En närstående kvinna i medelåldern har i hela stt liv ringt sin ”stackars mamma” ibland tre gånger om dagen. Mamman har ett erbarmerligt liv vid sidan om en alkoholiserad och ganska problematisk man.
Hela familjen lider av ett medberoende, rättare sagt de varken vågar eller vill erkänna för sig själva att de har ett eget liv utanför den despot till man, som under decennier förstört både sin egen familj, sitt eget och andras liv.
Dottern ser problemen, men lyckas inte bryta sig ur. En gammal mamma tycker synd om sig själv, skuldbelägger omedvetet sina barn med sitt sätt att aldrig visa minsta glädje eller handlingskraft.
Nu är det för sent i livet,(snart 90 år) nu behöver hon vård och omsorg, men ingen utom son och dotter kommer innanför deras dörr.
Hemtjänst, servicehus? Nej Tack!
Både han och hon lider idag av svagt minne, vimsighet, olika andra krämpor, men mannens ilska håller alla i schack. Han är dessutom paranoid, misstänker inbrott, misstänker människor för olika saker.
Dottern lagar mat, passar upp, städar, reser massor av mil för att ge sig pinade och plågade mor uppassning. Hon har heltidsarbete, man och vuxna barn, är nervös, skakig men till synes helt blind för sitt eget handlande. Hon är på något sätt helt besatt av att se till att mammas liv fungerar.
Julhelgen blev givetvis pressad i alla avseenden. Varför hämta två krävande åldringar till sitt eget julfirande, när de inför andra, påpekat att de helst ville stanna hemma?
Mamman steg upp tio gånger för nattligt toabesök, vilket störde nattron.
Hur förmedlar kunskap och insikt till en dotter som så totalt slår dövörat till?
Andra närstående undrar hur länge hon orkar – innan väggen. Och vad händer den dag när en av de gamla faller bort? Bryter hon ihop helt?
Och varför agerar inte hennes man, vågar han inte på grund bråk i den egna familjen?
Omsorgsproblematiken är inte lätt att lösa. Och i dagens samhälle finns det inte plats för åldringar utan att de underkastat sig biståndsutredning, därefter i bästa fall, väntan i kö på omsorg.

INNAN ALLT SÄTTER IGÅNG…
INNAN DOPPET, INNAN KALLE ANKA,
INNAN HUNDARNA PASSAT PÅ JULMATEN,
INNAN VÄRDFOLKET HUNNIT SERVERA,
INNAN BARNEN BÖRJAT TJATA – NÄR KOMMER TOMTEN?
INNAN RIS ALA MALTAN HUNNIT RINNA SIG LÖS
OCH INNAN ALLA HUNNIT PACKA IHOP ALLT JULPAPPER OCH ALLA SNÖREN
INNAN NÅGON UNDRAT VARFÖR DET BLIVIT SÅ MYCKET BARR AV EN NY GRANI
NNAN MURVELINA HUNNIT PUSSA TOMTEN….

SÅ ÖNSKAR JAG ALLA MINA BLOGGVÄNNER

EN RIKTIGT GOD OCH FRÖJDEFULL JUL!

Den gången jag stal en granuschling fastnade jag i snödjup längre än till midjan.
Jodå, javisst. Synden brukar straffa sig själv.
Jag drog till skogs med fogsvans naturligtvis ganska slö, som brukligt är när det gäller husets verktyg. Oslipade knivar, krokiga sågblad, med eller utan huggtänder, yxor med halva skaft och så vidare. Nåväl en gran skulle det väl bli…
Murvelina, utan skam i kroppen, smög sig tjuvaktigt till skogsbolagets stora skifte, skred till verket på ett till synes hyggligt träd.
Men något gick snett. Stammen var segare än grantjuven kunnat ana.
Och sågen urslö och ovillig.
Murvelina sågade och slet i sitt anletes svett, skogen var mörk, endast månen lyste med sitt kalla sken.
Hur i helskotta???…Skulle granuschlingen aldrig gå av? Händerna blev stela som istappar och där någonstans mellan ilska och rädsla för att bli upptäckt beslöt jag mig för att bryta ner den halvsågade stammen.
Swoosch och brak…både jag och granen försvann i meterdjup snö. Ännu ilsknare än tidigare brottades jag med stickande barr och en stam som vid granbrottningen borrat ner sig i djupsnön.
Nu skulle grantjuven upp, hem till stugvärmen, hem utan att bli avslöjad…Det tog en halvtimma att dra sig upp ur snödjupet.
Men säg den glädje som varar. När morgonen randades visade sig den vackra granen vara glesare än gles.
Barnen grät och maken syntes stum. Familjerådet enades om ett inköp av plastgran för hundra riksdaler.
En barrfri variant. Grantjuv en gång och aldrig mer.
Igår togs plastgranen ner från vinden. Den är sinnrikt ihopfälld, inlindad i ett lakan med ljusslingan på plats, granverket fälls ut, ibland sitter både glitter och kulor på plats. Enklare än så kan det aldrig bli. Och grandoft finns på burk, men om sanningen ska fram så varvar vi äkta och oäkta gran. I år är det oäkta…

