Näjj, näjj!!! Hur i fridens namn tänker du?
- Jag kommer inte att dra – så du vet, sa han när jag i egenskap av envis quinna gjorde slag i saken…
Som sagt. Jag klippte till.
Men först inspekterade jag och krävde vissa arrangemang och engagemang från säljaren.
- OK, sa säljaren. Du är tydligen mycket envis. Du får som du vill…
Lätt skadeglad och aningen lite upprymd traskade jag till bilen, hysjade till hundarna, som skällde ut en ful pudel. Lade in backen, körde ut på motorvägen, men dessförinnan ringde jag till maken – och bjöd ut honom på lunch.
- Opps! Så lyxigt… Passar mycket bra, sa han med glad röst, vilket fick mig lätt upprymda Murvelina att undra hur nästa ”lunchsanning” skulle te sig.
Jadå, jovisst. Först en lätt puss på munnen, sen lättade jag på tungan.
- Har nyss kommit hem från grannstaden…där jag faktiskt har köpt en HUSVAGN!
- Vadsaru sadu??? Människa! En husvagn! Är du inte riktigt klok. Utan min vetskap? Så mycket du vet…jag kommer inte att dra den en meter än mindre backa…Hur kan du?!
-Lugn, lugn, den ska parkeras vid fritidshuset, ställas som extrarum till barn och barnbarn, som vad vi redan snackat om, har en tendens att parkera sig på varenda stol, säng, golvyta, tv-soffa, verandahörna… och inte nog med det, de små och halvstora älsklingarna lägger sig aldrig, häckar och gäspar till långt över tolvslaget…
-Ja du har ju alltid drivits av din starka vilja, sa han och suckade.
Medan husvagnsägaren fortsatte att pladdra om utrymmet med skåp, lådor, liten diskbänk, två stora sängplatser på vardera sida…
I en husvagn som säljaren ska besikta och kontrollera innan köpet går i lås.
-Jaha, nu fanns det plötsligt pengar, sa han som redan hört klagomål över pengar, urymmersbrist och dyra småhus. Det fanns nämligen intresse för en ny frigga. Men till den krävdes bygglov och engagemang från en ”byggare”. Summa summarum, lite mer kulor än vad en mod. 87:ans husvagn kostar.
Slantarna är dessutom ett pyttearv från pappa, som också sitter däruppe i sin himmel, muttrar och svär över sin envisa dotters viljestyrka.
Och sist av allt i hela den svettiga husvagnsruljansen…
Hörde jag rätt???
- Men hördu, kanske vi skulle ta vagnen och rulla upp till skidtunneln i Torsby. Om vi nu ändå har en husvagn…sa maken utan att blinka.
Hur det kan bli…man ska ha husvagn…fem minuter Orsa, fem minuter Trosa…

Kina tar över Volvo. Kina hjälper Europas blödande ekonomi. Kina etablerar sig på Island, för att även där stötta raserad ekonomi. Portugal, Spanien, Grekland, Italien…Ingen tackar nej till kinesiska pengar.
Kina är i dagsläget världens största ekonoi. De stöttar till och med f d största världekonomin USA.
Sitter och tittar på nyheterna, läser tidningarna, ser och hör med fasa hur kineserna reser land och rike runt för att erbjuda sin hjälp. Som i senare skede kan bli ”öderdigert stjälp”.
Har alla glömt de blodiga uppgörelserna på Himmlska Fridens torg.
Har alla, både politiker, bankmän, storföretag och vanliga människor glömt!
Kinas diktatur är fortfarande ett skrämmande spöke. Och bloggaren som reagerar kanske kan beskyllas för hjärnspöken, men kan än – i någon sorts demokratisk anda utveckla tankegångar som känns skrämmande.
För ingen tror väl att kineserna bara går in och med vänligt bugande och leende erbjuder sina pengar till de länder där ekonomierna blöder!
Alls inte. Kina intresserar sig för världsherravälde. De är, vill och kan bli störst.
Kineserna LoShi och TingShang får inte säga vad de vill, enbart bestämma över något lite mer i sin vardag än tidigare.
Falun Gong blev ett hot, demokratiska värderingar på internet utgjorde ett hot…och mer till. Kinesiska myndigheter stoppade och stängde.
När Kina från Europa, Usa och fler länder erövrat teknisk kunskap i allt från bilbygge till stålindustri – och dessutom investerat både pengar och
arbetskraft i de länder där ekonomin blöder, då befinner sig den demokratiska världen i diktaturens händer.
Varför reagerar inte världens samlade politiker?

