Uppdatera gränssnittet??! Vvasarusaru?
De som kan med den finurlga datortekniken och nätet slängde omkring med för Murvelina, främmande kommentarer.
För denna blogg, som inte fungerat på nästan en månad. På grund av att bloggerskan inte begrep hur i all världen det skulle gå till – att komma in…
Hela huvudet för skapandet försvann, bara försvann.
Därför kunde stackars Murvelina varken hitta möjligheten till bloggskapandet eller vägen till kommentarer.
Med obetald hjälp fixades det fram en annan sökmotor. Hör bara, frn en sökmotor till en annan.
Hur alt ska gå tillinom den närmaste framtiden, vet inte Murvelina. Det får bli nästa huvudbry. Men trött blir man på alla tröttsamma förändringar, som kräver datorkunskap och hjärnkoll till tusen, eller näst intill.
Just nu blir en mormor dessutom tatuerad med en kulspetspenna…Prövningarnas tid är inte förbi…

Fru Hillary Clinton är trött, hon vill hoppa av. Men hon vill inte bara vad som helst. Oh nej! Hon vill helst sätta sig på maktstolen bakom skrivbordet i Ovala rummet.
I det rum där hennes amorösa make f d presidenten Bill Clinton förförde, eller gjorde han det? Den där kvinnan…Monica Lewinsky, i ett rum som senare av den rubrikgalna världspressen döptes till Orala Rummet…fy attan, så phult av media, eller?…
Nåväl fru Clinton, har förklarat att hon hoppar av efter nästa val.
På grund av alla utlandsresor som tröttar ut en stackars utrikespolitiker.
Men!
Hon valde ju själv, valde makten och härligheten. Kanske för att visa världen att makens amorösa eskapader minsann inte knäckte henne.
Om hon grät på sin kammare, vet ingen riktigt bestämt…
Det blev i varje fall en biografi, där hon beskrev att hon praktiskt taget ville slå Bill sönder och samman.
Nåväl, nu var det ju fråga om avhoppet.
Tror någon att Hillary Clinton skulle tacka nej om hon kandiderade och valdes till nästa USA-president? Sällan!
Den påtalade tröttheten skulle säkert packas ner, makten och härligheten blomma upp och säkert locka ännu mer – kanske knytas till världsrevansch. Både inför maken, media och världens ögon.

En del är urtrista, andra lyckas fånga ens hela uppmärksamhet, så till den grad, att man varken hör eller ser sin närmaste omgivning.
* Gustaf Hammarsten!
* Vilken kille!
Trebarnspappa, skådis med glimten i ögat. Som liten rödtott, aningen retad, men därifrån gick han till egen seger över retstickorna.
Gustaf har synts mycket i svensk tv och på svenska scenen. Nyss har han spelat in en film i USA, med allt vad det innebär av vedermödor, som en tillfällig immigrant inte ränat med.
Och det var många. Gustaf kan konsten att berätta, på ett utmärkt roligt sätt. Han skämtade med sig själv, kunde till och med raljera över sitt eget jag, sitt eget tillkortakommande, sina fadäser och sin filmiska konst.
Murvelina låg i hängmattan och njöt – i fulla drag. Solen stod högt på himlen och Gustaf fyllde på njutingen med massor av härliga inslag.
Radio är ett härligt media, man behöer inte använda ögonen, men örat.
Och när radiorösten vibrerar med sitt allra bästa. Ja då kan man faktiskt förnimma bilden av något riktigt roligt.
Så bästa Bibbi Rödö, som väljer och vrakar bland sommarpratare.
Gustaf är förmodligen en av sommarens roligaste.
Betyget blir högt – från en mellansvensk radiot – med två timmars leende i mungiporna.

Ett barn har blivit mördat – troligen av sin far…Det gör ont, ont i hjärterötter när nyheterna kablar ut det grymmaste av det grymma.
En liten sjuårig gosse finns inte mer, en gosse, ett barn som förmodligen sett sin värld som ett spännande äventyr. Som barn i regel gör. Varje dag har något nytt att erbjuda. Man kanske fiskar med sin pappa, äter goda bullar som mamma eller mormor bakat, man njuter utan att direkt veta vad man njuter av. För att man är ett oskyldigt litet barn, som inte annat vet – än att världen är så stor så stor eller att man har kompisar att leka med.
Och plötsligt kan allt i barnets värld vändas till en mardröm. Barnets föräldrar grälar, den ena parten vill skiljas. Och där händer det som aldrig borde få hända. Barnet, det oskyldiga barnet blir offret. Mamman och släken får ett av sitt lvs smärtsammaste besked. En ”närstående” har mördat barnet. En närstående som förklarat att han älskat det barn som nu fallit offer för en obegriplig gärning.
Barnamord! Hur kan man någonsin förstå? Ett barn, en oskuldsfull varelse förvägras växa upp till en mogen människa.
Det finns inte, var jag förstår, en enda frisk hjärncell i den varelse som tar livet av ett barn.
Vad som än händer mellan vuxna människor så måste barn skyddas. Inte offras på grund av hat till en partner som förmodligen ska straffas…En sjuåring är mördad. Sorg, smärta, vanmakt fyller mitt hjärta…och den eviga frågan – VARFÖR – blir obesvarad.

