Läste just om en ung kvinna som drabbats av missfall. En kvinna som  hoppats på ett barn, som längtat och drömt, men där naturen – eller högre makter (om sådana finns) bestämde sig för annat.

Människor i sorg är egentligen ganska ensamma i sitt dilemma. Man gråter hejdlöst eller försöker visa sig stark. Ibland försvinner omgivningen, för att de inte orkar med en medmänniskas trauma. Det händer ofta när människor drabbats av cancer eller ond bråd död.

Vissa vänner orkar trösta, andra blir skräma och drar sig åt sidan. Som om sorg skulle smitta.
Den unga mamman som fått missfall undrade: När får jag gråta? Hennes besvikelse, smärta och tomhet efter missfallet finns inom henne varje dag.

Hon har redan ett barn, som om, lyckan stått henne bi, skulle blivit storasyster. Nu blev det inte så…
 Våra män (utan deras säd inga barn) finns vid sidan om. De försöker trösta, men frågan är om en man förstår kvinnans inre sorg och saknad efter ett liv som just börjat gro i kvinnans livmoder?

Så Du kvinna som drabbats. Gråt ut sin sorg, det löser litet av din inre smärta…

OK – bloggen hit och dit. Först skrämde de upp oss bloggare, sen tog de tillbaka…

Hur det egentligen blir vet väl ingen. Löften är till för att hållas, men vem kan man lita på?

Kärleken till alla bloggkompisar är det enda sanna i detta cyberspace.

Man slår på datorn, kollar morgon, middag, kväll och finner – vadå?

Jo en hoper sköna bloggtyper längst ner i ”södern”, en annan skara på västfronten med ständigt nytt, några intressanta i mitten av riket, till detta en skock bloggare från storsta‘n – som berättar om trängsel, trivsel, stress och livsvillkor.

Och vad de GER, alla dessa.  Kärlekssord – tröst – förståelse för okloka inlägg, rara svar på klokheter, recept på maträtter, bidrag och lärdom för hundhållning,  ja till och med svar på livets ständiga balanser mellan fattig och rik, kär och galen…

Är det undra på om man känner sig vilsen, rädd att förlora alla dessa underbara bloggare – som man helst vill sluta i en stor kärleksfamn.

 Ja så är det – så att ni vet på Metrobloggen, som skrämt oss bloggare om nedläggning.

Vem gillar att trampa i hundskit? INGEN!!!  

Ändå lämnar ”påstådda, ansvarsfulla, hundägare” en massa skit efter sig.

 Vi promenerar med våa hundar varje dag, tre gånger om dagen och lämnar inte minsta lort efter oss.

Men vi plockar upp efter andra och SVÄR ve och förbannelse.

   Just för att vi vet att folk retar sig på den hundskit som dräller omkring efter gator, torg och vägar.

Vi plockar upp efter andra – i vår omrdelbara närhet -  för hur ska  någon veta om det är våra eller någon annans hundar som 

- tryckt ut en lort utanför vår port….

Alla hundägare borde veta att hundskit provocerar den allmänhet som inte valt att skaffa hund.

Och hur vågar man lämna? 

Ingen vet ju säkert om dagens senaste larm om dvärgbandmask finns strax intill vår knut. Kanske finns den olustiga smittan hos andra hundar. I deras avföring.

Vill jag som ansvarsfull hundägare låta bakterier och smittor frodas fritt! 

Så att de till sist hamnar hos rara lilla Ludde eller söta cokkern Lady? Absolut inte.

Murvelina skäller – värre än den värsta bandhund – skäller på alla  hundägare, som inte plockar upp efter sig och sin fyrbenta nödiga hund.

 Min mamma traskade en gång på Östermalm, där en pälsklädd

dam rastade sin pudel – som bajsade mitt på trottoaren…Damen fortsatte utan besvär eller bestyr med påse.

  Mamma hastade på stegen, gick jämsides med fina damen och påpekade att hon glömt något bakom sig…

Tror ni att damen plockade upp? Nej hon bad nästan min mamma att dra dit pepparn växer.

Sådana mattar och hussar bör aldrig skaffa sig en hund!

Så hörni ”latoxar” – skäms!  Plocka upp efter ER HUND!!!

För vem vill stiga in i hallen med hundskit på skorna?

Ovänliga människor är ett trist fenomen. Tänker de sig för eller häller de bara ur sig ”stickigheter”.

Ringde en vän häromdagen, en vän som fått gråta ut vid min sida, en vän som bedyrat hur underbart det är att ha verkliga vänner. (Underförstått – Murvelina i vissa situationer).

Vi talades vid i telefon, ett vardagligt samtal om just ingeet speciellt, annat än om hon hämtat sig från influensa.

Jodå – och mycket roligt väntar, förklarar vännen, som går i pension om någon månad, startat eget företag, reser till Kanarieöarna, väntar på en hundvalp.