Vad står det? Vem sade vad?
Bokstäverna i anteckningsblocket smälter ibland samman i osammanhängende ”bokstavssörja”.
Sorgligt? Ja! Eftersom det under stressiga yrkesdagar stundtals varit oerhört viktigt att reda ut olika anteckningar.
– Stenograferar du? Undrade en närstående kompis, som upptäckt min pennans hastighet på blocket.
- Inte alls, svarade yrkesbundna antecknerskan, som under vissa stressiga arbetspass tvingades minnas eller rynka pannan och hart när förbanna sitt eget pennrafsande, för att om möjligt ordna och sortera området knutet till skriftligt ansvar.
Bokstäverna är numera inte speciellt vackra, de var vackra i början av min karriär. Nu flyter de ihop, trots att jag understundom försöker försköna ett och annat handskrivet kort eller brev.
Det hände häromsistens. Ett födelsedagskort skulle skickas och jämmeligen sånt elände.
I hasten (som inte alls behövde fungera som ett hastverk), blandade bokstäverna m och n ihop sig, rättare sagt de och ännu fler bokstäver snörde ihop sig på ett både fult och felaktigt sätt…
På grund av den snabba pennföringen, där handen och hjärnkontoret INTE förstått att det INTE längre krävs någon minut för att ”hörande och görande” ska antecknas med rätta bokstäver.
I dessa ögonblick av eftertankars kranka blekkhet kastar man sig över datorns skrivmöjligheter – för att senare dra ut allt man vill säga på ett A-4 ark, där det förhoppningsvis går att läsa sig till ett grattis eller kanske lite längre brev till någon kär vän…

De sitter i tingssalen och torkar tårar. Vi är många som gör samma sak, torkar tårar, undrar ständigt varför och hur han så kallblodigt kunde mörda så många oskyldiga människor…
Vi som läser, ser och hör, famlar fortfarande i ett oförklarligt mörker, trots att det varje dag pumpas ut senaste nytt om och kring Breiviks ofattbara massmord.
Man ser en till synes vanlig ung man, som totalt oberörd men fåordigt beavarar hur han gått till väga.
Mödrar och fäder, släktingar och vänner, politiker, kort sagt människor som drabbats av hans onda gärningar söker efter förklaringar, som egentligen ingen kan ge.
Många som följt rättegången i Norge känner avsmak för att Breivik fått så stora möjligheter att presentera sitt galna manifest.
Andra reagerar hårt över hans raka armhälsning med knuten näve.
Advokat Leif Silbersky säger att Breivik i en svensk rättsal aldrig fått göra sin hälsning, än mindre på över 70 minuter, presentera sitt galna manifest.
Jag tror att Silbersky har rätt. Varken det ena eller andra hör till massmorden.
Det är givetvis ett stort dilemma att som försvarsadvokat försvara ett dylikt massmord, ett massmord som klassats som det värsta som hänt Norge efter kriget.
Vi gråter vidare, gråter över alla som drabbats, gråter över att onskan kunnat gro i en ung människas liv så till den milda grad att han förlorar både vett, sans och balans.
Som mamma och mormor kan jag inte låta bli att undra över hur hans egna föräldrar, syskon, vänner mår när de varje dag – som alla andra lyssnar och ser massmördaren Breiviks ofattbart lugna ansikte i tv, på bilder i tidningar. Ont, det gör obeskrivligt ont…

Nej, nej. Tro inte att Murvelina tagit snedsteg…Det förhåller sig nämligen på annat och mycket ärligare sätt.
Vi, min lillasyster och jag njöt nämligen förra veckan av att träffa, prata och sitta ensam med vår kära bror.
Vi är tre syskon som hyser starka band mellan varandra. Livet har för var och en av oss skiftat på olika sätt, tre uppslitande skilsmässor, gråt och tandagnisslan, kritik och undran över – varför?
Dylikt går inte att svara på men syskon kan ofta diskutera med varandra och begrunda på annat sätt än respektive partner.
Alla vi tre har arbetat i vårt anletes svett, dragit försorg om barn och familj, träffats vid olika tillfällen, kramat om varandra, förhört oss om livet här och nu. Vi är ganska lika varandra, skrattar ofta, hittar och njuter av livets små pärlor.
I våra öron ringer mammas ständiga förmaning:Glöm aldrig att behålla kontakt med varandra. Mamma är borta men hon ler säkert i sin himmel.
När vi syskon ses med respektive partner lägger sig en ”städad” diskussion över våra träffar. Vi fladdrar inte ut över olika gränser, vi håller måttet så att säga.
När vi sist träffade fyllde yngsta syster jämna år och syskon på kalas fick tillfälle att rå om varandra.
Brorsans hustru jobbade jour…
Och två ego-syrror njöt faktiskt av att behålla sin bror ensam.
Han kändes faktiskt ny, nästan på samma sätt som när vi var yngre och tokskrattade åt det mesta.
Det slog mig helt plötsligt att vi syskon aldrig under alla år varit osams. Visst har vi haft meningsskiljaktigheter och visst klappade jag till brorsan när vi var små och han nöps och klöstes – som barn ofta gör. Men inget allarligare…
När vi växte upp var han den som bevakade, beskyddade sina systrar, trots att den ena är äldre och den andra yngre.
Och varje gång vi två systrar talar med honom i telefon avslutar denna brorsa med orden:Hej då lilla gumman…
Rätt kul faktiskt. Syskonkärlek är fin när den är som bäst…

