Stackars människor, det är synd om oss, sa Strindberg. Och visst måste man hålla med – lite då och då.

 Så kallade modestylister påpekar i tidningar och tv att den eller den andra kan förändras – till näst intill oigenkänlighet. (Till vilken nytta?)

 Tant Mona har tröttnat på sitt hår, sina kläder, sin form, sitt vardagsjag. Hon vinner en ”stajling”, sätter sig framför en stylist, låter sina grå lockar falla till golvet, provar nya kläder, får veta att de gamla är hopplöst ute.

Mona är snygg som hon är, tycker Murvelina, som smygkollar på tv:s ”gör omdig själv” från strykbrädenivå.

Vad Mona vill uppnå med sitt nya jag vet varken stylisten eller den som tittar. Men hon har skickat in sitt foto och vill färändra sitt eget jag.

Visst kan man bli trött på sina gamla kläder, sin hårfärg, sitt ansikte. MEN frågan är om stylisterna har rätt.

Plötsligt hoppar Mona fram i sin nya utstyrsel. Bedrövligt! Stormönstrad, visserligen mejkad till max, iklädd bylsiga halsdukar, hopplösa koftor och färgkombinationer under en flax-kappa.

Så ska tant Mona se ut efter ”stajlingen”. Som tv-folket applåderar – och berömmer.

Och Mona, ja hon ler osäkert.

Nej tack till styling, säger Murvelina, som föredrar sin egen stil. Den är som den är, trivsam, ganska enkel och prisvärd, utan stylisters mejkande och dyrbara inblandning – som faktiskt kan bli riktigt förvirrande.

Den som händelsevis känt sig osäker kan bli ännu osäkrare.

Elbolagen blåser  oss!  Alla elkonsumenter som tvingas nyttja el för uppvärmning av sina hus eller nödvändig vardagsel bör ställa sig på barrikaderna för ett upprop!

 Medan elbolagens direktörer håvar in miljoner, tvingas små gräsrötter till inbetalningar som fäller vardagsekonomi.

Många elkonsumenter går hart när på knä. Man vet inte hur pengarna ska räcka. Tusenlappar fladdrar, elräkningarna är fortfarande ett huvudbry.

Och på toppen av hela ”smeten” sitter minister Maud Olofsson praktiskt taget och rullar tummarna.

Elkonsumenterna har reagerat länge, just nu i dagarna via villaägarna och en kvällstidnings protestlista blir fylld snabbare än en blinkning.

  Det om något visar väl elkonsumentens missnöje med energipolitiken, som slagit alla rekord efter monopolets avregleringar. Bästa elval, grönt eller miljövänligt syns vara rena lurendrejeriet.

Billig el? *** Skitsnack!

Och vansinnigt rädd blir man när Uppdrag Granskning  och andra forskande program närstuderar svenska kärnkraftverk, som påstås vara de sämsta i Europa.

Kärnkraftverken står stilla, producerar mycket litet el, på grund av att ingen riktigt kan uppgraderingens konst, än mindre vet vi om slutförvaring av kärnbränsle.

 Under tiden, medan alla ”bestämmare” över våra huvuden diskuterar energi, tvingas vi betala, elhandel, elskatt, energi, moms och vete faderullan på en elräkning vi knappt begriper.

Och det är ju så vårt samhälle mår bäst av???  Eller – att vi inget begriper! Det blir förmodligen bäst för telefonbolagen, leverantörerna av el och energi och alla andra som uppmanar oss att välja det bästa – som till sist blir det sämsta.

Nej! Upp till kamp mot tjuv och ruffel. Och Maud O borde rensa i  el-träsket för lurendrejerier och hutlösa direktörsersättningar.

Nej det är inte Stieg Larssons roman jag tänker på. Utan alla kvinnor som  lever med en man som inte behandlar dem på ett mänskligt sätt.

 Två av mina döttrar lever ensamma, d v s, de har dragit ett tungt lass som ensamförsörjare och fostrande mammor till vardera fyra barn.

Därför att de helt enkelt träffat fel man.

 Och det är för eländigt, att den som har erfarenhet – ser långt innan de själv ser – att  den man de valt inte alltid håller måttet.

Ingen av flickorna har blivit fysiskt misshandlad, däremot psykiskt. Av män med mindervärdighetskomplex, av asocila män, som aldrig begripit vilka underbara kvinnor de träffat. Män som hånat, män som klämt ner dem i skoskaften, män som raljerat och skroderat.

Män som knappt begripit  att deras kvinnor stretat och stått i, kvinnor som fött deras barn, kvinnor som slätat över, som aldrig erkänt sitt misstag – att de träffat fel man.

