Läste härförleden om ett äldre par som flyttat närmare barn och barnbarn. För att snabbt finnas till hands. Flytten var en ganska stor livsförändring. Paret lämnade goda gamla vänner, sitt hus, sin miljö och sina engagemang och ”ingrodda vardagsvanor”.
Flytten var givetvis till glädje för arbetstyngda småbarnsföräldrar, kanske inte lika positivt i alla avseenden för en aktiv mormor, som lämnade väninnor, föreningsliv och mer till. Morfar kände sig nöjd, hans soociala liv var inte lika variationsrikt som hustruns.
Vilket fick en nyfiken Murvelina att undra över manligt/kvinnligt socialt deltagande.

Återigen. Morfar var nöjd med sitt, lagom motion, litteratur, nya hemmet, miljön, barn och barnbarn, medan mormor ville mer och dessutom saknade sina mångåriga väninnor.
Barnbarnen är livets efterrätt, men är alla flyttlass och förändringar verkligen till nytta?
Det äldre paret tänkte kanske både på sitt eget engagemang med barnbarnen – sin begynnande ålderdom – med nära och käras utsträckna händer strax intill åldrande kroppar med ork som tryter. Frågan är hur mycket hjälp skulle de få? Kvar på plats i sitt gamla finns möjligen hjälpande, stöttande, vänner.
Flyttlassvyn hägrar ibland när barnen pustar.
Men för Murvelina är milavståndet tre timmars resväg till sjukt barnbarn eller stängt dagis. Bilen och tåget rullar iväg, med mormor och morfarjour.
Åsikter, tyckanden, engagemang och curling går isär om vuxna barn och närhet.
Med tre barn i livsbagaget, heltidsjobb, utan inryckta mormödrar,farmödrar, med ”desserten nio barnbarn”, tror Murvelina på en ”frisk distans”, utan allt för stor inblandning.
Visst vill man finnas till för de ljuva små liven, men några aktiva ensamår utan barn det var ju det man drömde om under egna småbarnsår med scharlakansfeber, gröna snuvor, nattvak och drivor av tvätt.
Förändringar är inte alltid det lättaste att handskas med.
I landet lagom är väl – lagom bäst? Eller?

Gnäller du på petitesser? Nja, jomen visst
Gnäller för att han inte ser tidningshögarna, plastförpackningarna, soppåsen som är överfull – och att han hela tiden tvinnar håret vid örat och pillar på ögonlocken så att han drabbas av hemska vaglar…
Men vad tusan – har jag med det att göra.`Det är hans ögon och vaglar, hans hår, men soppåsarna är våra gemensamma, liksom tidningshögarna och alla tonna plastförpackningar.
Är jag så mycket bättre ?
Jag som kanske i andras ögon då och då går på som en surrande maskin?
Alls inte vackert eller njutbart hörbart.
Det där vardagstjatet är ganska onödigt.
Egentligen borde man se sig själv på ett ”nyktert” sätt. Bedöma sina egna tillkortakommanden, granska, se sina egna irritationsmoment.
Eller kort sagt, hålla truten…

Det är bedrövligt att eftertankens kranka blekhet uppstår först när det bränner till, när någon blir sjuk eller på annat sätt fattas i den där vardagslunken.
Så något litet försenat nyårslöfte kan man ju försöka inleda.
Sluta bry sig om mänsklighetens pillande på ögonlock, tidningahögar, tomma plastflaskor på diger hög och lite till.
Ett ensamliv skulle antaglien te sig likadant, bortsett från pillande på ögonlock. Plastflaskorna skulle drälla omkring i väntan på bärande händer till sopstationen, Tidningshögarna likaså.
Bäst att hålla tungan i styr …tala är silver, men tiga är guld…(inte alltid, det beror på) Om vackra löften håller? Vet jag inte, men försöka duger…

Mot alla odds! Ett gäng Ggravt handikappade, synskadade, rullatorburna, benampiterade, svårt brända med mera tävlar i SVTs satsning Mot alla odds.
Programmet visar hur man mot alla odds och med svåra handikapp trots allt kan leva som ”normala människor” i ett Robinson-liknande program.
På bästa sändningstid bänkar sig tv-tittarna för att se hur den handikappade människan tar sig fram i djungeln, över vattendrag, över berg, hur de tippar, hur de gråter av smärta över att deras ”sargade kroppar” plötsligt inte orkar…
En handikappad människa har samma värde som alla vi andra med rörliga kroppar, ben, fätter,syn.
Varför i herrans namn en kraftmätning långt ute i öknen. Jag ser inte annat än tv-spekulation och begråter eländet. Visst, de medverkande har ställt upp på eget bevåg
men vissa tittare (undertecknad bloggare) måste undra. Både över tv-ledning och medverkande.
Är det riktigt klokt att utsätta en redan illa rörelsehindrad kropp för ytterligare skador? Murvelina valde att inte se – annat än några minuter.
En handikappad person får kämpa för mycket i sin vardag.
Samma gäller för psykiskt funktionshindrade och utvecklingsstörda. Tror inte att tv med spekulativa program, typ Robinson-liknande fajter för handikappade öppnar vägar för humanare samhällsklimat. Där ska och bör handikapporganisationer ge starkt stöd och jobba för sina medlemmar.

