Vem tusan kunde ana att björkens ena gren var så murken?
I varje fall inte HAN som ställde stegen mot den friska delen av trädet, för att toppa trädkronor som i sommarsol skulle skugga ”vitalare delar” av altanen…
Murvelina höll just på att binda hundarna vid ett annat träd när den trädfällande maken vrålade till.
Jag rusade till baksidan av huset för att finna honom liggande på marken, på rygg, med blekt ansikte och förvridna anletsdrag – av det som gjorde ont någonstans i kroppen. Var? Var? Han visste inte själv.
Rusade in i huset, ringde SOS, som ombads att omedelbart kalla på ambulans. Tänk om?…

När något allvarligt inträffar hinner livet på något sätt passera revy. Skulle han bli förlamad? Hade han slagit sig så illa att det kanske uppstått en ryggmärgsskada? Huvudet? Hjärnskakning?
Ambulansen kom efter en halvtimma, från stan 2 mil till landet och olycksplatsen. Jag satt med makens huvud i mitt knä, satt på våt mark, konstaterade att han inte slagit huvudet i någon sten…möjligen en murken stubbe.
Men åhh! Sån kris! Skulle ambulansen komma snart?
Jag manövrerade ambulansen med, guskelov laddad mobiltelefon. Grabbarna lugnade oss, lade stödkrage på maken och bar iväg på bår. Ensam i kris körde jag hans bil till sjukhuset, en usel bilfärd där man halvt om halvt grät och manövrerade sina känslor från sjukt till friskt.
Doktorn talade om änglavakt. Och nog var det så. Idag lever maken ett stilla liv i soffhörnan, kollar en westernfilm och hämtar igen sig. Lyckligtvis utan allvarliga skador…
Men så snabbt allt kan ske, från ena minuten till den andra…vi tar det mesta för givet i vår vardag, vi skakas om först när något inträffar…
Och händelsen, ja den sitter i, så fort någon av oss blundar.

Tre av mina döttrar arbetar i sitt anletes svett – för att få ekonomin att gå ihop och förhoppningsvis kunna lägga undan en slant till sin ”gyllene ålder”, d v s sin pension.
Den som redan befinner sig i pansjonistled, får dagliga varningar. Tro inte att dina pengar räcker…våra politiker har spekulerat med våra pensionspengar. Och ingen har egentligen brytt sig, bara suckat.
Pensionsbluffen syns inte oroa våra politiker. De har sitt på det torra. Läste hätförleden att om man engagerat sig politiskt och gått in i riksdagsmannaled. Ja då finns det inga bekymmer för pensionärsekonomin. Pengarna rullar in på kontot, ganska rikligt, vare sig man är aktiv eller föredetting.
Under hela min aktiva yrkesperiod har vi fått veta. Visa ansvar! Håll ner lönekraven! Samma budskap har kablats ut till servitriser, anställda i barnopmsorg, personal i vården etc.
Egentligen ganska märkliga krav, sett mot den som sällan eller aldrig uppmanats att hålla tillbaka, hålla igen.
DIREKTÖRERNA, som varken torkar snor eller bajsändor, som sällan behöver gråta för att de i slutet av månaden inte har råd att låta sina tonåringar gå på bio, som inte kan… listan kan göras lång.
DIREKTÖRERNA är samhällets ”blodsugare”, hårda ord, javisst, men när det aldrig råder någon rättvis balans och när kravet sällan gäller en direktörslön. Då flödar ilskan…
När detta frälse ökar sin ansvarslöshet, grundlägger de samtidigt risker för konflikter och strejker på arbetsmarknaden. Alla direktörer behöver sina sköna miljoner – ingen drar tillbaka sina krav eller sin bonus.
Ack ja! Och snart är det dags för handelsanställdas löneförhandlingar.
200.000 handelsanställdas löner ligger otroligt långt från en direktörslön.
Sätt en direktör i en livsmedelsbutiks kassa och låt honom/henne jobba sig svettig under en hektisk månad, samma sak med direktören/undersköterskan, etc.
Först när en högavlönad förstår en lågavlönads arbetsvillkor kan man hoppas på någon sorts ärlig förändring.

