Igår kom det oranga kuvertet till maken, som bestört konstaterade, att han efter ett långt och mödosamt, stressande och pressande yrkesliv, som ”medial människa” inte skulle kamma hem någon guldkova som ”pansjis”.
En stund senare rullade nyheterna på tv, med statsminister Reinfeldt, som förklarade att svenska människor, hans eller andras folkvalda gräsrötter, behöver arbeta, slita i sitt anletes svett till 75 års ålder.
För att kamma hem en extra slant i den magra pensionsportmonnän, som redan bestulits på flera friska kronor av statsmakterna.

Maken for upp ur frelansfåtöljen, studerade återigen det magra pensionskuvertet. Fick i samma stund medhåll av hustrun, som på grund av omstruktureringar och bantad organisation, INTE FICK jobba vidare.
Trots att arbetsgivaren inte behövde betala betungande sociala avgifter.
Hur i fridens namn tänker herr Reinfeldt?
Har han möjligen i Sveriges avlånga arbetslöshetsland förhört sig med arbetsförmedling och arbetsgivare?
Arbetslösheten är svidande stor, inte minst för de unga, som förväntas förvalta och bidra med lite mer pengar i samhällets penningpung.
Men om inte ens de unga får arbete, hur tänker man då i riksdagshusets korridorer?
Jobba till 75 år? Gå hem urvriden som en trasa, eller hem och dö, på grund av utmattning.
Vad säger arbetsgivarparten? Har Reinfeldt ingen koll på arbetsmarknadens aktuella situation?
Murvelina ville jobba vidare, men inte sitta ivägen som en bromskloss, om någon yngre fått arbete.
Men ingen ung människa fick tillträde över tröskeln. Och de som redan fyllt 65 uppmanades att GÅ HEM.
Så tack kära stadsminister! Eller hur ska vi tackla det, vi som kastades ut långt innan 75 bast.
Och de stackare som inte vill jobba vidare efter 65 år kan glömma de sista gods vilooåren….