatiskastrull, ringa en vän som möjligen har TID att hälsa på.
För tids nog är det kanske vår tur att sitta ensam i en vrå och undra – vart tog det pulserande livet vägen… Och nästan varje dag i media, en sorglig story kring äldreomsorg.
 Är det underligt om människor känner  oro och skräck över  åldrandets villkor?

Julhandeln lär enligt ”vetare” slå alla tidigare rekord.

 Klappar till alla, klappar som passar, klappar till höger och vänster, klappar som egentligen kostar skjortan – för en pensionerad mormor med redan beskuren pension, för en lika penningpinad farmor, för småbarnsföräldrar – som egentligen inte har råd, men som ändå ”måste köpa”.

 Julfriden naggas i kanten redan innan första advent. Varför  denna köprusch? Och – ser vi annat än trötta, stressade, ansikten?

Svensson svettas i gallerior och Lundström vrider händerna av förtvivlan, när tusenlappar fladdrar iväg till läsplattor, och andra teknikprylar, som tagit plats under granen, där ett par enkla hemstickade sockar förr skapade julglädje både för givaren och mottagaren.

 Det enkla har gått förlorat. Till och med julgranen så grön och skön i stugan kan numera vara illrosa. (Kolla på Rusta)

 Hemma i Murvlans garderob ligger sommarens inköpta lakaan, handdukar, halsdukar och vantar – från rea. Det blir årets julklappar till ett antal barnbarn. Bara den allra yngsta får lite mer spännande saker passande en fyraåring – med fantasin i behåll.

  Murvlan känner sig som en rebell…på barrikaderna för… nej tack till konsumtionssamhället. Nej tack till överflödet, nej tack till prylar, som ändå ligger och skräpar på vårkanten.

Läste nyss om människors beprövade situation i Haiti. Först enorm jordbävning, sen dödligt smittande kolera.

Och här sitter vi med julljus, värme i stabila hus, med isolerade fönster, julmat på bågnande julbord.

Världens resurser är orättvist fördelade. I år skickar jag en julslant till Läkare utan gränser. Kanske hjälper det något litet Haitibarn att få mat på bordet och medicin för överlevnad.

Aldrig har arbetskamraterna varit så bra, som när de fyller halvvägs till hundra…

 I morgon står kollegan mitt på golvet – på jobbet – för at ta emot hyllningar, blomster, vackra tal och dunkningar i ryggen.

  Att hon – och ibland han – som länge varit, så kallad trotjänare, inte alltid gillats av chefen eller ledningen hör inte till saken…

När kollegorna fyller femtio ska de grattas!

Efter konstens alla regler. Falskt eller ärligt. Blandningen känns inte riktigt smakfull.

Det har hänt förr, att man skruvar på sig, slår ner ögonlocken, nästan rodnar över lednigens aningen förljugna gratulationer. Där, mitt i rampljuset

Att han eller hon skulle vara den eller den arbetsplatsens stora stöttepelare – trots att de som står i ringen av gratulationer vet – att  jubilaren nyss blivit utskälld efter konstens alla regler…

Men i morgon står vi där – likt förbaskat och ler, grattar, hugger in på tårta och klappar händer när chefen gratulerar.

 Nej tack och fy för den lede! Murvlan tackade nej till alla former av gratulationer på jobbet.

Chefen och jag stod inte på samma plattform – så att säga. Det kändes både falskt och fördummande att  ta emot gratulanter – mitt på arbetsgolvet – mitt i smeten – mitt i livet.

Murvlan tackade nej till rampljusets ljuvliga eller penibla gratulationsfest.

Vad kollegan tycker vet vi inte dan före dan…

Livet blir aldrig bättre om man inte själv hjälper till. Det vill säga, puttar sig själv i baken…eller nåt ditåt…

  Men slaskig november, tung som en våt gråfilt över kroppen, tynger…

Murvlan försöker dra sig till minnes…

Har det hänt något under  novemberdecennier, som etsat sig fast och drar ner novemberhumöret?

Jomenvisst.

Det började tidigt. Föräldrarna skilde sig i november, lärarinnan satte höstterminens betyg i november.

Aldrig högre betyg i matte än B, mest stora C.

Mamsingen väntade sista knyttet, ramlade på magen på järnvägsrälsen – och födde för tidigt.

Första bilen startade aldrig i november, fukt i fördelardosan.

Nyinköpta husets avloppssystem brakade samman i november 1975.

