Garderoberna är fyllda av just – ingenting – men ändå allt. Och inte en trivsam snygg palta har man att ta på sig…
Häromsistens öppnades dörren till en av husets garderober. Som tur är, tillhör den en enda kvinna. Den som här beskriver eländet att inget finns att ta på sig.
Det är givetvis fel…
Det hänger plagg efter plagg i det trånga utrymmet. Retsamma plagg upphängda på galgar. Sällan sorterade efter färg eller form. Bärarinnan sliter till sig ett plagg, skyndar att slita till sig nästa eller nästa. För att hasta iväg till det som dagen erbjuder.
I tid av hägg och syrén hastas det mellan stad och land. Just nu vid köksbordet försöker jag planera en mappie-fest, d.v.s. fest för ett gäng väninnor som alla befinner sig i grav grav medelålder. Vi tänker frottera oss med varandra, äta lite gott, dricka något litet därtill, sjunga, vandra omkring i Guds fria…och bara vara…Men det finns inget snyggt att ta på sig.

Men hur det nu förhåller sig med fest, så dyker det ständigt upp små ”agenda-problem”.
Den ena gästen brottas med ett ofärdigt manus, som mäste bli färdigt. Den andra gästen har ett barnbarn, som ska skjutsas till och från ett sommarjobb, den tredje hoppar in i mediavärlden för att avlösa en gammal kollega som ”gått in i väggen”…så i dagsläget vet ingen hur det blir med veckans träff.
Och lustigt nog lider alla mina gäster av samma eländes problem. Inget att ta på sig. Man kan ju inte slita fram samma gamla trasa gång efter annan, säger de samstämmigt. Murvelina håller med…
Och går än en gång in i den hopplösa garderoben, där packade jumprar rasar ner från en hylla. Jodå, jag vet. Rensa ut, ge bort, loppsälj…
Men oj, det tar tid och ork. Och vem vill grotta ner sig i en hopplöst mörk garderob, i tid mellan mellan hägg och syrén.
Men fest – är alltid kul…

Allt händer på en gång. Avslutningar, studenter, konfirmation, födelsedagsfester, ”vårrejset” har startat. Det är bara att hänga med.
En kropp borde kunna fördela sig i småbitar, men den hänger inte med.
Välkommen hit! Vi önskar att ni kommer!
Konfirmander, dop, studenter, sista gången grundskoleelev, förstaklassare och bröllop, premiär för nybyggda verandor och guvet vad…
Alla fester oc uppvaktningar brukar bli roliga – MEN…
Perioden mellan hägg och syrén är hart när hysterisk.
Föräldrar får något nervöst i blicken. Det ska arrangeras, fixas med mat, dricka och tält. För i detta land kan man aldrig lita på vädret…
Inbjudna gäster känner sig nästan lika stressade. Hur ska vi hinna hit och dit? Farmödrar, morfäder, blivande brudnäbbar, studenter vill se osspå SIN FEST.
Eller är det möjligen så att vår eventuella present är den viktigaste anledningen till själva mötet?
Murvelina ska just ”skjuta ut sig ur hemkatapulten”. Gå någon sorts bärsärk i butiker, handla grattiskort, små presenter, välja och vraka bland nyttigt och onyttigt. Svettigt redan i inledningsstadiet…
En student får rosenblommiga tekoppar med tillgörande assietter, en 60 – åring en flarra bubbel och en bok. Resterande sällskap – och det är inte bara några få – har livet begåvat givaren med nio barnbarn och jubilerande släktingar så kostar det på både med ork och ekonomi.
Pannan ligger i veck – och det brådskar innan dessa kan slätas ut…

Det har bara gått tio år sedan jag förklarade att jag aldrig skulle lägga undan de högklackade…
Jodå, javisst. Det fanns fler övertygade löften – inte till andra – bara till mig själv.
Kläderna skulle gå i ungefär samma stil.
Färgstarkt. Och inte nog med kläderna, nej för tusan munnen skulle glappa ”lika färgsprakande” som kläderna. Om ni förstår mig rätt.
Nej tack till slappa förlamande argument!
Stå för din idé, ta smällarna – om de kommer. Borra ner klackarna i gatans asfalt – så att det smäller…Visa din kvinnliga styrka.
Hoppsan, hoppsan…Vad hände?
Tja gamla löften höll inte måttet. Kvinliga styrkan håller väl både fyskskt och psykiskt … men…
Klackskorna ligger hopplöst packade i ett skofack. Kläderna med färg känns inte lika attraktiva. De ligger nytvättade, ihopvikna. Det blir mest svart och lite vitt-
Och argumenten…nej de har inte samma spänst som förr. Tror jag, som trots allt tycker mycket om mycket.
Träffade en äldre dam i kön till matbutiken. Hon skulle hem och baka kakor.
Oops! Kakbak och bullbak har aldrig varit min nisch.
Vad har jag då ägnat mitt liv till?
Jodå här har hanterats en och annan hammare, såg, spik, skruv och några sköna grävprojekt.
Med och under dylika projekt lämpar sig inte högklackade skor eller vita blusar med spets ovh brodyr.
Och hur blev det då med alla vassa argument?
Jodå, de ligger på tungan, men vilar beroende på med vem man diskuterar.
Med vissa människor är det inte lönt att diskutera. Man känner redan under inledningsfrasen att han/hon inte är införstådd eller kan hantera argumentationen.
Kontentan av det hela – Murvelinas gamla löften håller inte måttet…