Jodå, farbror polisen vinkade in Murvelina på en parkering i staden – och påpekade:
- Bältet! Du hade inte bältet på dig!
- Jamenjovisst, bältet var det, som hängde oigenknäppt, för att jag kastat bakåt med armen på hunden, som från baksätet satte nosen bakom min nacke.
Men inga hundnosar i världen räckte till. Böter eller ting?
-Erkänner du eller ska vi gå vidare med tingsrätt?
I annat fall skriver vi ut böter på stört, sa polisen och trasslade upp bot-blocket, medan Murvelina tappade hela plånboken på bilgolvet, fiskade upp körkortet och blåste ”tjifickdu” i spritkollens pipdosa. Ett premiärblås efter decenniers prickfri körning. Men blåst blev jag på sekiner.
- Böter eller ting, sa farbror polisen igen.
Murvelina svarade som Ranelid.
- Men herrrrregud, så stort elände vill jag väl inte ha. Skaru ha min tusenlapp och femhundring direkt.
– Nej du får ett inbetalningskort…sa polisen och rev av boten från blocket.
Anldningen till morgonens bilfärd, var en butik med 50 procent på alla varor, dit skulle jag för att handla färg och träolja.
Varusortiment som smakade beskt i munnen när jag betalade. Ni kan väl själv tänka hur mycket billiga varor jag fått för 1500 spänn.
Böteslappen är just nu inklämd bland övriga räkningar. Och bilbältet, ja det ska sättas fast, som klister på kroppen…

Varje kvinna som fött barn vet att hennes onda – inte försvunnit – men lindrats när hon i slutskedet eller under tiden av sitt födande – fått lustgas.
Men nu ska lustgasen försvinna. Landstinget i Gävle slår larm. Lustgasen förstör både personal och miljö! Påstår de som forskat och larmar om ett visst datum för indragen lustgas.
Kvinnor som ska föda på Gävle BB känner sig skärrade. Vilken smärtlindring ska de erbjudas. Ryggmärgsbedövning? Bäckenblockad? Finns det fara för bebisen?
Allt fler kvinnor känner stark oro i slutskedet av sin graviditet, i en tidsperiod när de behöver lugnas istället för att bygga på ny oro.
Det är nog gruvsamt att föda, efter nio tunga månader, när kvinnans kropp, rygg och muskulatur i regel utsatts för diverse smärtor. För ont någonstans har man nästan alltid under sin väntetid.
Arga unga kvinnor går till storms mot Gävle landsting. Vem tänker på oss? Många kvinnor är övertygade om att allt fler barnaföderskor väljer kejsarsnitt. Något som både barnmorskor och läkare helst ser som sista alternativ, eftersom den lilla bebisen tydligen mår bäst av att födas vaginalt.
Inte undra på att kvinnor i olika led anser att de blir
ojämlikt behandlade. Den medicinska forskningen har till större delen handlat om mäns sjukdomar, medicinering anpassad för män, med mera. Kvinnors hjärtåkommor är annorlunda, kräver annan medicinering och behandling. Kvinnors stroke betraktas ibland som psykosomatiska besvär…fibro myalgi förr som ”sved och brännkärringsjuka”.
Larmet om lustgasens försvinnande i Gävle kablades ut lagom till Internationella Kvinnodagen.
Vilket firande av en så kallad kvinnodag!

Debatten går het om varg i Murvelinas landskap. Jägarna är förbannade på länsmyndigheterna. De vill jaga varg, men får inte, för myndigheterna har dessutom bestämt sig för att placera ut nya vargvalpar. För att vargstammen ska hållas på¨en speciell nivå.
Stacksars fäbodbrukare, de vider händerna i förtvivlan, en del har fått både får och andra djur rivna och dödade av varg. Vilddjursstängslen räcker inte till. Vargen är som hunden, den kan hoppa ganska högt.
Tre män i grannkommuner har mött björn, alla tre blev anfallna, en kände hur nallen tuggade på hans bakhuvud, den andra blev svårt riven och dessutom biten, fick nästan ett öra avslitet.
Björnarna går allt närmre hus och trädgårdar, där de inte drar sig för att tippa soptunnor för att hitta något ätbart. Även här är det tillåtet att skjuta ett visst antal björnar.
Murvelina mötte vargungar på vårkanten ifjol. Ingen trodde på mig, men skam den som ger sig. Under vintern har varg varit synlig på samma ställe där Murvelina mötte ett ”gråben”. Den tog till flykten, snabbt som en vessla. Inte ens hunden hann reflektera.
Visst är det magiskt med en rovdjurstam, varg, björn, lodjur, älg, rådjur och harar. Vi gillar att se de vilda djuren, men jag och många med mig vill absolut inte möta en ilsken vildsvinsgalt. Den går, vad man påstår, omedelbart till anfall. Här bör det sättas in krafter för avskjutning, eller skyddsjakt som det så vackert heter. Vildsvinen förökar sig oerhört snabbt. Hellre möte med en varg än en ilsken galt.

