Kassörskan är blond, brunbränd, artig, glad och snabb…Jag gav henne en komplimang när jag stod vid sammanräkningen av dagens inköp.
Hon tackade för beröm, sa att semestern på vårkanten gjort henne gott. Och att resten av ”brännan” bättrats på under sommaren.
- Jag sparar till nästa kanarieresa, sa kassörskan när växeln lades i min hand…
-Du vet det gäller att sätta guldkant på sin egen tillvaro. De sista åren är faktiskt inte så ljuva som i schlagern, sa kassörskan med ett trött leende.
Hon hade jobbat hårt hela dagen, skulle inte gå av förrän vid 19.00 tiden. Max tre minuter för varje kund vid kassan. Livsmedelsbutikerna pressar sina anställda. Fort ska det gå vid bandet. För att vi kunder ska bli nöjda med butikens service.
Som kund gillar jag att slökolla tidningar, snacka med människor i samma kö, eller strax intill. Vilket tar mer än tre minuter…
Men det är klart, jag har tid. Inte samma brådska som förr. Folk i farten hinner knappt se sig omkring. Blev exempelvis vid samma butik påbackad av en stressad kvinna, som strax innan hon nådde sin bildörr, tappat en påse potatis, svurit över eländespåsar, stött ihop med en äldre långsamtgående man, som kippade efter andan. Och i samma veva INTE drar sig för att beskylla mig för att hon själv backat som en ”Laura”. Nåväl hon klarade sig utan en buckla, på grund av en ”viss kvinnlig förares” uppsikt i backspegeln…
Åter till de sista ljuva åren…Svensk äldreomsorg skrämmer. Både mig och kassörskan…Den som läser och lyssnar kan nästan varje dag uppsnappa något negativt. Kassörskan har antagligen inte fel. De sista ”ljuva åren” är nog inte så ljuva…

Det har aldrig skrivits så många kokböcker och sällan fixats så många supermoderna kök – som i vår ”fantastiska tid”.
TV-kockar och kockor lagar mat så att såserna skvätter, vissa slickar fingrarna, kastar samma fingrar i hårsvallet, rör om i grytorna, lagar och levererar det ena fastastiska receptet efter det andra.
I – som nämndes supermoderna – nästan sterila kök, med rostfriborstad kyl och frys, köksöar, golv som aldrig drar till sig ett uns av kladd, spisar med datorteknisk inställning, samma sak med mikron…
Men vem lagar eller hinner laga all ”kokboksmat” i dessa fantastiska kök?
Statistiskt sett lagar vi mindre mat hemmavid än någonsin.
Det måste på något sätt vara likadant med alla kokbööcker.
Vem läser, eller lagar all denna mat?
Jomenvisst, drömmaren förstås. Den som gärna vill, men sällan hinner.
Vardagen är helt annorlunda än den vy köksinredarna serverar oss i supersnygga inredningstidningar.
Hem från jobbet, ungarna gråter av hunger, en utpumpad mamma eller pappa slår upp kylskåpsdörren. Vad finns? En korvbit, lite sallad, frukt, ketchup och pasta. Och middagen är räddad för hundratals barnfamiljer.
Som kanske till och med bänkar sig med snabbmat vid sin köksö där buntarna av kokböcker ligger olästa i travar…

