Har suttit i två dagar och jämfört kilowatt, priser, rotavdrag, kapacitet, märke, uppvärmningsskostnader/kontra elräkning, förbrukning. Garanti på paketet o s v, till detta koll med grannar och deras erfarenhet…
Och – nu går det runt i skallen. För den ena säljaren klassar ut den andra.
Och inget av det Murvelina efterfrågar är gångbart, d v s eftersom vederbörande säljare inte tillhandahåller det eller det märket, så är det klassat som ren sk-t.
Alltså står man på ett och två ben och vacklar, fram och tillbaka. Och inget i förfrågan om behov är gångbart. Den ena säljaren klassar ut den andra.
Allting går att sälja med mördande reklam – givetvis – men när tusenlappar fladdrar mot tjugotusen vill köparen gärna veta så mycket som möjligt. Även om den arma köparen inte har minsta aaa- ning om invertor, service av filter, uppsättning på markstativ eller konsoller med gummering, uppvärmning av 156 kvadrats souterrängyta.
Hujedamej, svettigt blir det även om luftvärmepumpen ska skänka huset både kyla och värme.
Mest intressant blir elräkningen, en vinterhistoria som givit merparten av förbrukare djupa skåror i pannan.
För vem kan läsa dessa kryptiska räkningar, plussa ihop förbrukning, elskatt, elöverföring, skatt på skatt, abonnemang med alla kronor och ören?
En luftvärmepump kanske åtminstonde kan sänka elkostnaderna.
Men innan köpet gått i lås, drömmer Murvelina om luftvärmepumpar, som klassas som sk-t eller rent av är de bästa i Sverige.
Men kan givetvis undra var den ärligaste säljaren finns, den som saluför bästa pumpen för en plågad och pinad husägare?

Rödvinsboxen ligger i kylskåpet – i stugan – i väntan på gäster med gester, eller jag menar, trevliga vänner inbjudna på en bit mat.
Och därtill – ett glas rött till maten kan väl inte skada? Eller?
Man hinkar ju inte i sig en halv flarra varje dag/kväll, trots att vinterfingrar brukar bli stela och kroppen darrar av kyla…
Nejdå, det dricks ganska sansat. Man vill ju ut med bilen, kanske en behovsvända till livsmedelsbutiken, en skogsvända med hundarna, till barn, vänner och bekanta.
Och då är det ett absolut måste – strupen ska vara befriad från alkohol…
Så vinboxen ligger på översta kylskåpshyllan på landet och bara ”glor” på en av två ägare/inköpare, som nyss skrämts av nya forskningslarm.
”Alkohol för kvinnor innebär extra risk för bröstcancer”! Allt enligt en nyss publicerad amerikansk forskningsstudie.
Gllurrp! Där sätter vi hyponkondriska kvinnor vinet i halsen, d v s sväljer fel.
Ena dagen skulle vi dricka en skvätt vin för att hjärtat och blodet skulle svalla lite extra, andra dagen kan vinskvätten eller alkoholprocenten ge oss denna fruktansvärda sjukdom…
Man vet varken ut eller in. Brösten känns plötsligt tyngre än två trekilos potatispåsar. Man klämmer och känner – och de små – vad vi trodde oskyldiga vinskvättarna får antagligen överlämnas till maken – utan kvinnliga behag.
Livet är fyllt av beska sanningar eller konsekvenser.