Och vad skulle de göra, mitt i sitt hektiska liv, med fyra barn vardera, fyra barn som behövde mat, kläder, kärlek och fostran.

 Ibland har jag känt sån ilska att jag bara skulle vilja strimla dessa män, (vill inte ens kalla dem svärsöner) som under en lång räcka av år härskat och söndrat livet både för egen och sina nära och käras del.

Ilskan har bubblat inom mig. Tungan har halkat på sned både en och två gånger.

En svärmor som levererar en livssanning är en vidrig häxa.  Men häxor är både lömska och starka. Och vidriga häxor  bevakar sitt revir. Alltså har en häxa anlänt med flyttbil och tröst.

Relationer är svårbegripliga och svårbemästrade. Och mycket inflammerade att diskutera för män utan livserfarenhet och insikt.
 Men det har hänt att uschlingarna har suttit och gråtit när de förstått – att nu är det slut.

När dessa kvinnor äntligen lyckades skaka av sig sina blytyngder till usla män – så flöt livet på med annan struktur och livskvalitet.

Och en häxa som käxat om allt från jämställda villkor till avsaknad av kärlek och värme, får idag njuta av betydligt gladare kvinnor…  

Skilsmässa är svårt, ingen part  är vinnare, men ibland är separationer ett måste, om inte människor ska gå under…

Och guskelov och tack, det finns trots allt här och var, underbara män, fäder och svärsöner.

Såna där! Kärringskor med broddar…Ville hon inte ha, trots att modern försäkrade att dubbskorna säkrade liv…

  Pansjisvarning! Lät det, men när hon glömt uteskorna hemma i storstan krävdes det ett skolån…Ur mammas sortiment.

Mamma/mormors dubbade varianter, de snyggaste, svarta med halvhöga skinnförsedda skaft passade utmärkt när knyttet skulle ut och åka pulka.

 Backarna är branta, det går knappt att ta sig upp eller ned. Men med kandensiska dubbade vinterskor bemästras halkeländet.

 Den unga modern kunde plötsligt kuta både upp och neför pulkabackarna. Till barnets förtjusning. Och nedanför backen stod en lika säkert dubbad mormor – med armar och ben i behåll.

- Varför skaffar folk inte broddar på fötterna när värsta halkan sätter in. Undrade en ortoped, som under veckan lagat åtskilliga halkoffers handleder och ben.

Exakt vad Murvelina själv undrar. Vinter och väghållningen är inte längre vad den varit. Kommunen skyller på inhyrda plogare, entreprenörerna i snösvängen på kommuen. Att vi alla betalar snöröjningen på vår skattsedel hör tydligen inte hit.

Så det blir till att lita på sitt eget försvar.

Handla och använda dubbade skor i ishalkan. Trots pansjisvarning eller skällsordet kärringskor…Det tar Murvelina – som faktiskt tackades för utlåningen av allldeles extra bra dubbskor.

Morgontidningen serverar massor av nyheter. Jag bläddrar till familjesidan och upptäcker att en kollega, sedan många år tillbaka i tiden i Västerbergslagen, lämnat Moder Jord. Vi jobbade tillsammans några år – som för min del inte kändes bra.

   Han var ingen trevlig människa. Kort i rocken, förhävde sig ofta, skröt om sina betydelsefulla vänner och bekanta, ljög om sina arbetsuppdrag, lurade arbetskamrater, som i nöd lånat en slant, för att betala tillbaka när lönen satt på kontot.

Han noterade sina utlåningar i ett litet block, lovade att stryka när vi betalat tillbaka. Men han generade sig aldrig med att fräckt kräva tillbaka det vi redan betalt. Trots att vi ärligt intygat att vi redan givit  honom pengar.

 Ingen av oss kunde begripa hur kollegans trevliga och snygga hustru ständigt accepterade att bli utskälld offentligt,  tvingas tigga pengar till mat och kläder. Hon jobbade halvtid och de pengar som behövdes för att han skulle bevisa att de levde flott, räckte inte.

  Nu har kollegan gått till de sälla jaktmarkerna. Han blev tidigt dement, vårdades på ”hem”, frågade ibland efter oss och kom speciellt ihåg mig. Kanske på grund av efternamnet. I dödsannonsen

sörjes han av vänner och bekanta. Kollegan vigs till sista vilan i stor enkelhet. Jag vet inte om jag sörjer (vi sågs inte under 25 år) men jag tycker synd om en människa som aldrig insåg sin begränsning eller att han gjorde medmänniskor ledsna och besvikna.

Men vila i frid tycker Murvelina att han ska få göra.