Mozart, Mahler, Greig och andra mästares musik strömmar ur högtalaren till CD;n.
Morgonen bjuder på sol. kaffet på stugtrappan smakar utsökt gott. Grönskan ligger strax utanför benlängd, hundarna sover efter tidig morgonpromenad. Verandafönstren är något solkiga, men innandömet nyskurat, stolarna nymålade i vitt. Mammas gamla kökssoffa erbjuder fyra något nedsuttna sittplatser…
Murvelina har nyss läst morgontidningen – på nätet – för en gångs skull, för att helgtidningen inte landat i sommarens brevlåda.
En sjuk kvinna drömmer om att få komma ut ur sin lägennhet, två trappor upp i ett hyreshus, utan hiss- hennes reumatiska kropp orkar inte ens ställa sig upp utan hjälp.
Och här på stugtrapan med grönskan, utanför benlängd, sitter en något sånär frisk människa och njuter av sitt morgonkaffe.
Farmor led av svår reumatism, den ärvdes av Murvelina och några av hennes barn och barnbarn, men än har ingen av oss drabbats av så svåra symptom som den stackars ”lägenhetsfängslade” kvinnan.
Livet är aldrig rättvist, varken kroppsligt eller ekonomiskt levnadsmässigt.
Visst – ibland låser det sig, ryggen och benen värker. Men så länge varje dag bjuder möjligheter till den ”vardagliga rörelsen” så får man tacka högre makter…
Påtåren smakar lika gott som den första, solen fortsätter att lysa. Det enda som krusar livsytan är unghunden , som snabbt likt en blixt slök mackan med ägg och skagenröra…
Stugtrappan till Vita Huset är något oskurad…Mozart och Mahler smeker örat…
Sommar, njutning, värme…När Fångarnas Kör tonar ut genom CD:ns högtalare går tankarna åter till människors olika öden och villkor.
Vi lever på samma jord, andas samma luft, men alla tillåts inte njuta av vatten, mat, grönska under fötterna och en rörlig kropp.

Mindre studiebidrag, rättare sagt bantat studiebidrag till unga människor som valt humaniora, exempelvis konst, litterat, film med mera.
Svenskt Näringsliv vill knyta till sig blivande ekonomer, ingenjörer och andra yrkesgrupper, som förstärker det svenska ekonomiska klimatet, med andra ord ett pulserande yrkesliv. Konststuderande, filmskapare, författare med mera ”får ändå inget jobb”, anser toppar inom Svenskt Näringsliv, som faktiskt vill påskina att denna grupp mer kan räknas som samhällssvulst, eftersom de kostar och suger bidrag ur statskassans bidrag till (CSN)
centrala studiestödsnämnden.
Man tror inte sina öron.
Humaniora är och formar den växande människan.
Hon/han som skapar konst och kultur, hon/han som behövs i ett pulserande samhälle där konst, litteratur, kort sagt all tänkbar humaniora bör gå hand i hand med samhällets övriga utbud.
Hur skulle vi överleva utan musik, film, konst, skapande krafter? Som skingrar tankar och förflyttar oss till annat tid och rum?
Och hur kan Svenskt Näringslivs toppar tro att vi utan protester kan styra in människor i ett så fyrkantigt tänkande?
Inte nog med att konstens skickliga själar valt ett yrke utanför näringslivets tänkra framtidsramar, de har efter konststudier och flera års studielån dessutom en usel lön.
Men de har valt sitt liv, sin konst, sin möjlighet att
kunna skapa – till glädje för alla som älskar att ta del av deras utbud.
Så stort BUUU! till Svenskt Näringsliv, med annars kloka Stefan Fölster.

Man kan ju undra vad Fölsters berömda morbror – författaren Jan Myrdal – säger om näringslivets planer att banta människors möjligheter att arbeta med knst och kultur…
Men det är kanske knutet till övrig politik, morbror står ju på vänsterkanten, Fölster är ju knuten till ”de blå”.