Slamtömmaren blåste bort en ”propp” från fel håll och nybyggda bastun i samma hus förvandlades till ett ”skithus”.

Bästa bilen tokstannade mitt i Stockholmstrafiken, Fel på datorpaketet och bråk med bilverkstaden.

Dotter med flygbiljett till Japan åkte i samma nyrenoverade bil, som stannade på Arlanda. Inte en suck i motorn. En busschaffis ryckte in.

Under flyttlass från lägenhet i Stockholm försvann bilnycklarna i flytten. Slask och bråte, skäll och gnäll innan reserven hittades i en extra väska.

 Och just nu, alla nycklar på plats, ingen slamtömning, skitpropp eller brådskande Japanflyg…Inte ens ett mattebetyg med stora C…

November ligger likt förbaskat som en tung vår gråfilt över kroppen,

En kropp som huttrar och daskar ner ändan i teve-soffan…

Hon är tuff – Märta Tikkanen – tuff som vågar och öppna dörrar till det som de flesta av oss gömmer i någon sorts skamvrå…

Ikväll bänkar sig Murvlan och en väninna på författarträff med Märta Tikkanen.

 Egentligen alltid högaktuell. Än vet vi inte om Märta återigen kommer att berätta scener ur sitt passionerade och stormiga äktenskap med Henrik Tikkanen.

Ett är i varje fall säkert. Märta Tikkanen är ett fenomen. Förr heltidsarbetande fyrabarnsmamma, som för att få skrivstunder och skrivro, använde nätterna för att få ge uttryck åt det som brände inom henne.

 Maken Henrik kom från en annan generation, med krav på ständig uppmärksamhet och med en hyperaktiv kreativitet, som bara flaskan kunde stilla.

 Märta Tikkanens dröm om kvinna och man, två som står sida vid sida haltade ibland så illa att hon tvingades fly.

Passion är som ett rus…Märta skriver i en av sina böcker.

Om maken Henrik.

- Jag saknar honom ofta, men inte ett ögonblick önskar jag honom tillbaka.

 Ikväll lyssnar vi på Märta Tikkanen…Som också skrev Århundradets kärlekssaga…

Varje kvinna som fortfarande har mens, hoppar till, när ett företag kräver att kvinnor under mensdagarna ska bära en röd armbindel.

För att visa att de har mens – och för att företaget som föreslår och kräver dylik diskrinimerande åtgärd, ska kunna registrera antalet toa-besök.

Tro det eller ej. Toalettbesöken irriiterar företaget, som för en kort stund förlorar betald arbetsinsats!

Man tror inte sina ögon eller öron. Vem vill sitta på toa i onödan? Och vilken kvinna vill egntligen menstruera?

Det gör ont, det är besvärligt, det tar en bit av det fria livet, för vissa kvinnor har så ont (PMS) att de faktiskt inte kan gå till jobbet.

Men nu är livet en gång så, den fertila kvinnan menstruerar, för att livet ska gå vidare, helt enkelt fortplantas.

Och så dyker det upp ett vansinnitg förslag: Bär röd armbindel under mensdagarna – så att vi vet när, var och hur…

Det är alltså inte kvinnans rätt att besöka toaletten för att hålla sig ren, sköta sin hygien med mera…

  Det diskriminerande förslaget borde anmälas till internationell domstol.

Det måste vara en man, en ”impotent singeldåre” – utan insikt och kunskap om kvinnors mensbesvär – som kläckt en så idiotisk idè.

Vem annars?

Han kom som en vind, men inte med något Höganäskrus om halsen. Nej långt där nere i halsen och med sina läppar sprutade han ORD om människors kärlek till varandra, om författare som förhäver sig, om  våra älskade födda och ofödda barn och deras behov av värme, närrhet och kärlek medan de växer upp.

 Björn Ranelid är en märklig man. En människa som både roar, retar, provocerar, smeker medhårs, spyr galla över män som bär hand på både kvinnor och barn.

– De är inte värda att kallas män….eller ens människor…Ranelid sprutar ord.

Han hyllar kvinnan och barnet. Enligt Ranelid. Två av livets värdefulla inivider. Kvinnan som bär barnet under sitt hjärta och barnet som under sin uppväxt blir högt och innerligt älskat blir morgondagens värdefulla medborgare.

Murvlan satt i publikhavet och lyssnade till Ranelid igår kväll.

Det blåser många vindar kring författaren Ranelid som absolut fängslar sina lyssnare. På olika sätt.