Aha, blir det jobbigt med liten voffsing? Undrar jag.

Jobbigt! Jösses det blir min nionde hund. Det här KAN JAG, förklarar vännen med stickig kommentar. Hur kunde jag undra eller unnderskatta hennes kunskap/ork?

Sommarhuset ska rustas för valpen, varför skulle jag undra…

 Samtalet fortsatte…sommar, skog, oro över dvärgbandmask för oss hundägare med barn och barnbarn.

Men hur i friidens namn kunde jag bara ängslas — och hysa oro???

Braskande nyheter utan säker källa?  Jag kallades ”nervig”.

Samtalet fortsatte med  fler stickigheter…Skulle jag avsluta samtalet?

Nej!

Mådde hon så bra? Skulle livet bli så kul? Undrade Murvelina utan att ifrågasätta.

Goda vännen är inte speciellt taktisk och jag råkar veta att hon mobbats på sitt förra jobb.

Kanske på grund av sitt eget sätt att agera och bara vara – vet faktiskt inte…

Men i samspelet mellan människor bör man tänka sig för.

Raka besked är okay, men ovänlighet och stickigheter i en vänkrets är minst sagt ledsamt.

Från personer som påstår kalla sig – ens vänner.

Tänker de sig för eller babblar de bara på i sitt ego?

Nyss hemkommen från storstadspuls, oplogade gator, trottoarer som knappt finns -  får man vara glad över att inte ha brutit ben och fötter…

Maken till hinder är sällan skådat. Eller är det en ny sorts livskvalitet? 

Folk jobbade svetten  ur sig för att ur meterhöga snövallar skotta fram sina parkerade översnöade och inplogade bilar.

Vi halkade fram på gator och torg och fick samtidigt läsa – att alla sjukhus vårdavdelningar är överfulla på grund av vinterkräksjuka  och halkskador.

Broddskorna räddade oss på livsfarliga gator och trottoarer som knappt finns – till detta brådskande människor på väg till sina jobb – eller till dagis med knattarna.

 Gång efter annan höll Murvelina andan.

Skulle det gå vägen eller skulle knattarna ramla ur alla dessa föräldradradragna pulkor?

 Pulkor dragna över knöliga snövallar, oplogade övergångsställen, backar utför och nedför.

 Och man undrar…Har inga föräldrar tänkt på vilken oerhört  stor trafikfara det innebär att dra sin älskling i en pulka efter gator, torg, övergångsställen m-m i storstadstrafik?

Vi såg ett knytte ramla av en pulka, otroligt nära en bilist!!! 

Föräldern hade bråttom, hivade upp knatten, borstade av snön och fortsatte.

Medan vi bara höll andan och tittade på – från andra sidan gatan…

Pulkor är leksaker – som endast bör användas för roliga vinterlekar i backar.

Murvelina skulle vilja se en allmän allvarlig varning om faran med barn/pulka i tät trafik. Där pulkor absolut inte hör hemma…

Hjärtinnerliga

Hjärtanskramar till alla bloggvänner out there.

Tar paus en liten stund för att krama om nära och kära – just på

Alla Hjärtans Dag.

Ät och drick – något rött, mumsa på något sött och ge dina nära, kära och vänner – ett tjog hjärtekramar.

Nyheterna kablar ut att det egyptiska folkets protester äntligen vunnit kraft.

Underbart! Mubarak vågade inte sitta kvar på sin ”guldtron”.

Och här visar folket vilken styrka de besitter, i kraft av gemenskap och vilja att förändra en diktatur.

Tv-bilderna visar folkets jubel.

Och vi hemma i den trygga soffan…

Man fryser, ryser av medmänsklig glädje.

Militären tar över – hoppas att människorna efter 18 dagars protester kan se fram emot den demokrati de så hett önskat.

Folket störtade en diktator!

Oerhört, otroligt!

Människor dansar, hurrar och talar om en enorm lättnad.

Egyptens framtid är fortfarande oviss, men folket hyser stort hopp om nya famtidsmöjligheter i septembervalet.

Flera länder med diktatur har följt Egyptens problematik och folkets starka vilja att förändra.

Vad händer härnäst i länder med liknande diktatur? Inget vet.

Men ett vet vi – folkviljan i Egypten segrare.

De svenska storbankerna gör rekordvinster – på den lilla människans bekostnad.

Och varför i fridens namn har man inte haft  ett jobb inom banväsendet?

Bankanställda är inga fattiglappar, som varje år behöver stå med mössan i hand och berätta om sin fantastiska arbetsinsats, för att få en krona mer i börsen.

Nej oh, och ack nej. Det räcker med att jobba inom banken och sen håva in tusenlappar i bonus, i sin privatekonomi.

Svenska bankanställda delar nämligen på FEM MILJARDER i bonus.

