Inte för att jag begriper varför alla med mobil på tåg vill babbla om allt mellan himmel och jord.
Satt just för några timmar sen på täget mellan Stockholm och Dalarna…
En medelålders kvinna eller kanske lite mer än femtio plus, lyckade babbla i sin mobil nästan en timma av tre timmars resväg.
Hon lyckades instruera maken om maten i kylskåpet, sonen om onytvättade tröjor i ett skåp någostans i Sverige, en dotter med barnbarn på lusseträning, en jobbkompis om måndagens arbetsbörda, sen antagligen en väninna som just skilt sig…Och där var det djupgående analyser i babblet.
Vilket fantastiskt nätverk eller vilken fantastisk nätverkare, tänkte vissa lyssnare. Bakom babblaren satt Murvelina moltyst, med mobilen avstängd för att orka fördjupa sig i en artikel om EU-krisen.
Men vem bryr sig om dylika kriser om man har mobilen full med väntande samtal??? Människan intill babblade så in i Norden att jag tvingades flytta mig till en annan del av tågsättet.
Där var det tyst en halvtimma innan nästa mobbebabblare satte igång sitt smatter. Samma sak här.
Inget samtal av någon större betydelse. Bara ett babbel om just ingenting, dessvärre med hög stämma.
Om personen var halvdöv eller inte förtäljer inte historien.
Det underliga är – trots att man inte vill låna sitt öra åt dylikt babbel – så går det inte att undvika – utan att vara förrsedd med öronproppar.
Några sådana fanns inte i handväskan. Begriper inte att folk babblar på utan att ta hänsyn, eller att man inte drar sig för att babbla om allt från intimiteter till slöpladder som inte leder någon vart.
Mobilen är bra att ha – om något oförutsett inträffar – men att i timmar slöbabbla
strax intill resande grannar är praktiskt taget oförskämt.
Viktiga meddelanden går ju faktiskt att SMS:a.