Stora julstressen och julbrådskan är på gång. Men ser den i människors ansikten, måste hinna, måste göra – hör den i trötta barns gråt.
De som inte sitter i barnvagnar hänger och släpar efter mammor och pappor som ideligen förmanar eller ber dem att skynda på.
Inget knytte vill egentligen gå i butiker med superträngsel, om det inte är en leksaksbutik eller prylar för barn.
Det är synd om de små liven, trötta efter dagisdagar, lika jobbiga som föräldrarnas arbetsdagar.
Och lika synd om föräldrar som sliter för att livspusslet ska gå ihop .
Murvelina försöker minnas hur det var. Visst var livet stressigt ibland, men alls inte lika stressigt som dagens vardag, med småttingar, hämt och lämningar, jobb och vardagskrav.
Samhället är förändrat. Många småbarnsföräldrar bor långt från sina föräldrar, som inte kan resa 50 mil i brådrasket för att sträcka ut en hand.
Flyttlasspolitiken satte spår, liksom arbetslöshet och kärva anvisningar:Ta de jobb som finns på annan ort, flytta dit annars får du ingen a-kassa.
Vad bryr sig arbetsmarknadens myndigheter om splittrade familjer, föräldrar, barn som längtar efter mammor och pappor, far och morföräldrar?
Det är den samhällsbiten som blivit hårdare, hänsynslösare och relationskrävande.
Och medan ruljanse pågår sitter både föräldrar mor och farföräldrar och oroar sig över barnens framtid. Alla som har barn drömmer om en trygg framtid för dem. De flesta som har barn vill finnas i närheten, hemmavid och natta ”sin a ungar”.

Jodå, äntligen! Luftvärmepumpen är installerad. Alla delar sitter förmodligen på plats.
Den brusar och susar, är inställd på 19 graders innevärme-.
Installatören ringde i arla morgonstund för att lyssna om husfolket fanns på plats.
Han skulle anlända om några minuter. Firmabilen med skylttext från ett grannlän gjorde oss fundersamma.
Varför installatör från en annan ort när firman har så många egna anställda.
Jo en var sjuk, de andra hade fullt upp, sa installatören, en ordentligt korpulent kille, som doftade cigarettrök och gårdagens intag av diverse starka drycker.
Lite undrar man över hantverksflit och kunnighet i dylika sammanhang.
Karln var på intet sätt oförskämd, men det satte griller i Murvelinas huvud.
Nyfiken och frågvis som man är kom det svar.
Trebarnsfar, utlokaliserad eller utlånad till grannlänet för diverse jobb. Två hotellnätter frukost och lunch på firmans bekostnad, starkvaror ur egen börs eller betalda med traktamentsersättning. (Det sista sa han inte)
Installatören jobbade inte snabbt. Han drack vatten, tog djupa bloss mellan varven, tackade för en kopp kaffe som skulle pigga upp .
Men hans ögon var trötta
Hemmavid hade han en fyraåring, en femåring och tonåring , kanske tre stimmiga ”kids”, en krävande hustru, hus och allt vad därtill hör. Kanske såg han chans till två nätters vila med ”göra-som-man-vill”.
Installatören körde bil, inte för att jag vet om – eller hur mycket han druckit, men om polisen stoppat för koll kanske det givit utslag.
När pumpen var installerad började jag fundera över diverse risker, felmontage, skador på slangar och kablage, bilkörning etc.
Skulle man agerat eller inte? En bilförare som käkar punchpraliner eller en punchflaska kan också ge utslag i promillemätare. Installatören tuggade när han ringde på dörren, om det var tuggummi eller punchpraliner i hans mun står osagt. Men ett står klart – det doftade mistänksamt…