Fem miljarder som skrapats ihop på bankernas diverse courtage och dessutom håvar ”samlade storbankerna” in 65 miljarder på våra privata lönekonton.

Allt inom bankväsendet kostar för oss som anlitar banken. Tro inte annat. Våra lönekonton kopplade till banken, vårt fond/privatsparande, våra bolån och bosparande, vårt eventuellt upplagda pensionssparande…

Bankerna tar betalt. För allt. Och lite till.

Murvelina satte in några tusenlappar på ett till synes bra fondkonto – som med världshandel och börsspekulation mer  liknade ett anorektiskt dilemma än ett fettdrypande klipp.

Okej, Handel och vandel är privatpersonens eget bekymmer och ansvar.

Men bankens personal vägledde, förhärligade kontot, som efter några år förmodligen blivit någon annans penningdel. För var skulle annars mina rävören tagit vägen?

  Så kontentan av det hela. Med nyligen betald, skyhög och obegriplig elräkning, sen koll på ett förlupet fondsparande kan man inte  annat tycka än – att storbanker och elbolag är nya tidens rufflare.

Och vad gör våra politiker, varför rensar de inte i den olustiga röran?

Hur ska de klara pärsen. 80-talisterna är uppvuxna i ett sönderfallande folkhem.

Och det är bland annat den generationen, som ska se till att det finns arbete, som ger pengar i skattekistan, pengar skola, vård, omsorg bland annat pension till oss 40-talister, som sossen Per Nuder valde att kalla ett köttberg.

Jodå, javisst, alla skulle väl stå vid något stup för att samhällskroppen skulle må bättre.

 Men vissa starka röster, bland annat politiker födda inom krigsåren, reagerade starkt och surt. För dem fanns det arbete, utbildning i ett växande samhälle med uppbyggnadsplaner.

Nåväl hela generationen köttberg har inte gått i pension än, men de kommer, med jämna steg. Vissa har redan sett pensionen krympa, andra har så att det räcker mer än väl.

 Mormödrar och farmödrar, farfäder och morfäder till 80-talisterna lider över den arbetslöshet, som de unga ställs inför.

Man vill att de unga ska få samma chanser till jobb, inte utbildning på hög nivå och därefter ”ass intet”.

För att det på arbetsmarknaden inte finns arbete. Varje arbetsplats/chef som söker personal bläddrar i hundratals CV:n. Om rätt person hamnar på rätt plats vet vi inte.

Det hänger på våra politiker om två behövande generationer ska samsas och lyckas. Arbete till de unga – pension till de äldre. I ett samhälle som bygger på individens ansvar och behov.

SVT:s Bert Sundström, utrikesreporter, och för oss i Dalarna en välbekant röst och känt ansikte, ligger svårt skadad på ett sjukhus i Kairo.

 Vi är många som känner Bert och hans enorma vilja att rapportera om svåra händelser utanför våra stillsamma gränser, om utsatta människors liv, om fattigdom, krig och lidanden.

Bert en ”enkel” grabb uppvuxen i Borlänge, medarbetare på lokala tidningar,  gjorde efter studier en fantastisk yrkeskarrär, från det lilla till det stora. Vi har följt Berts rapportering från världens alla hörn – och ber nu till den – HÖGSTA – att han klarar livhanken.

Orädd, skicklig, kunnig och medveten, stod Bert häromdagen mitt i Kairos protesterande folkmyller, i trängseln där hans ansikte och röst kablade ut den maktkamp, som pågår mellan egyptens folk och diktatorn Husini Mubarak.

En kamp som resulterat i blodspillan, en kamp som drabbat hundratals utländska journalister, en kamp som för Berts del hastigt  innebar allvarliga kroppsskador, svåra knivskador i rygg och buk och skallskada.

Han vårdas nu på egyptiskt sjukhus dit svenska specialister inkallats.

 Världen behöver medial rapportering. Hur skulle vi annars få veta, se och ta del av exempelvis den maktkamp som just nu pågår i Egypten.

Murvelina har flera mediala vänner och bekanta som jobbar utomlands. Ingen av dem säger sig ha sett dess like.

Mubarak har  påkallat klappjakt på alla journalister. De beskylls för att hålla de protesterande massorna om ryggen.

Vad som händer inom de närmaste timmarna/dygnet är oerhört spännande, det skapar nästan magomvridningar.

Och alla vi som känner utrikeskorrespondenten Bert Sundström och med honom, en skara orädda journalister, känner både vrede och sorg.

Vrede över en diktator, som stoppar öppen information – sorg över alla skadade skaror i Kairo, allt från Egyptens eget folk, till skickliga utrikeskorrespondenter som vill ge världen en bild av händelseutveklingen i Egypten.

Den internationella rapporteringen är ett måste för att vi ska veta vad som händer utanför våra bekväma vardagsrum.