Bedrövligt! Det finns inga andra ord för tv-programmet med söta flickungar, som ska tävla om vem som är snyggast och mest lämpad som modell.
Det blev som väntat ramaskri. Både från den etablerade vuxna modellvärlden och alla människor som med klokhet tagit del av och protesterat mot galenskaperna.
Hur i hela fridens namn kan en mamma låta sin dagisunge/skolflicka delta i något så ledsamt bedrövligt som en modelltävling?
Och detta i tider av mobbning, hysteri kring vikt, kläder, utseende som i många fall resulterat i anorexi och svåra år av ätstörningar.
Hur kan en mamma (även pappa) tillåta något dylikt?
Silver och glitter, tiaror på hjässan, klackskor, bikini…och sen tävla om vem som är snyggast? Bara att skriva ner eländet känns makabert och smärtsamt.
Jag kan inte se annan koppling än att det är mammans hemliga modelldröm, hon vill förvekliga sitt eget liv med att ”kröna sin dotter” – men till vad?
Hysterin kring utseende, kläder är redan så ledsam den kan bli. En stor modekedja fick be om ursäkt när de för några år sedasn lancerade en bikini f för riktigt små flickor.
Bikini? På en liten unge?
Gränsen var nådd redan vid tillverkningstadiet.
Vi vuxna måste protestera.
Barn behöver vara barn – länge. Inte små vuxna modeller med lösögonfransar och läppstift, mascara, rouge – och modellpose på foton – vid fem-sex års ålder.

Mamma Anna Wahlgren (guru i barnfostran med den omdebatterade Barnaboken) påstår, att hon inte visste om att hennes dotter Felicia skulle publicera en så svidande story om sin uppväxt.
- Det kunde vi behållit inom familjen, säger mamma Anna, som skyndsamt tillägger att kvinnor vid ”fyrtiostrecket” har behov av att lägga korten på bordet.
Att hon själv gjort samma sak i memoarer om sig, barnen och männen gjorde kanske lika ont.
Dottern som i sin uppmärksammade biografi ”Felicia försvann” verkligen lägger korten på bordet får mamma Annas fostrargloria att falla av hjässan – som en vass törnekrona.
Mor och dotter har inte talats vid eller träffats på tre år. Felicia fick ont i själen efter år av turbulens, många män i mammas säng, fyllda vinglas , bråk, uppslitande flyttlass, till och med kränkningar och män som tafsat.
Ingen lugn och ro, ingen tröst eller önskvärd vardag för ett uppväxande barn. Trots att mamma Anna i sin Barnabok publicerat och poängterat motsatsen. Syskonskaran får uppfostra varandra – efter mammas hemsnickrade mönster.
Vad är sanning och konsekvens.
Varje barn som växer upp har sin egen syn på föräldern och förälderns roll gentemot barnet. Varje barn har rätt att tala ut.
Jan Myrdal gav sina föräldrar svidande kritik, Kerstin Torwall och Leif GW Persson likaså, Stig Eklund dammade iväg en salva mot sin pappa, Gyllenhammars dotter om sin cyniske maktslukande far PG Gyllenhammar och sin bortskämda ångestfyllda mamma – som inte orkade se sin dotter. Föräldragloriorna hamnar på sned…
Varför skulle inte Felicia Feldt få leverera sin sanning?. VMånga har ifrågasatt Barnaboken och Anna Wahlgrens uppfostringsmetoder.
Smaken är som baken, delad. Dottern erkänner att hon i mångt och mycket följt mammas mönster, barn med fler än en man, men inte mammas recept på barnuppfostran.
Hur det blir med gurun Wahlgrens Barnabok i fortsättningen vet ingen. Kanske faller Wahlgrens ”fostringsmönster” som ett korthus..
Dottern har givit sin version av barndomsåren, mamman tiger. Kanske bäst så.
För varje barn som ser sina föräldrar berusade, arga, upptagna av sitt ego, glömmer inte, varken oförrätter eller kränkningar.