I morse skulle det installeras en luftvärmepump i huset med dyr direktel.
Pumpen kostade många sköna tusenlappar – och installatören skulle anlända vid lunchtid.
Men när hundpromenaden var avslutad i mörk morgontimma, ringer telefonen…
-Tyvärr! Installatören kan inte komma på given tid, det har strulat till sig- uppger företaget för installation av så kallade vitvaror.
Och här har man släpat ut en 30 kilo tung kartong med pumpaggregat, placerat den lämpligt vid blivande fästet för pumpen…Den måste givetvis baxas in tillbaka, till hallen där den nästan bommar igen ytterdörren…
Det är tyvärr inte första gången som hantverkare ringer om återbud eller att man sitter som en idiot och väntar på någon som lovat att komma. Men inte kommer. I värsta fall får man inte ens besked.
Varför gör de så?
Massor av egnahemsbyggare berättar skrämmande scenarion. Hantverkare lovar och lovar, men dyker inte upp förrän efter veckor. Och stackars människor som väntar får ta ledigt från jobbet.
En väninna med dyrbara, nyss omklädda rokokomöbler öppnade dörren för en hantverkare som placerade sin stora verktygslåda – mitt på rokokosoffan, omklädd med dyrt sidentyg.
Väninnan kom farande, hasplade ur sig:
- Men vad gör du människa? Hantverkaren stirrade som om han sett en galning. Och tillade: Men lugna ner dig! Varpå väninnan kände blodet rusa genom huvud och kropp. Ho ringde hyresvärden och klagade, men även där ett svar som ungefär ryck på axlarna.
Rokokosoffan klarade sig lyckligtvis, annars hade väninnan fått jobba med en ny duell.
Utanför vårt hus står luftvärmepumpen och väntar på en installatör som varken Murvelina eller firman vet när han dyker upp.
Irriterande? Ja!

De står där med sina småslantar och till synes – all tid i världen.
De prasslar med sedlarna, pratar med kassörskan, ber henne räkna, medan du
och jag – som står bakom – har våldsamt bråttom.
Kvar av lunchen, bara några ynka minuter. Bråttomtid, för dagens matkasse,
hundpromenad, viktiga ärenden.
Tålamod! Hav tålamod!!!
Bristvara i vår stressade tid, påstår hjärnskrynklare som med lugnande
stämmor välkomnar oss i nedsuttna skinnsoffor.

Jag beter mig som de flesta – i vad jag tycker – tidsbrist på kollektivt tålamod.
Och fast jag vet – gör jag fel – står som de flesta och småtrampar, knattrar med fingertopparna, irriterar mig över det som med sunt tänkande gott kan skrivas och ses som tillvarons bagateller.

Brist på tålamod är tråkigt nog en av mina uslaste egenskaper.
Min tålamodsbrist svider över litet av varje.
Mot den som inte fixar vardagsgörat i mitt tempo, med mitt mått sett, på
mitt vis med mitt öga och öra för hur saker och ting bör ordnas.

Snabbt, effektivt…helst utan komplikationer.
Som om mitt förhållningssätt vore det enda saliggörande.
Skäms!
Javisst, skäms jag över min brist, men finner likväl till egen irritation att jag så gott som varje dag trampar omkring i tålamodsprövande dilemman.
Kringslängda strumpor, hårtussar, felklämda tandkräms och kaviartuber, droppande
kranar, kylskåp utan mjölk till kaffet, tom schampoflaska, sen morgontidning, lång lunchkö i matbutiken.
Listan kan göras lång.