Du borde sticka iväg, säger de som far och flyger…
- Javisst nickar Murvelina, som kollar buss och tågbiljetter. Kanske inför någon tripp till Paris eller Rom.
Där får man äta så många ”kronasonger” man vill, förklarar beresta femåriga sessan, som bevistat Paris med sim mamma.
Mormor gjorde samma resa med hennes mamma. Vi låg på hotell med duntäcken, vandrade i Montparnasse och Pigalle, Monmartre och Latinkvarteren.
Egentligen älskar jag Paris mer än London. Varför vet jag inte. Mina gester och mitt sätt att vara liknar mer ett franskt gestikulerande manér, än ett ”ordnat engelskt”.
Min franska är mer än bedrövlig, trots detta har jag tagit mig fram på alla möjliga ställen där språket krävts. Fråga mig inte hur. Vissa språkförbistringar, givetvis, men åhh! Så fantastiskt intressant det kan bli…Både åt ena och andra hållet.
En hel armada av barn och barnbarn har ”gjort påsk” vid vår sida. Ett av barnbarnen väntar sitt andra barn. Magen var stor som fem fotbollar. Men unga damen ifråga planerar redan en världsturné. Med två ”kids”, svensk barnmat på burk, resevagnar, blöjor och någon sorts medikament för lindrigare åkommor.
-Hujedamej! Ska ni verkligen? Hör jag mig yttra. Jag som i egenskap av babymamma till den yngsta av tre drog rakt genom hela Europa. Till Frankrike, Spanien och Korsikas slingrande smala klippvägar…
I Napoleonparken i Ajaccio väntade representanter för befrielserörelsen, på två svenskar, som lovats en intervju om Frankrikes ”utsugning” av Korsika. Attackpolisen slog till. Vi fick ingen intervju. Ungen matades med Findus barnmat i parken. Den andra färden gick till Främlingslegionens högsäte mitt i Korsika.
Hoppsan sa! Här medges ingen fotografering. Soldater slog till, filmen revs ur och två snopna mediamäniskor vände hemåt till semesterhuset i Sagone.
Men ingen reste hem besviken. Alla intervjuer låg på plats – senare. Och barnet mådde bra, även om far och morföräldrar ojade sig över Europasejouren.
Och nu sitter man själv och ojar sig över barn och barnbarn som planerar in Kina, Vietnam, Kambodja och mer till… Visserligen intressant, men något oroligt…tycker en mormor som efter påsken återgår till vardagens små begivenheter. Faktiskt varken ointressant eller trist…ss

Hej och hå…guldet glimmade i byrålådan.
– Sälj ditt guld och få bra betalt! Sa ”guldmakaren” som uppmanade alla guldinnehavare att sälja sitt guld. Och få bra betalt…
OK! Ingen av barnen gillar guldhalsband och ”dingeldangel”, de vill ha bijouterier, alltså falska smycken som de kan tappa utan att begråta ödet.
Så varför skulle det ligga och ”skrota” som guldupköparen, sa.
Murvelina drog till hotellet där guldet skulle förvandlas till sköna tusenlappar.
Gick därifrån 7.000 kronor rikare efter försäljning av ett halsband.
Men den som gapar efter mycket mister ofta…ja ni vet…kanske inte hela stycket, men en bit av det som kunnat bli några tusenlappar till.
199 kronor grammet gav guldhandlaren, med ordbrytning från något land i öst.
Tre månader senare bjuder en annan guldhandlare 425 kronor grammet för människors ”guldskrot”!
OK så var det med det halsbandet. Guldrea?
Pengarna gjorde i varje fall nytta. Tre döttrar fick rubbet. De ville ju inte ha guldhalsbandet, som låg och skrotade…men…om det sålts nu hade till och med försäljerskan fått en skärv.
Och det guld som finns kvar i husets ägo, d v s i Murvelinas smyckeskrin, ringar, armband, halsband m-m. får faktiskt ligga och skrota – trots 425 kronor grammet…