Lycka är att äga en egen bil, som man inte behöver gnälla och gnissla om, när den behövs för diverse transporter.

 Min mamma hade bil och min mormor, född tidigt 1900-tal var sitt läns första kvinnliga taxichauför. Mamma kallades för övrigt bilkungens dotter. Morfar ägde ett dussin bilar, för djurtransport, taxi, lantbruksbehov m.m.

Han satt bakom ratten i brun hatt, alls ingen speciell hatt, bara en hatt som skyddade huvudet från sol och regn.

Mormor däremot såg ut som klippt och skuren ur en Gatsby-film. Pärlhalsband, liten boa runt halsen, t-sleifsskor och 20-tals potta på huvudet. Taxichaufför i en svart T-ford som kastade ut manliga passagerare om de händelsevis var fräcka i truten.

Det där med bilkörning sitter alltså i generna. Ett liv utan egen bil skulle te sig ganska magert och besvärligt. Min fransos susar snällt dit jag vill, men nu lyser en liten besvärlig lampa på instrumentbrädan.

- Landasonden, vi kan släcka den med datorn, säger Murvelinas supersäkra bilmekkare. En kille som aldrig slänger till med dyrbara reparationer. Han är ärlig och klok, påpekar det absolut nödvändigaste. Med egen bil sedan 20-års åldern har man lärt sig lite om innandömet under huven, generator, kamrem, trasiga stötdämpare, avgasrör, framhjulslager, om och när det raspar…Men landasonden är moltyst. Bara en lampa ger besked om något som inte är OK.

Men alla dessa icke fungerande ”bil-måsten” är ändå mödan värt att fixa. För att kunna rulla iväg dit man behöver. Nyss hemkommen från landet, hundpromenad i skogen, hastig ”tittin” till två väninnor, sen hem.

Min bil är min frihet.

Och i bilradion kablar någon forskare ut att kvinnor kör mera omdömesfullt än män.

I samma ögonblick blir jag nästan prejad i en rondell av en medelålders man i BMW,  min fransos tvingas kasta sig till höger.

Manligt, prestigefullt, omdömeslöst…Eller?

Människor i Brasilien flyr från regnet och lermassorna som förstört deras hus, liv och framtid…

Bilderna i tv får oss att tappa andan. En kvinna vinchades till räddning – med sin hund under armen. Kvinnan överlevde, men hunden försvann i vattenmassorna.

Människor i australienska Queensland tvättar/spolar sina ägodelar från leran efter översvämningarna.

Även där har människoliv gått till spillo, barn och vuxna gråter, andra skakar på axlarna och säger: Vi lever ju. Det här ska vi fixa!

Och här hemma gnäller Svensson på snön! Snöhögarna retar gallfeber på oss, vi ser inte, kan inte gå, köra – för att snön hindrar vår framfart.

 Vi gnäller på maten, på medmännniskorna, på folk som inte vet hut, på elen, på prishöjningar, politiker som ljuger, på våra släktingar – ja vi gnäller på det mesta.

Trots att vi bor och lever i en demokrati, vi har tak över huvudet, kan röra oss fritt, har pengar att resa för, böcker och fria tidningar att läsa, skolor, äldreomsorg, barnomsorg och föräldrapenning…

Kort sagt, vi har mer än de flesta på Moder Jord.

Ändå måste vi gnälla… nästan över allt – och gnället, jamen det smittar.

Vi måste se vår tillvaro – på ett nytt sätt, med nya ögon, med lite eftertanke.

För ett är säkert – Gnäll- Svensson lever ganska tryggt och bra.

Vi behöver inte rädda vårt bohag i några ruckliga båtar, behöver inte fly från en hotande katastrof, vi har mat på bordet – och den förbaskade snön – jamen den smälter ju till sist…

De saxar benen på cat-walken, bär upp sina kläder på ett förunderligt sätt.

Den ena mannekängen är magrare än den andra, plaggen fladdrar kring axlar, midja och stuss…

Flickornas kinder ser ihopsjunkna ut eller är det mejken som fixat deras allvarliga ansikten med rådjursögon?

Vid sidan om står deras modedesigners, klädskapare som bugar för  stormande applåder.

Den ena självsvältaren presenteras efter den andra. Vad äter de? Några salladsblad? Ett glas jucie, en fiskflisa eller?

Kroppsvikt över femtio kilo är antagligen för tungt, för tjockt, för kompakt för modet.

Modemagasinens fotografer trängs om utrymmet. Mannekängernas magra ben, armar, ansikten speglar ett förunderligt allvar. Ingen ler…

Kläder är roligt, men modemässan känns brutal. Den ger illa smak på tungan. Flickorna/mannekängerna tjänar pengar, men till vilket pris?

