Medan fattiga greker på landsbygden hart när svälter och andra i lite störra samhällen och städer undrar över sin framtid, sitter deras folkvalda i EU-parlamentet och kramar sin egen plånbok.
De kastar sig in i flyg och taxibilar – för att hinna – de har egna frisörer och skräddare, bor ståndsmässigt, äter lunch på dyra ställen och supé på ännu flottare hotell, än den grekiska grästoten endast sett annat än på bild.
* Det är alltid den fattigaste som får betala den rikes håvor.

När grekerna, (även på grund av sina rikaste landssmän) tvingas till ett av de värsta och mest betungande åtstramningarna i landets historia, sitter deras folkvalda vid långbord med stärkta vita dukar, tallrikar med guldkant, glittrande kristallglas och skålar – för vad? För sin egen plånbok, för sin egen framtid, knappast för sitt folks framtid!
* Den har de redan dyrt betalat för inom ramen för sitt medlemsskap inom EU.

EU-parlamentets medlemmar, såväl de grekiska som våra folkvalda i EU kan varje dag glädjas över sina svällande plånböcker.
Ingen ska få mig att tro att de sagt ja till sin stol och sitt EU-säte, (ofta hela månader borta från familj och vänner) enbart för sitt lands bevarade välfärd eller
framtid.
* NEJ! ”EU:s förenade stater”, euron och den stärkta EU-gemenskap, som man i början ville låta påskina, syns mest vara en bubbla som till sist brister.
Tysklad ställer upp, Frankrike hakar på med miljardlån till ekonomiskt ruinerade Grekland, där deras politiker redan sabbat handel och vandel. EU:s bäst beställda länder vågar inte annat, för om EU faller faller alla, inte minst de parlamentariker som ”lever på EU:s gemenskap”.
Båda Tyskland och Frankrike lider av hög arbetslöshet.
Europas unga arbetslösa sviks inom hela EU.
Hur länge omvärlden orkar med att betala ut miljardlån eller hantera arbetslöshet kan ingen sia om.
Sverige kommer, (oavsett vad Reinfeldt eller Borg säger) också att påverkas av Greklandskrisen. Ingen tror väl att miljardlån kan regna över ekonomiskt ruinerade hur länge som helst utan att det påverkar övriga Eropa?
* I kölvattnet av detta elände sitter EU-parlamentarikern på sin feta bak – och skäms inte för att protestera om upprörda röster höjs för att sänka hennes/hans bidrag/lön/ersättningsnivå.
* Detta beteende kallas – åtminstonde i folkmun – för utsugning.
* Som i förlängningen slutar med politikerförakt…

Har i flera dagar suttit och renskrivit anteckningar, som raspats ner i hasten då och då, då i god tro att det till sist skulle bli mer än spretiga anteckningar om ditt och datt i livet.
En bok från slutet av 90-talet ligger klar. Det finns inte ett ex. kvar. Om och när det blir någon mer står oklart, eftersom skribenten lägger sig till med slöhet, eller bekvämhet att ta itu med ord och meningar, som tar stor tid.
Det finns författare som skryter eller kanske inte ens skryter, om att de inte behöver med än några månader för att skriva en bok.
Skickligt! Men här tar det tid att klämma fram orden, trots att livsberättelserna stundtals är så spännande att de gott kunde platsa vid sidan om en ganska hygglig livestory.
Varför tar allt sån evinnerlig tid?
Det är samma sak med det ”ego-föredrag” jag ska hålla inför en skara människor inom en internationell samling. Varken ord eller bilder ligger klara, det råder ett sammelsurium i mina samlingar. Säger som Bodil Malmsten:Det är ingen ordning på mina papper.
Hon har i varje fall lyckats samla ihop sig till en rad uppmärksammade samlingar, både noveller, poesi och romaner.
Här ligger samlingarna osorterade i en hylla eller flera hyllor. I väntar på utskriift, sammanhållning. Men orden som befriar…ligger här och där. Alltså inte på pränt — och nu drar den bekväma människan ut på landet för att andas frisk luft, vädra lungorna och rasta hundarna…