Sängen stod inbjudande vid ettsnåret. Nybäddad och klar att dyka ner i efter en trevlig kväll med gpda vänner, god mat och goda samtal…
Men synden straffar sig själv. Några glas vitt och rött till förrätten och soppan lägger sig som bromsklossar i hjärnkontoret. Man är ju inte 25 och alert som attan efter en sen kväll.
Yngsta hunden vaknade med sitt morgongnäll – vid sexsnåret – alltså i vargtimman, för den som nattsuddat. Den andra jykken sov i godan ro, med ålderns rätt, sov vid sidan om matte, som inte engagerade sig i den yngsta. En hussebunden sak som slet upp sin förare, den senare med världens högsta och djupaste suck.
Murvelina hörde att ytterdören small igen och fortatte därför att halvsussa.
Men varför i fridens namn blir det aldrig någon riktig sömn igen – för den som vaknat och egentligen inget annat vill än att sova vidare. Vissa kan, men inte jag.
Nej, då sätter tankemaskineriet igång…
I morse hann jag bygga en extra friggebod på landet, planerade att köpa en billig husvagn, inreda ett extrarum i uthuset, handla brädor och virke på Bygg Max – och ett fönster med dubbelglas.
Som grädde på moset hann jag också i tankemaskineriet stoppa undan de tjockaste vinterkläderna på vinden, langa in långfärdsskridskorna till slipmannen för vassa färder nästa vinter…
Vad mer? Jo kycklinggryta till söndagslunchen, diverse utrensning av garderobens innehåll…
UNDRA PÅ ATT MAN ÄR HELT SLUT – LIKSOM ”DÖTRÖTT” – EFTER EN LÅNG OCH INNEHÅLLSRIK MORGON SOM FÖLJT EFTER SEN KVÄLL MED NATTSUDD…
Om någon händelsevis undrar hur mycket av det uppspaltade som blivit utfört kan jag lägga till – INte ETT JOTAt!

Tillhörande Jätteproppen Orvar, den generation som av ”ungtuppen” Nuder kallade oss för köttberg, får i olika rappa, snabba media veta att det är VI, den så kallade 40-tals generationen som ställer krav.
Vi som föddes efter andra världskriget fick jobb, lade grunden till föräldraledighet, dagis, äldreomsorg god sjukvård, bra ATP-pension och goda skolor. Kort sagt allt som generationerna efter oss har haft nytta av.
Vi är likt förbaskat generationen som påstås ställa krav…
Oj,oj…kan man annat säga.
Hur i all världen ska vi kunna ställa krav med dagens ekonomiska politik. En politik som låtit stora maskor göra miserabla hål i vårt sociala, så kallade välfärdsmönster.
Äldreomsorgen blöder, dagisen är proppfulla, lärarna hinner inte se barnen och skolgården har blivit rädslans kvarter, där mobbarna trängs för att skaffa sig ett oskyldigt offer.
Landets sjukvård och före detta blomstrande industri lider av nedrustning. Fabrikerna har emigrerat till Portugal, Estland och Rumänien m-m-. Men vi som finns kvar, ska jobba till 75 bast trots att det inte finns jobb?
Hur den ekvationen går ihop vet inte ens en välutbildad fyrtiotalist, eller generationer efter oss…Vem tusan vill inte ha ett jobb, en social funktion, en ärligt förtjänad slant i plånboken?
Kineserna lurar i buskaget, de tar gärna över svensk fantastisk teknik – och gör den till sin.
Kvar sitter Svensson på ett rostigt Saabskrälle – och gråter
- för att han inte kan betala sitt hus, eller sin familjs omkostnader, för att a-kassan rustat ner och socialen kräver att han inte äger ett jota.
Jätteproppen Orvar gruvar sig för eländes, elände på ålderns höst med dyngvåta blöjor och riskkapitalbolag i äldrevård.
Pigga pensionärer, flera fyrtiotalister inom pensionärsorganisationerna tycks inte ställa så stora krav. Oranga kuverten är olustiga. Börsspekulerade pensioner sjunker på bekostnad av ekonomer som i pensionsförvaltning räknat till sig sköna egna sekiner.
Usch och fy för den lede. Blogginlägget är inte roligt, men sant som fasen, tillverkat av Jätteproppen Orvar eller kanske Orvelina.
Vem tusan kan ställa krav i detta ekonomiskt, tilltufsade samhällsklimat?