Vi släppes ut på morgrnarna, efter grötfrukosten och limpmacka, med order att finnas hemma klockan tolv, när maten serverades.
Vi åt aldrig lunch, det kallades inte så, vi åt frukost och middag, matbiten mitt på dagen kallades bara matdags.
Till alla dessa köksbord skulle vi infinna oss, annars…
Men vad jag minns rantade vi ungar runt på samhället hela dagarna, utan tillsyn, och vi överlevde alla tänkbara faror. Vi klättrade i träd, jumpade på isflak, klättrade över brospann, hoppade på gigantiska timmerhögar, cyklade i timmerrännan, som stundtals fylldes med timmer och forsande vatten, som kunde dra oss med ut till havs.
Att vi överlevde?!
Vi cyklade miltals, kanade på pjäxor bakom bussar, släppte taget och rullade runt i diken. Vi tjuvåkte till stan på tågtoaletter, smen aldrig så att någon fick reda på vårt ofog. Det enda vi inte vågade var att skolka från skolan. Där fanns det ögon och öron som bevakade. Idag curlas nästan alla barn. De bevakas minutiöst, jag säger inte att det är fel, men lite måste manm släppa taget. Allt beror givetvis på var man bor. I storstadsregioner är tryggheten i obalans. En femårig liten tulta befinner sig just nu hos mormor, som heller inte törs släppa taget. Det är synd att samhället förändrats till det sämre när det gäller barns miljö. Man vågar inte lita på främmande…
Förr var ett barn allas bekymmer och ansvar. Idag stänger var och en sin dörr, man vill inte se, inte agera, inte bry sig – ens om barn lever i misär.
Dagens små oskyldiga och underbara ungar blir faktiskt morgondagens medborgare. De måste kunna lita på vuxenvärlden, det är allas vårt ansvar hur deras liv blir i förlängningen.

Vi var flera (LANTISAR) som stod framför T-banans biljettkontroll med långa näsor och hela T-baneremsor (redan BETALDA biljetter) som legat i plånboken i väntan på stadsbesök och nya resor.
- Njet! Gamla remsorna gäller inte längre!
- Efter årsskiftet råder nya priser och du kan inte åka på de gamla.
- Va! Kvinnan bakom mig hade löst en ny remsa innan hon reste hem. För att snabbt hålla i handen när hon återvände för besök i storstan.
Nu blev hon högröd i ansiktet och irriterad så att hon nästan vibrerade.
- Hur kan de? Detta är ren stöld! Ge mig omedelbart namnet på höga vederbörande.
Mannen i luckan hade inte tid att besvara mer än ett stopp – du kan inte åka på redan köpt biljett. Nu råder annan tingens ordning.
Ingen ditrest resenär begrep, alla var arga och besvikna. De snällaste, ofta äldre människor, iddes inte protestera, eller orkade inte.
Storstadens kollektiva trafik syns äga sina resenärer.
De agerar tydligen som de vill, trots att människor redan på skattsedeln betalat sin del av kollektivtrafiken.
Men SL klarar inte notan, de handlar in olika entreprenörer som på billigaste sätt ska transportera alla dessa tusentals resenärer, som både ovan och underjord snabbt behöver resa till och från sina jobb..
Det har rests krav om ”gratis” kollektivtrafik. men ingen har hörsammat. Pengar, pengar, pengar, ingen vill avstå hägrande miljoner. Pengar som skattebetalare redan pungat ut med. I slutänden av detta dilemma kan SL givetvis roffa åt sig några extra miljoner genom att dra in redan betalda SL-biljetter.
Undrar hur fransmännen skulle göra om Metrons redan betalda biljetter skulle ogiltigförklaras?