Björn Ranelid tycktes förvirrad efter ”segern” i Melodifestivaen. Inte för att jag begriper…men varför måste karln, en ansedd, skicklig författare, jaga bekräftelse?
Han dansade i tv, käbblade med Linda Skugge, bråkade med Jan Guillou, käftar till höger och vänster, som om han aldrig får nog av att stå i rampljuset.
Björn R är ju bra som han är!
Satt i publikhavet på två av hans litterära föreläsningar/författaraftnar och njöt faktiskt av den litterära svadan.
Han skickade visserligen en smocka hit oh dit åt pösmunkar och besserwizzrar, som mycket gärna skulle vilja vrida halsen av honom. Ranelid påstår ju att han som barn och ung blivit mobbad.
Nu vill han antagligen ge igen, men inte med smockor utan med ett kärleksbudskap…(Som i Bibeln, vänd den andra kinden till)
Gott så, men när Ranelid aldrig ger sig…
Han jagar ständigt kickar, mer och mer uppmärksamhet, bekräftelse eller vad det nu rör sig om. Då blir den Ranelidska situationen patetisk.
Han eldade upp sig i Melodifestivalen, till max, knöt näven, slog rundslag i luften, röpade Åååååh och herrrrrrregud, så att han nästan förlorade balansen.
Och när det visade sig att Miraklet blivit Mirakel svävade Ranelid omkring som ett yrt höns…Han fick hämtas tillbaka till sin sångmö. i kostymärmen…
Murvelina har inget emot Ranelids författande och litterära ordsprut.
Men när han inte drar sig för att göra cirkus av sitt eget jag, då sprids nästan ett löjes skimmer över en skicklig författare.
En författare som redan med sitt sätt att beröra nått literära höjder.
(Ordspråket…Mycket vill ha mer stämmer lite här och var)

Man kan undra hur våra politiker tänker, när det på vissa ställen i vårt avlånga land, inte finns en ambulans i glesbygden – mindre än på nära tio mils avstånd?
Kalle i Åsele fick hjärtinfarkt, med hjärtstopp fem gånger, innan han nådde akut vård.
Nu hade han tur, en ambulans som nyss passerat förbi hans by, (på väg mycket längre bort i ”obygden”) tvärvände och hämtade Kalle, som överlevde.
Alla som medvetet har koll på sjukdomsbilden för hjärtinfarkt eller stroke, vet att snabba insatser och kvick vård är av största betydelse för överlevnad – utan bestående besvär.
Men våra politiker tycks skaka av sig obehaget att diskutera glesbygdsproblem.
Tåg och bussförbindelser dras in, butiker stängs, post, skolor och vårdcentraler läggs ner.
Den som valt att bo i glesbygdsområde får skylla sig själv, de ska visserligen betala skatt, men nöja sig med frisk luft och betala för egen bil och svindyr bensin.
Hur skulle de annars komma till affären eller vårdcentralen i stan?
Murvelinas lillebror har under hela sin yrkesperiod kört ambulans, varit värdefull ambulanssjukvårdare, som hämtat sjuka människor på tjugo mils avstånd från sjukhus.
Vissa människor med hjärtbesvär har klarat sig på grund av defibrillator (hjärtstimulans) andra har inte hunnit fram til vård.
Lillebror bor själv på glesbygden, han vet vilken betydelse snabb vård har för en människa som råkar ut för exempelvis hjärtinfarkt.
I fjol drabades han själv av infarkt och visste att snabb leverans till sjukhuset var livsavgörande.
Vaför ska glesbygdsmänniskan tvingas leva med sämre villkor?
Hon/han betalar skatt, arbetar i sitt anletes svett, kör långa ishala och usla sommarvägar för att nå sin arbetsplats, men har ändå valt att bo utanför ett stadsbuller med tät trafik och blyhaltig luft.
För denna mänskliga önskan om livskvalitet ska hon/han på glesbygden straffas – med allt från sämre social omsorg, service, sjukvård och utebliven ambulans.
Murvelia skäms – det borde också våa politiker göra.
Pengar rullar till mycket vi inte begriper. Exempelvis till välbetalda f.d politiker med ”fet avhopparlön”. Pengar som istället kunde användas till livsnödvändiga sjukvårdsinsatser.