Sitter med den vanliga färgsmeten i skallen.
Den mahognyröda färgen som smorts in från hårets botten till topparna, ska sitta i håret ungefär 25 minuter.
Under den tiden bloggar Murvelina om fegheten att inte vilja vara grå. Fegt och fegt, det handlar inte om feghet eller att inte våga.
Ett gråblont huvud känns inte riktigt som mitt eget, inte som den som den vanliga Murvelina. Den jag alltid varit. Det handlar varken om fåfänga eller feghet.
Därför fortsätter jag att tona/färga håret. Tills den dag jag bestämt mig för annat.
En månatlig kvinnotidning presenterade ett antal kvinnor, som gått från olika färgkulörer, till grått hår, som de antagligen (likt mig) fått med ”ålderns rätt”.
Rubriken ”De vågar se sitt grå och bär det med heder”…
Vågar?! Ett tag tänkte jag langa in en insändare till tidningen, men ångrade tilltaget. Till vilken nytta i en så banal fråga?
Jag både vågar och kan även låta mina medmänniskor se mitt grå hår.
Men om jag själv inte vill eller inte tror mig trivas med helgrått hår. Då bestämmer jag banne mig över mitt eget huvud!
Nu har det gått 25 minuter, överflödet av den mahognyröda hårfärgen ska sköljas bort och Murvelina känner sig troligen nöjd med det blanka, nytvättade och tonade håret, som blir ännu rödare när vårsolen kastar sina strålar öer Murvelinas huvud.

Vi vaknar på morgnarna, stönar på kvällarna, om vardagen varit krävande, hård och allt i tillvaron känts som – tvi vale…
Efter sex timmar i förrgår och fem timmar idag, hos en i själen sjuk och ångestfylld väninna, skattar jag mig lycklig som är, något så när frisk. Lite ont i ryggen, artros i fingrar och knän, en värkande höft och lite till – är ändå litet vid sidan om väninnans bipolära ångest. Hennes rädsla över att bli utsatt för nya elchocker får mig att känna skam, över det gnäll jag ibland utstöter över mina betydligt mindre problem.
De flesta av oss tar allt för givet. Vi rusar runt i tillvaron,utan tanke på att livet faktiskt inte följer ett visst mönster.
Morgondagen kan förändras på ett eller annat sätt.
En annan av mina väninnor, tillika singel och helt frisk, stönar över allt hon inte hinner. Vädra ut vintern, vårstäda, tvätta fönster m.m. alla hennes måsten är betungande. Och alla måsten måste hinnas innan våren gör sitt intåg. Mina fönster är solkiga, tvätten ligger i stora sjok, gården är osopad och hallen nedgrusad av två jykkar. Tids nog hinner vi ta undan.
I morgon behöver min sjuka väninna ett par joggingskor, för att orka ta en liten promenad, andas frisk luft och bjudas på en stunds gemenskap allt i hopp om att hennes själ ska läka, så att vi kan gå på bio, avnjuta en jazzkväll, bevista ett kulturutbud. Kort sagt njuta av och göra det vi brukar. Ikväll tackar, jag Murvelina, min lyckliga stjärna för att jag är frisk…

Det är egentligen ett evigt tjat om pappaledighet.
Papporna sviker sina barn, papporna tar inte sitt ansvar, papporna vill inte… och mer till.
Forskare ser att pappaledigheten ligger på lägre eller högre nivå i olika delar av landet.
Det diskuteras hit och dit – varför papporna inte tar ut sin lagliga föräldraledighet.
Varje år ett stort ämne inför internationella kvinnodagen…
Forskare för statistik, forskare dyker djupt ner i problematiken föräldralediga pappor. En del tror sig ha funnit orsaken. Andra spekulerar, men ingen har hittills sagt något förnuftigt om föräldrarnas ekonomi.
Den spelsar givetvis stor roll i sammanhanget föräldraledighet.
Läste nyss om en pappa, som i sitt yrke tjänade 60.000 kroonr i månaden, hans kvivva/sambo och mamma till deras gemensamma barn jobbade inom vården, alltså i ett lågavlönat yrke. Vem skulle stanna hemma?
Parets nyinköpta lägenhet i storstan kostade ”multum”. Paret ville stanna kvar i stan på grund av sina ”fasta jobb”.
Vem skulle stanna hemma hos barnet? Mamman som tjänar 17.000 kronor i månaden före skatt, till detta kommer banrbidrag, ett måste för en lågavlönad för att betala blöjor, välling och kläder. Pappan får givetvis en slant under föräldraledigheten, men inte så mycket som den ordinarie lönen.
Summan av kardemumman. Alltså, ekonomin. Den styr i stort valet av kvinna/mans föräldraledighet.
Murvelinas mamn var en av de första som på 70-talet tog pappaledigt.
Händelsen fokuserades till och med i massmedia. Nyblivna pappans kompis blev pappa samtidigt. Grabbarna härbärgerade en sommar i parker med välling, barnvagnar och blöjbyten. Papporna trivdes, men ekonomin sved minns lågavlönade mammor.