Åtskilliga mannekänger i stora sammanhang har berättat om medaljens baksida.

Hunger som till och med stillats med narkotiska preparat, kroppar som förstörts och som aldrig återhämtat sig.

 Murvelina kan inte för denna värld klämma ner sin kropp i en 34 eller 36. Här finns normalt både byst, midja och stuss.  Och om man vill att plaggen ska fladdra så blir det väl till att handla en storlek större. 

När tänker en modeskapare bli normal? Sluta att hylla självsvält som med girighet ger klirr i kassan.

Om inte annat borde klädskapare – tänka på alla unga flickor som  ”sväljer”  det magra idealet och  hamnar i en ond  cirkel av brutal ätstörning.

De är beresta mina döttrar. Rappa i truten, humoristiska, snygga och inteligenta…faktiskt. Vi skrattar ofta och högt tillsammans.

Lunchade idag med ingenjören, min äldsta som reser iväg på jobbsejour i Madras i Indien.

Hon babblade på så att maten vi tuggade nästan for ut i ena mungipan, medan vi raskt stoppade in nya tuggor i den andra.

Kram och puss och var rädd om dig…Hon reser på söndag.

Några steg från matstället (CoCoThai) arbetar dekoratören/kommunikatören, mellandottern som enligt sina systrar är ”Åhlénifierad” efter decennier på samma jobb..

-Åh har i ätit lunch, skulle väl också, sa den snygga, raska kommunikatören, som alls inte upptäckte sin smygande mamma bakom läppstiftshyllor och klädesreasnurran – med plakat – ta tre och betala för två.

Mamman Murvelinas garderob behöver knappt en schal.

Så kommunikatören fick inget sälja, men mamma kramade om, mitt i ”kundsörjan”.

 Tredje dottern, grafisk designer/ ”konstnör”, ville att hon vore indienesenär.

Men hon gjorde Japan, studerade på konstfack i Yamagata, ett halvår medan syrrorna ”dregade” hemma vid spisen.

 Murvelina brukar roa sig med att säja – tjejerna har yrken med samma slutkläm, ingenjör, kommunikatör, konstnör.  Öör – så låter det med Stockholmsdialekt, men där finns bara en av tre unga damer, som plötsigt också tillägnat sig några underligt väsande iiii…

Bäst att tiga om iiii:en

För hur det än ligger till så är damerna mycket känsliga – för viss kritik…

Resväskan, biggest in the world, är redan packad, alla sprutor tagna. Hon kvittrar i telefonen, har knappt tid att prata.

Hon och svenska vännen/kollegan ska bo på hotell, hämtas varje dag av privatchaufför för levereras till jobbet i ett land där folkträngseln är enorm.

Arbetsuppdraget. Jovisst, ett arbete med transformatorer och elektricitet – på hög nivå – så att säga. Högspänd likström eller nåt ditåt ska ge människor i Indien bättre el.

Murvelina är ingenjörens mamma, just nu en orolig mamma till sin äldsta dotter. Som är en vuxen kvinna med fyra egna barn. Men ändå…

Halvvuxna barn reder sig själv, men under ingenjörens tid i Indien får de tillsyn av såväl mostrar som fäder, kusiner och ansvarsfulla  storasystrar – och mormor – som kollringer.

Men Jösses hon var ju nyss mitt första, en liten sessa med rosa rosett i sitt mörka hår.

Och det gick fort. Hon som sög på två figrar och aldrig var intresserad av något tekniskt, förvandlades till en nörd.

Och nu ger hon sig iväg över halva klotet för att koppla ihop något ledningsnät.

Det är underligt hur den där navelsträngen beter sig. Den går aldrig av. Och bör kanske få finnas kvar så länge mor och barn finns till.

Ingenjören är eld och lågor över elva veckor i Indien. Eld och lågor över jobbet, eld och lågor över traktamentet – och lönen – som äntligen ger utrymme för mer än några liter bensin.

 Och bensin!!! Ja jemmeligen, bedrövligt dyr. Men ingenjören är trött på sin gamla fransos, hon har redan beställt en ny – sprillans ny bil.

Två yngre, billösa systrar, med lägre löner fnyser lite. Avundsjuka? Kanhända, men de lyckönskar sin storasyster som drar iväg till Indien – på söndag.

De trodde nämligen aldrig att hon…

 - Det kan bli New York eller Kanada sen, hojtar ingenjören i telefon när fransosen drabbas av motorstopp. Och systrarna gapar förvånat…

- Och du Ma! Det kan vankas lyxspa för dig när jag kommer hem!