Han är en av mina stora idoler, sjunger som en gud, har ett avundsvärt sound, gör sällan någon musikälskare besviken.
MEN – när han ska tala till publiken snubblar han gärna in på dumheter, som ingen människa i hans situation borde göra.
Tommy kan vara enormt oförskämd, speciellt mot andra artister i samma genre.
Han häcklar gärna, faktiskt på allvar, han låter tungan glappa än hit, än dit och gör sig lustig på andras bekostnad.
Tommy glömmer sina egna tillkortakommanden, sådana som faktiskt i vissa fall fäller delar av hans popularitet. Missbruk, innehav och användande av diverse otillåtna droger, rattfylla m.m.
MEN – den gode Tommy dundrar på, ibland är han rolig, andra gånger rent tragisk.
Varför måste just han, en stor och erkänd artist, låta sin tunga glappa om allt, som ingen egentligen vill höra.
Tommy Körberg är i grunden en kille (Fattig bonndräng” med enkla uppväxtvillkor. Hans underbara röst har burit honom till världskända musikaler, arrangemang, evenemang, tv-framträdanden, film med mera.
Borde det inte räcka? Eller är det den ”magiska usla självkänslan över att vara liten till växten” som får Tommys tunga att glappa.
En liten stor man kanske växer – om lungorna luftas och truten går…

Nu – äntligen – ska samhället sätta ljus på barnens situtation. Barn som lever i missbruksfamiljer har ett liv som ingen utomstående kan begripa.
Murvelina har själv egen erfarenhet, men inte så svår som ungdomsvännen, som i sin förtvivlan till sist tog sitt eget liv.
Endast 24 år gammal, trebarnsmor med svår uppväxt tog hon sitt liv, i ensamhet med två burkar dödande tabletter.
Bakgrunden till tragiken. En gravt alkoholiserad far, en mamma som inte vågade eller ville se vilka vidrigheter pappan utsatte sina döttrar för. Det handlade inte bara om alkohol utan även incest. I tidiga tonår begrep jag, bästa vännen inte riktigt vad det handlade om.
Min kompis var, till synes, en glad tjej. Vi sjöng och spelade på olika tillställningar, möttes med applåder och små slantar, som gick till dansbiljetter.
Men under hela tiden som hon bodde hemma utnyttjades hon av sin far, vilket jag fick veta (av deras närmaste granne) strax efter hennes död.
I övre tonåren glesnade våra gemensamma vägar. Vi födde barn tidigt, jag studerade vidare, väninnan började jobba.
Vi ringde varandra då och då, pratade mest om våra ungar och de jobb vi ville ha. Inte om tiden som gått.
Och samma dag som jag fick det chockartade dödsbuudet, krockade jag med en lastbil. Lindriga skador lyckligtvis.
Ofta, och länge undrade jag över grannar, vänner och myndigheter, som aldrig agerade över den dysfunktionella familjens situation.
De hade fyra barn, en pojke blev ihjälslagen i ett bråk på en dans. Den andra grabben fick också svåra sår som resulterade i missbruk som dödade. Och min tonårsväninna tog sitt liv. Båda föräldrarna finns inte längre i livet.
Endast äldsta dottern överlevde. Hon skulle kunna berätta sin story, men väljer kanske att tiga.
Det är oerhört viktigt att samhället, sociala myndigheter, men även grannar och vänner ser barns situation i en missbruksfamilj.
Vart femte svenskt barn tvingas leva med en eller ännu värre båda föräldrarnas missbruk, enligt folkhälsoinstitutet.
För alla dessa utsatta barn resulterar detta i skuld, skam, rubbat självförtroende och usel självkänsla.
Alla barn borde få komma till en värld fylld av kärlek och omtanke – i varje fall kärlek och omtanke av sina närmaste – två föräldrar med ansvar.