Det var trevligt att rulla iväg till södra delarna av landet. Lika trevligt att komma hem, kasta tvätten i maskinen torka – och ge sig av på nya turer.
Rättare sagt till barndomsland där styvmorsviolen blommat för någa månader sedan.
Men säg den glädje som varar…Efter sol kommer regn…eller tvärtom när det hampar sig.
Bilar slukar bensin och tåg rullar inte till ödsliga trakter däruppe i norr. Samma sak med mörkaste Småland, där väninnan väntade med nylagad mat och ett glas rött. Vi gjorde gemensam tur till ännu sydligare nejder, skrattade, trivdes och trängdes med besökare från när och fjärran, i de mammons tempel där vi beslutat oss för att småhandla.
Javisst, vi ödslade inget större krut på onödiga inköp, lite hemodlade tomater, blomster, färsk fisk och lite annat gott för ”maggen”.
När månaden går mot sitt slut kommer kuverten med fönster. Räkning för el, för mat, försäkringskostnader, till detta en supersaftig bensinräkning.
Som straff till en pinad och plågad bilägare – som tvingats tanka för att nå alla trevliga vänner och bekanta från norr till söder.
Bensinen är svindyr. Svensson ska veta att han/hon ska stanna hemmavid om man inte äger en hybridbil som rullar på el eller metanol. ”Miljputtar” i storstan klarar sig med allmänna kommunikationer, men folk ute i förskingringen får nöja sig med en buss på morgonen och en på kvällen. För att de allra miljövänligaste färdmedlet tåg – inte rullar till alla önskvärda platser. De allra flesta värnar miljön, men hur ska en förälder på bystan klara sig till jobb, dagis, butiker, sjukhus – utan bil?
Semesterkörning med bil är givetvis lyx. Månadens summering av bensinnotan svider. I dagsläget 14.30 för 95 oktan.
Någonstans därnere i arabland med rika oljefält sitter antagligen någon schejk och gnuggar händerna över västvärldens bensinbehov. Och inte bara schejker, våra politiker ser också till att beskatta vårt dyrbara drivmedel – bensinnotan SKA SVIDA! I varje fall för gräsroten.
Den folkvalda politikern kör ofta med plastkort som betalas med skattemedel. Din och min skärv som singlat ner i skattekistan är värdefull

Sitter och tittar på en underbar liten tjej, ett barnbarn snart fem, med massor av härliga kommentarer. Vi kramas, klistrar glitterfjärilar på ett ark, ritar hjärtan och krumelurer…
Ser samtidigt svarta rubriker om två oskyldiga småbarn, som fallit offer fär något eländigt. Mord eller olycka?
I skrivande stund står inget klart annat än svarta rubriker om två döda småbarn, dödsfall som orsakar något svullet i halsen och tårar bakom ögonlocken.
Återigen ett VARFÖR, ett varför som aldrig tycks bli besvarat.
Ingen kan förstå…ingen vet…varken dagis, närstående eller sociala myndigheter tycks ha anat oråd.
En ensamstående mamma står misstänt till barnens död. En ensamstående arbetslös mamma. När, var, hur och på vilket sätt har hennes vardag fungerat på ett tillfredställande sätt?
Två småttingar hittades döda.
– Vafförde, undrar småbarn i den stad där deras grannbarn hittades döda.
På vilket sätt kan vuxenvärlden svara ärligt och uppriktigt – utan att skrämma.
Vår lilla tös kan inte läsa än. Vi klistrar glitterfjärilar. Tack för att hon inte läser än! Stora svarta rubriker skrämmer.
Ont, det gör ont långt in i hjärterötter. Ont för att ondskan drabbar två små barn som egentligen borde haft ett långt lyckligt liv.
Ont för att ingen hann ingripa innan något vedervärdigt inträffade…

Han backade in en större ”stadsjeep” strax intill Murvelinas lilla pärla. Varför han backade in i en trång ”fålla” begriper jag inte. I baksätet satt en kille, troligen sju-åtta år, förmodligen ett barnbarn.
Det fanns flera tomma p-rutor strax intill. Men mannen i silverjeepen baxade och backade.
Mina kassar var tunga, armarna släpade, längre än vanligt. Varuvagn? Nej jag tog bara en liten kärra.
Ute vid bilen fanns det inte mer än två decimeter för en tänkt öppen bildörr. OK visst skulle jag kunna klämma mig in, men varför klämma…
Den äldre mannen bakom ratten, gråhårig, gråskäggig, besvärad av sitt backande, vevade ner bilrutan och sa: Trångt!?
- Ja här kommer jag inte in, sa Murvelina.
- Så du tycker att jag ska flytta mig?
- Javisst, du har ju möjlighet där, tio meter från din bil. Murveliva satte ner kassarna och väntade.
Där exploderade mannens läppar….helvetes fruntimmer, såna som du borde inte finnas. Satans kärring, för jävulens…och mer till i artilleriet av svordomar.
Morfar eller farfar rev iväg så snabbt att bilnumret försvann bakom en rad andra bilar. Först tänkte jag köra efter, veva ner rutan och artigt undra om han i egenskap av sin vuxenroll möjligen tänkt sig vara ett föredöme för det uppväxande släktet.
Barnstackaren i baksätet satt förmodligen mol tyst. Hur tänker en dylik människa, som genom sitt handlande i barns närvaro ilsket häver ur sig en armada av svordomar kring en bagatell? Annat var det väl inte?
Det undras här och var varför våra barn och ungdomar beter sig illa i olika sammanhang. Den som lärt sig att respektera sina medmänniskor uppträder hyfsat, den som aldrig fått lära sig ordet respekt överträder ofta alla sorts gränser.