Det är egentligen obegripligt. Förr var sängen alltid bäddad, snyggt ordnad så att säga med tillslätat överkast och småkuddarna på plats.
Idag råder annan tingens ordning.
Barnen (de som alltid anmodades att ordna upp i sina sovrum) är utflugna.
Husets häskarinna. HSB, hon som bestämde pekade med fingret, det fostrande fingret som stundtals gjorde dem galna. Så galna att de omedelbart hotade att flytta så snart de kunde. Helst omedelbart! På stört!
När de till sist gav sig av var det med tårar och
omedelbar längtan efter tre struliga underbara döttrar.
Och nu står vi här, två vuxna människor, med skammens rodnad på kind.
Vad är det som hänt?
Jo två något förslappade – ”struntidenu” varelser, rusar varje morgon nedför trappor i arla morgonstind.
Två jyckar ska ut på stört. När sen den goda kaffekoppen och tidnigarna väntar vid köksbordet, glömmer, eller förtränger dessa två förslappade varelser vad de i decennier krävt av sin avkomma.
Tur att ingen av dem ser vad som sker innanför väggar i deras barndomshem där de varje dag i åratal fostrats att plocka upp efter sig, ordna sina kläder, städa sina rum i slutet av veckan.
Det är en smula skamligt att föräldrarna som krävt och fostrat inte följer sitt eget krävda årliga mönster.
Men när de kära barnen hälsar på är allt ordnat, tillslätat, städat, bakat och doftande rent. Två (lite då och då) förslappade varelser har plötsligt fått fart i baken.
Om detta vet de underbara döttrarna inte ett skvatt.
I dagsläget har de fullt upp med egen barnafostran, egna krav, som faktiskt inte skiljer sig från deras egna föräldrars krav.
SÅ DET KAN BLI!

Nyårslöftena har stänkt lite här och var. Folk lovar att slutaa röka, sluta dricka, gå ner i vikt, köpa mindre kläder och skor, motionera mera,
sträcka ut en hjälpande hand där den behövs och långt mer därtill.
Så infinner sig den grå vardagen. Ciggen bränner i fickan på vanerökaren, flaskan ligger i vinstället hos den ständigt överförfriskade, löftet inte en droppe ens till fredagskvällen spricker.
Den klädmedvetna eller klädgalna konstaterar att garderoben är överfylld medan reorna stänker och fjolårsskorna släpper in vatten. De nya reades för några hundringar. Motionärerna plockar fram vandringsstavarna, surnar till över snöblasket, lägger sig på sofflocket och tjurar. Farmödrar på 50 mils avstånd nås inte av någon hjälpande hand, för att grannen jobbar och barnen inte hinner.
Så rullar det på med avlagda nyårslöften. Till vilken nytta?
För att man inbillar sig att man under nya året ska bli en bättre människa? Eller?
Alla de där trista och tråkiga nyårslöftena spricker ju – förr eller senare.
Varför inte lova sig själv eller andra något kul?…
Exempelvis en bestämd biokväll med goda vänner varje vecka, en god film att diskutera
över en fika efteråt. Kultur och motion kan gå hand i. Traska iväg till någon utställning, museum eller annat sevärt. Byt söndagsmiddagar med goda vänner, riktigt kul! och kulinariskt inressant.
Bestäm dig för en dejt med din man/kvinna, särbo/sambo. Ta tåget till din närmaste stad. Bo på ett billigt hotell, njut av diverse utbud allt från mat till promenader och god nattsömn. Murvelina ”gjorde Gävle” vandrade i vackra Boulongerskogen med Millesstatyer och Konserthus, såg en bra film, övernattade på billigt bra hotell, besökte järnvägsnuseet. Återvände nöjd och glad med ideér om nyårslöften som möjligen kan hålla.

Vi vet inte ett skvatt vad som händer under det nya året. Ett magiskt 2012 ligger framför våra fötter. Hur det blir? Vet ingen, trots att vi planerar och diskuterar .
Jag bläddrar framåt i den tomma almanackan, konstaterar att mitt äldsta barn fyller år på trettondagsafton, mitt yngsta fyller på Alla Hjärtans Dag och mellanbarnet såg dagens ljus i början av september…Där emellan nio barnbarn, med födelsedagar som stänker lite här och var…
Året som gått blev dramatiskt på olika håll i värllden, även för syskon, vänner och bekanta.
Lillebror, numera en mogen man, drabbades av hjärtinfarkt nummer två.
Kära systers äktenskapliga besvikelse resulterade i skilsmässa, en god vän vaknade en natt med stroke och utslaget talcentrum. Maken opererades för tre hål i näthinnan, hunden tvingades äta kortison för en hudsjukdom.
Livet går upp och ner, vi lever, skrattar, försöker ta oss ur djupa mörka tunnlar. Lillebror skakar på axlarna, goda vännen försöker erövra talets gåva med logoped, syrran flög till solen i Thailand och makens ögon är bättre.
Summa summarium.
Almanackans vita blad kommer – tror jag – att fyllas av olika engagemang.
Vissa följer livets gång, ”andra inte”. Allt beror på hur vi ser på våra liv.
Ett nytt barnbarnsbarn föds i april.
Sommaren blir kanske den bästa någonsin.
Men om det vet vi inte ett skvatt. Inte någon av oss.
Livet så här i början av året är är onekligen ett spännande äventyr.
GOTT NYTT ÅR!!! Alla vänner out there