Vi tre maskrosbarn tog oss genom livet med ett starkt beslut. Vi skulle visa världen, visa att också vi – minsann kunde…
Vi kom längre i yrkeslivet än många av våra skolkamrater, kompisar, deras vänner – och våra grannars barn, trots att de nästan alltid skröt om sina barns studier, examensbetyg, samhällsställning och mer till.
En stark mamma styrde och ställde med det lilla hon hade för sina tre barn. Syskon som i dagsläget dessutom ”har mage” att vara stolta över sitt ursprung.
Vi känner att en kärleksfull kär mor ler i sin himmel. Över piloten, storjäntan i den mediala branschen och lilljäntan med säte i ett världsledande företag och dess styrelsenivå.
Två syrror bestämde sig för en heldag i storstan tillsammans. Från förmiddag till sen kväll. Vi skrattade, skålade, åt sushi under biosalongens förspel, innan Järnladyn Tatcher gjorde oss den äran.
Vi summerade Meryl Streeps ladyliknande skepnad, skålade återigen i rött, promerade till Gamla Stan för kvällssupé på resturang. Och summerade återigen – vår uppäxt, våra liv och konstaterade att det troligen inte kunnat bli bättre. Varför?
Jo därför att vi hade förmånen att ha en mamma som hela tiden uppmuntrade oss. Vi bestämde oss ganska tidigt för att vara starka, bli starka och dugliga vuxna i varsitt yrkesområde.

Resturangbordet var dukat för två. Mellan förrätt och vamrätt ringde vi till brorsan i Norrland, piloten, som numera landat och skrattar åt samma tokigheter som sina syrror.
Det finns ett osynligt starkt band mellan oss tre syskon, ett band som vuxit sig starkare genom alla vuxenår.
Så ville kära mor att det skulle bli. I yngre år tänkte vi inte så mycket på ”starka syskonband”. Förälskelser kom och gick, barn föddes, jobb och karriärer inleddes. I dagsläget, utan att vi egentligen tänkt så mycket på starka band, så vet vi tre maskkrosbarn, att om och när det krisar finns vi till hands för varandra,
Syskonkärlek när den är som bäst – underbart välgörande.

Igår kom det oranga kuvertet till maken, som bestört konstaterade, att han efter ett långt och mödosamt, stressande och pressande yrkesliv, som ”medial människa” inte skulle kamma hem någon guldkova som ”pansjis”.
En stund senare rullade nyheterna på tv, med statsminister Reinfeldt, som förklarade att svenska människor, hans eller andras folkvalda gräsrötter, behöver arbeta, slita i sitt anletes svett till 75 års ålder.
För att kamma hem en extra slant i den magra pensionsportmonnän, som redan bestulits på flera friska kronor av statsmakterna.

Maken for upp ur frelansfåtöljen, studerade återigen det magra pensionskuvertet. Fick i samma stund medhåll av hustrun, som på grund av omstruktureringar och bantad organisation, INTE FICK jobba vidare.
Trots att arbetsgivaren inte behövde betala betungande sociala avgifter.
Hur i fridens namn tänker herr Reinfeldt?
Har han möjligen i Sveriges avlånga arbetslöshetsland förhört sig med arbetsförmedling och arbetsgivare?
Arbetslösheten är svidande stor, inte minst för de unga, som förväntas förvalta och bidra med lite mer pengar i samhällets penningpung.
Men om inte ens de unga får arbete, hur tänker man då i riksdagshusets korridorer?
Jobba till 75 år? Gå hem urvriden som en trasa, eller hem och dö, på grund av utmattning.
Vad säger arbetsgivarparten? Har Reinfeldt ingen koll på arbetsmarknadens aktuella situation?
Murvelina ville jobba vidare, men inte sitta ivägen som en bromskloss, om någon yngre fått arbete.
Men ingen ung människa fick tillträde över tröskeln. Och de som redan fyllt 65 uppmanades att GÅ HEM.
Så tack kära stadsminister! Eller hur ska vi tackla det, vi som kastades ut långt innan 75 bast.
Och de stackare som inte vill jobba vidare efter 65 år kan glömma de sista gods vilooåren….