Plura drog en lina, Gynning, Tommy Körberg, Persbrandt och fler med dem stoltserar öppet att de vid olika tillfällen använt sig av drogen kokain.
En av våra mest lästa kvällstidningar slog upp svarta rubriker på ”kokainisterna”.
På insidan fick läsaren besked. Varför flera av våra populära artister använt sig av drogen, likaså när, var och hur…och varför.

Man tar sig för pannan! Vilka signaler ger kvällstidningens reportage till våra ungdomar, de som nyfiket kastar sig in rubriker och händelser om kändisvärldens manér.
Han och hon tog kokain för att ge sig själv en kick, en annan skådis, artist m m berättar att han kände sig nere och därför ”drog en lina”.
Över hela vårt avlänga land jobbar medvetna föräldrar – ibland förtvivlade föräldrar med barn, som fastnat i missbruks/knarkarträsket, mot alla former av missbruk.
När en kvällstidning ”populariserar och nästan glorifierar” och i detalj beskriver hur rader av våra mest kända artister missbrukat narkotiska preparat känner vuxna ansvarsfulla människor hur det vänder sig i magen av oro och ängslan.
Man undrar – gör kvällstidningarna allt för att sälja sig? Pengar och konkurrens, störst och först går före moral och etik. Varför slå upp sida efter sida med svarta rubriker om hur den eller den artisten brassat på eller dragit en lina? Hjälper det någon?
NEJ! Snarare stjälper…
Unga människor är sköra, omogna och omedvetna. De testar. Blir man kanske populärare i gänget, plugget, på krogen om man drar en lina?
Murvelinas lillebror testade, idag vilar han i Moder Jords svarta mull.

Hon är verkligen en pantertant. Åttioplussaren Ruth från Virginia. Kom susande i hyrbil till svenska trakter (Ornäs) där Gustav Vasa en gång gömde sig i ett dass.
Och Murvelina passade på att öppna dörrar till fritidshuset, där vi två fördjupade oss i allt mellan himmel och jord, mellan tuggorna på ostpaj och sallad.
Det är fart och fläkt på Ruth med vänner och bekanta över hela världen. Barndomslandet finns i dalastaden Ludvika där Ruth gick i skolan, tog realen, spelade handboll, åkte skidor och började fundera på framtiden.
Det blev USA, jobb, man, barn, som gav henne en stor och härlig familj.
Ruth har nyss tagit sig över ”pölen” för att hälsa på i sitt gamla hemland, där vänner och bekanta öppnar dörrar.
Och nätet (bloggen när den inte krånglar) är egentligen helt fantastisk. Det var därute i cyberspace vi en gång möttes och diskuterade allt från relationer till politik, vänner och bekanta.
Vi skulle givetvis träffas om och när det begav sig.
När Ruth balanserat sin jetleg var det dags. Unnder några timmars pladder, glädje och skratt hann vi diskutera allt från svensk till amerikansk politik, ”svenssons gnäll” och amerikaners framtidstro. För även om det krisar i United States of Amerika så tror de sig fixa rejset.
Pantertanten Ruth, mormor/farmor räds inte att höja sin röst i politiska sammanhang.
- Varför tiga? Undrar Ruth med glimt i ögonvrån.
Underbart! Tycker Murvelina, som avskyr sammanbitna läppar i olika sammanhang – där röster bör höjas, för fred, frihet, solidaritet och rättvisa.