Och just när tålamodet urartar och den oförskämda bristen exploderar i ett
ilskeutbrott kommer forskarrapporten:
Dåligt tålamod är hälsofarligt…
- Ser du, undrar han som skummat kvällstidningarna och fäst blicken på rubriken om tålamod.
Dåligt tålamod, grundar sig i brist på flexiblitet, påstås det i artikeln, med forskning som tungt ankare
”Otåligheten drev människan ur paradiset”
Sa han inte så – gamle Kafka?
Som ansåg att otålighet var en dödssynd.
Med Kafkamått är jag alltså en syndare, slukad av ett ständigt accelererande samhälle, där jag har svårt att stoppa karusellen.

Fel, fel, fel! utbrister jag som utan skam tillmätt mig all världens flexiblitet.
Här sitter det minsann aldrig fast, hör jag min stämma ljuda i eget starkt
försvarstal.

I yngre år retade jag mig på min mamma, som med irritation och uselt tålamod
alltid ”tog över”.
Långt senare förstår jag.
Fyra vegeterande dagdrömmare, omedvetna om tvätt, disk och städning älskade sina egna intresseområden.
Hon överlevde de värsta åren.
Styrde och ställde med ständig brist på tålamod.
Mamma brydde sig aldrig om Kafka…
PS.(Detta ett kåserande inslag)

Inte för att jag begriper varför alla med mobil på tåg vill babbla om allt mellan himmel och jord.
Satt just för några timmar sen på täget mellan Stockholm och Dalarna…
En medelålders kvinna eller kanske lite mer än femtio plus, lyckade babbla i sin mobil nästan en timma av tre timmars resväg.
Hon lyckades instruera maken om maten i kylskåpet, sonen om onytvättade tröjor i ett skåp någostans i Sverige, en dotter med barnbarn på lusseträning, en jobbkompis om måndagens arbetsbörda, sen antagligen en väninna som just skilt sig…Och där var det djupgående analyser i babblet.
Vilket fantastiskt nätverk eller vilken fantastisk nätverkare, tänkte vissa lyssnare. Bakom babblaren satt Murvelina moltyst, med mobilen avstängd för att orka fördjupa sig i en artikel om EU-krisen.
Men vem bryr sig om dylika kriser om man har mobilen full med väntande samtal??? Människan intill babblade så in i Norden att jag tvingades flytta mig till en annan del av tågsättet.
Där var det tyst en halvtimma innan nästa mobbebabblare satte igång sitt smatter. Samma sak här.
Inget samtal av någon större betydelse. Bara ett babbel om just ingenting, dessvärre med hög stämma.
Om personen var halvdöv eller inte förtäljer inte historien.
Det underliga är – trots att man inte vill låna sitt öra åt dylikt babbel – så går det inte att undvika – utan att vara förrsedd med öronproppar.
Några sådana fanns inte i handväskan. Begriper inte att folk babblar på utan att ta hänsyn, eller att man inte drar sig för att babbla om allt från intimiteter till slöpladder som inte leder någon vart.
Mobilen är bra att ha – om något oförutsett inträffar – men att i timmar slöbabbla
strax intill resande grannar är praktiskt taget oförskämt.
Viktiga meddelanden går ju faktiskt att SMS:a.

Morgonen förflöt som vanligt – tills vi öppnade datorn som lämnade ett meddelande. En god vän har drabbats av stroke. Och det värsta av allt, ingen vet hur den närmaste framtiden blir, eftersom det är stroke nummer två.
Den första gjorde henne delvis oförmögen att lyfta något med ena handen,
ansiktet och munnen kändes förmlande på ena sidan
Men hon kom igen, gav allt med sin enorma livskraft – och faktiskt med sin kristna tro
på någon högre makts välsignelse.
Något som inte är oss allom givet.
Goda vännen är en författande själ, som under sitt liv förmedlat många underbara tankar om livet, om barnen, om människan i sin
utsatthet och ibland ensamhet.
Det är i sådana här stunder man undrar över livet som pågår. Vi tror att vi kan bestämma över morgondagen – rättare sagt vi vill bestämma över morgondagen.
Vi vill planera och vi ska givetvis planera. Men om livet inte följer vårt tänkta mönster förvandlas vardagen till något ogripbart.
Så ter sig antagligen de närmaste dagarna för vår goda vän, som kanske likt Thomas Tranströmmer inte kan läsa upp sina skrivna tankar eller formulera sina ord.
Det gör ont att veta, gör ont över en god medmänniska, som ofta brukar säga: Livet är oss inte allom givet – det är bara till låns.