Väninnan mitt i landskapet får åka tio mil för att hämta ut medicin till hunden – även till sig själv – när hon behöver.
Murvelina parkerade häromdagen mitt i stan, fär att till vår hund utföra samma ärende.
Parkeringstid 15 kronor timman, väntan på apotek med numera privat aktör – över en timma. Alltså med nerver i kroppen över p-bot som kostar 700 kronor – kastar man sig från apoteket – utan medicin.
För vem vill chansa eller har råd att betala dyra p-böter samtidigt med medicin för 400 kronor.
Hemmavid ringde Murvelina runt till apotek på närmaste köpcenter, utan krav på parkeringsbiljett.
– Nej, den typen av medicin fanns inte i deras lager.
Snuvad på gratis p-tid, ringde jag till ännu ett apotek. Ett lasarettsapotek med dyr p-tid.
Jodå den efterfrågade sorten fanns, men bara ett paket, som inte kunde läggas åt sidan ens i tio minuter. På grund av bolagisering och nya krav.
Alltså satt vi där som i en rävsax.
Först i väntan på telefontid från vårdcentral, för att beställe ny egen ”människomedicin”.
Sen i väntas vånda över om hundmedicinen fanns kvar en timma till.
Alla dessa val har skapat samhällelig oordning och minst sagt kaos i tillvaron.
Bara att ringa en vårdscentral kräver, först och främst en anpassningsbar telefon med stjärna och ruta.
Hur många äldre skaffar sig ny telefon om den gamla fungerar?
Vår gamla skivsnurra ute i fritidshuset fungerar fortfarande, men inte om det ska ringas till ställen där man kräver – tryck stjärna och ruta.
Alltså sitter här en arg och irriterad Murvelina- i väntan på receptbeställning efter klockan tio på måndagsmorgonen.
Sen iväg till stan för att om möjligt ränna runt på diverse apotek i hopp om att de snabbt expiderar hundens medikamenter innan p-tiden löper ut.
Stackars, stackars äldre människor utan munläder och ben.
Samhället lägger krokben på människor med alla dessa ”fantastiska val”, som för varje individ skulle bli så demokratiskt rättvist.
* Det ska väljas mellan telefonbolag, elbolag, apoteksvaror, sjukvårdsinrättningar, billigaste buss och tågbiljetterna…
_ Vem vinne på valen?
Knappast den enskilda lilla gräsroten!
Nej, det är de penninghungriga aktörerna, som ser egna vinster i våra
besvärliga och många gånger omständiga val.
Val för knippade med solidaritet och demokrati? Knappast!

Läser om och om igen hur många miljarder som rullar in till samhällets sportarenor och större begivenheter.
Varje stad/ort vill ”fjädra sig” med en ny gigantisk arena, som i huvudsak ska användas för sportens värld och stjärnor, mellan varven också för Melodifestivaler och artistgalor.
Läser samtidigt om det beklagliga och skamliga ommrådet vård och omsorg, där förtag som Carema med flera, väger gamla människors blöjor – för att spara pengar, för att sno undan kapital till ledande personer, som ”ser pengar” och riskkapital i vård och omsorg.
Hur kan vi? Utan att agera?
Det räcker inte med några uppslitande artiklar i massmedia. Var och en av oss har ett ansvar.
Alla dessa unga politiker, utan insikt och erfarenhet, tänk om de plötsligt skulle tvingas in på en vårdinrättning. Bli torkad i baken, böna och be om att få duscha, nypa lite frisk luft, promenera med en stöttande stark arm vid sin egen svaga.
Man kan undra hur våra folkvalda tänker. Har de inga gamla föräldrar? Ser de inte var resurserna behövs? Är sporterns värld och gigantiska dimensioner viktigare än både yngre och äldre människors rätt till trygghet?
För i dagsläget är områden som skola vård och omsorg i alla avseenden svidande, ekonomiskt, utsatta – och därmed all rätt kritiserade.
Visst ska den friska människan hämta kraft och ork i rörelse och motion, men hur kan skattemiljarder bara få rulla utan att man på allvar diskuterar rättvis fördelning av pengar mellan sportarenor, vårdinrättningar och skolor?