Han berättar om sin barndom, sin spruckna skalle, som ger honom ett ständigt brus i huvudet, om sina läppar som opererades, om sitt författarskap som på senare år lockat både svenska och utländska läsare.

  Applåderna brusade. Vi gick hem, tänkte på de Ranelidska kärleksorden. Som egentligen är livsviktiga för människans möjlighet att existera.

Säga vad man vill om Ranelid. Hans ord landar.

En vikarie inom omsorgen i Dalarna fick sparken sedan hon för chefen berättat om missförhållanden på jobbet.

Personal behandlade männniskor illa inom hennes omsorgsområde, tyckte vikarien, som måde dåligt av att se och höra.

 Vikarien trodde i sin enfald, att chefen i egenskap av ansvarstagande ledare, skulle agera.

 Men ack vad vikarien bedrog sig.

Vikariatet upphörde. Den som till chefen levererat sina sanningsord fick bittert erfara att hon inte längre var önskvärd på jobbet.

  Omsorgchefen förnekar. Ord  står mot ord. Chefen påstår att de inom hennes ”ommsorgsbit” har högt i tak. Personal kan således få säga sitt, även framföra kritik.

 Men vikarien som ”skvallrade” fick gå. Hon är utan jobb, ledsen och besviken.

Hon undrar gietvis om man verkligen ska vakta sin tunga, när det på en arbetsplats råder missförhållanden.

Förr kallades de vägens riddare. Idag måste man leta länge efter ”ridderligheten”. Chaufförerna i de jättelånga ekipagen kör så det ryker.

Igår på tvåfilig motorväg. Halt, oväder, snörök, till synes försiktiga bilister…en del kanske med sommardäcken på, för att de inte fått tid att byta.

  De bilar Murvlan kunde se rullade omdömesfullt. Plötsligt en långtradare med oerhörd fart. Man kiknar nästan av rädsla, för chauffören vill köra om – en hel räcka med mindre personbilar.

 Han har bråttom – denne vägens riddare – bråttom till något. I denna brådska skyr han tydligen inga medel. Trots uppenbara risker för seriekolission eller avåkningar.

Två småbilister signalerar både med ljud och ljus. En annan skickar ut ”rödljusblinket”…Men långtradarchaffisen bryr sig inte – han kör om oss personbilister – i 130 km/tim. Kör om medan vi andra känner döden i ögonvrån.

Vägens forna riddare bryr sig inte. Han har oanade hästkrafter under motorhuven, hästkrafter som kan mosa oss sönder och samman.

Man undrar var finns det medmänskliga trafikansvaret?

Vi möttes på det glada 80-talet. När ”partajjerna” stor som spön i backen och alla vackra flickor dansade på borden, medan champanjekorkarna small och bubblet sprutade…

  Vi paraderar på ett, eller kanske två fotografier. Tillsammans ganska tätt. Säpos allvarliga och sammanbitna grabbar står bakom oss.

Hans Majestät ler på båda bilderna.

Murvelina – eller OK då – Murvlan ler lite ansträngt tillbaka…För dagen uppklädd till tänderna -  svart sammetskavaj, lätt och skir scarves, håret uppsatt och ordnat…

 Hans Majestät Carl XVI Gustaf är avspänd och trevlig.  Undrar hur i all världen Murvlan klarar av att skriva med vänster hand.

 Jodå, alldeles fantastiskt bra, svarar vänsterhänta Murvlan, som givits uppdrag att informera kungens undersåtar om monarkens korta besök i en av landets blivande arenor – för sport – handel – näringslivets blomstande inleding – i landskap med knätofs och fiolmusik.

 Pennan raspade på vitt papper, plötsligt föll den ur handen.

OCH majestätet böjde sig ner, tro det eller ej, plockade upp en futtigt billig kulspetspenna räckte över den till undersåten – Murvlan.

Som hujeda (inför församlad allmänhet) utan att tänka sig för, tackade med en lätt flörtig blinkning.

En blick som besvarades med något liknande – från majestätet.

En i högen av snabba paparazzikillar hann fånga ögonblicket.

Av oss två, Hans Majestät och Murvlan, avspänt leende.

Hans majestät och hon kvinnan av folket, tillsammans fångade på svartvitt foto.

Och det var inte enda gången som konungen korsade Murvlans väg.

Oh nej! Det finns flera, smått privata bilder, som ingen kvällstiding frågat efter i detta superheta mediadrev, som majestätet just nu befinner sig i.

Ett mediadrev där kungens blick syns allt annat än lättroad.