Vi möttes på ett supermarket. Murvelina med händerna fyllda av kassar, livsmedel, livets förnödenheter. Direkt hemkommen från solen i södern, från Båstad, Torekov, Hallavara och Rydaholm gick jag omkring och smålog…
Då dök hon upp bakom en servicedisk, hon som jag, med händerna tyngda av kassar. Som hon satte ner på golvet – för att berätta om de senaste veckornas händelser.
Först var det barnen och barnbarnen, sen en åldrig mamma som behövt sjukhustransport, läkarvård, sprutor, återbesök. Allt berättat in i minsta detalj.
Ett tvådagars Stockholmsbesök tog resten av vårt korta möte.
Besöket i huvudstaden målades upp som ett besök jämfört med New York. Goda vännerna öppnade dörren, hällde upp en Bloody Mary, sen gjordee de stan, Hallwyllska, Djurgården, mat på återinvigda villa Godthem, nya drinkar, solbestänkt promenad på stadens gator, vila och drink i Kungsan, hem på kvällen, nästa dag nya eskapader, shopping runt Stureplan, mat på Sturehov, sen söders hjärta, båttur och bad på skärgårdsnära klippor, kort beskök på Carl Millesgården, nya drinkar, mat på Östermalm – där det för övrigt handlades skaldjur till sen vickning…och i ren berättariver hann hon knappt andas…en äldre dam hade dessutom passerat henne på Djurgården, stannat henne och spontant sagt: Åh, vad glad jag blir över att se en så välklädd kvinna. Vilka färger, vilken stil!
I detta läge behövde (eller orkade) jag knappast berätta om min urtrevliga tur till landets södra delar. En semestertripp med allt vad man kunde önska, sol, värme, goda vänner. I normala kläder, vita tunna långbyxor, en fladdrande blus…Bilen rullade snällt både dit och hem…
I bilen hem från butiken tänkte jag. Människan ifråga är snäll och trevlig. MEN.
Behöver man egentligen vara så detaljerad – om sitt eget?
Alla omständiga detaljer kändes ”tröttsamma”.
Varför inte gå rakt på, sovra en smula och ändå berätta.
Eller kan det vara så att människor verkligen är superintresserade av andras – så omständigt detaljerade berättelser – om ditt och datt?
Murvelina försökte kväva några gäspningar…

Små ”phula” ord räcker inte, och de stora värstingarna lägger sig som smet på tungan. Det vill säga, orden måste sväljas.
Regnet det bara öser ner, dagar likt denna borde användas, antingen till upprensning av diverse bråte, eller till stunder av tankar att byta med människor ”out there”, ovan molnen någonstans i cyberspace.
MEN och åter men!
Mitt datorstrul vet tydligen inga gränser. Och sökmotorer som blivit rynkigt föråldrade (likt gamla rynkiga knän) kan inte avhjälpas med föryngringssalva eler en knapp.
Oh, nej! Det vill till andra klurigheter. Som ingen i dagsläget kan svara på. Därför blir inläggen glesa och krångliga – och bloggerskan så irriterad att stavningen inte hänger med i fingrar och hjärnkontor.
Sommar, sommar och sol…Det lyser inte en blå strimma någonstans och bloggen fortsätter att trilskas…
Men och åter men. Det kommer antagligen nya tider, nya inlägg, nya regn, eller jag menar möjligheter för tid och eftertanke, insikt och aha-upplevelser…

Det blåser aningen nordan kring ute-diskbänken – som begåvat diskerskan med fjorton glas, tolv tallrikar, smetig stekpanna, kaffesump, ett dussin bestick, allt samlat efter god mat med osäker utesering.
- Hallå! Vi kan ta disken. Nej tack, jag tar den själv. Fem tvåbenta varelser som sällan vet när, var och hur man kan avlasta en stugvärdinna, erbjuder sig det enklaste. Varför inte köra iväg soporna, bädda rent i sängar, klippa gräsmattan, måla avskavda stolar, laga en vedboddörr…det finns massor av rara ting att sätta händena i, men då är det för jobbigt, tar för lång tid – är helt enkelt inte kul…
Så värdinnan, makan, mammam, mormodern sticker demonstrativt ner händerna i diskbaljan och tackar för Yes…
Det hugger till en en tand, tiden hos tandläkaren är spikad, det rister till i bara ”diskarmar”…
Höst? Gruvsamt!
De allra första gula löven har singlat ner, mest antagligen för att trädet har ansats.
Sommaren!!! Det är likadant varje augusti, gruvsamt och plågsamt. Sommaren, den ljuva, smeksamt underbara, den håller på att dö! Vare sig jag vill eller inte, så letar sig nattkylan över gräsmattan efter 21.00-snåret.
Inte undra på att man vill stoppa händerna i diskbaljans varma vatten där diskminuterna faktiskt erbjuder en sorts skön diskstund.
En stund för komtemplation kring sommarens sista sommardagar, en stund för tankar om varm gemenskap, god mat, blandad med lite ängslan över det som komma ska. Hösten är inte Murvelinas tid. Men än finns det tid för skön utedisk – i varmvatten…