Sextioplussare ska gympa sig starkare, för att hålla igång benstommen, lusten att röra sig och lite till i friskvårdens tecken.
De lyfter, drar, kastar sig i roddmaskiner, trampar och stönar i vridmaskiner på – mitt gamla gym…
Ja gammnalt och gammalt, mitt gymkort har tio klipp kvar tills jag måste lösa nytt…
Määän, jag säger som Lets Dance Tony Irving, mään…det känns inte lika inspirerande som förr att stänga in sig på gymmet för att dra, slita, ro, tranpa…tills mina och andras svettpärlor rinner till.
Känner mig som en soffpotatis när någon undrar när, var och hur jag gympar…
Jodå jag öste och slätade ut två ton grus häromdagen, skurade och penslade tre altaner, två gånger och med multiplikationstabellens rätta svar, blir två gånger tre sex, varav varje altan krävde halvtimmes armhävningar och penseldrag.
Tre hundpromenader per dag, innebär cirka tre kilometrar per gång, vilket blir, cirka fem mil i veckan eller lite till om solen lyser och hunden vill.
Mellan dessa varv, några cykelturer, lättare ner till stadens centrum, tyngre hem i branta backar med pust och stön.
Några golv skurades igår, några land rensades, innan Murvelina återigen insåg att hon inte äger några gröna fingrar, däremot lortiga.
Husvagnen anländer på onsdag eller toorsdag, den ska svabbas både inuti och utan på. Bilen behöver tvättas, vinterdäcken sköljas av och ställas in. Snälla nån det måste krattas lite extra, tömmas ett antal sopsäckar med gammalt bod-skräp, alltså ny leverans till tippen.
Så kontentan av det hela blir – när i hela fridens namn ska en soffpotatis hinna till gymmet?
Om det krisar står en motionscykel i källaren, på övre våningen intill sovrummen sitter gymbanden och spikmattan, Dit hinner möjligen en soffpotatiis medan altanbrädorna torkar…

Han kom – men inte som Strindbergs inledning i Hemsöborna – med ett Höganäskrus kring halsen…
Nej han kom utan krus – i en stark, men till synes flitigt använd lastbil av märket Scania Vabis.
Till fritidshuset på landet, där ägarna beställt sex ton grus.
Riktigt vackert grus, lätt rödfärgat grus, som den blyge ”chaffisen” tippade på exakt det ställe där husets ägare önskade…
På denna grusbädd ska det vare sig rara Ruth i Virginia tycker eller inte, ställas en husvagn, till en familj, som vid större helger sväller ut till mer än trettio personer.
Morfäder, mormödrar, gästande vuxna, barn, barnbarn, barnbarnsbarn.
Alla önskar vid midsommar att få dansa kring den traditionella midsommarstången, äta i grönskan, trängas på veranda, altaner, friggebod.
Det bäddas i alla tänkbara hörn, till och med i uthusets tvättrum, där två halvvuxna barnbarn ifjol hastigt härbärgerat. Modiga killar steg upp, halvt dyngsura efter en regnig natt sen tältduken pajat.
I år vill barnen från ”Götet” sova över, så även Stockholmarna, vännerna från Oslo tar egen bo-bil. Husets övriga 70 kvadratmetrar härbärgeras av stort och smått.
Därför parkeras en husvagn med fyra bäddar för mormor, morfar, två hundar och yngsta barnbarnet – som absolut vill sova i en stor vagn.
Nåväl, sex ton grus är utkrattat.
Murvelina drog ut två ton med grusraka, kratta och spade. Jodå, det kändes i rygg och armar.
Grannen kom över med liten traktor och ”plattade till”.
Chaffisen har lovat oss en extra körning, den kommer om några veckor. Tänk att det finns så oproblematiska grusleverantörer.
Den förra var grinig och tvär, sur som ättika och absolut inte resonabel om önskemål för tippade tonnage.
Men betalt skulle han ha.
Och den gången blev det inget fika…

En kvinna i Dalarna tog ett glas vin, några centilitrar, skålade tillsammans med sina ”gamlingar” på ett servicehus.
Vinslatten tog hus i helsike. Kvinnan som arbetar inom vården fick kicken. Socialförvaltningen är hård i sitt omdöme. Kvinnan misstänktes för att ha alkoholproblem. – - -Dylikt får inte förekomma, anser ”soss” och kommunen, som svarar för anställning och anställningens trygghet.
Kvinnan kontaktade arbetsrätt, som i sin tur säger att ärendet ifråga kommer att stå kommunen dyrt.
De har sågat kvinnan ”vid fotknölarna”, utsatt henne för grova misstankar om alkoholproblem, dessutom sagt upp henne från jobbet med omedelbar verkan.
Och i kölvattnet låtit henne schavottera inför allmänhetens utsagor.
Men kvinnan tycks vara envis och stark.
Hon påpekar att arbetsrättens representant ingjuter styrka inför de tingsförhandlingar som väntar i ärendet, där både arbetsrätten och kvinnan tror att hon avgår med seger.
Ingen ska givetvis dricka på jobbet, men vad är dricka och dricka?
Har någonstans i bakhuvudet att min yrkeskår för många år sedan bjöds på mat och dryck i olika sammanhang. Få tackade nej.
Bjudningar som idag kallas mutor.
Idag har området mutor blivit omdebattetat och laddat. De flesta tackar nej – tror Murvelina.
Kvinnan i Dalarna drack några centilitrar, kanske inte ens ett fullt glas vin.
Historien förtäljer inte om det rörde sig om ett fördelsedagskalas för någon åldring. Historien förtäljer heller inte om vinslatten svaldes i samband med arbetsdagebs slut. Hur slutresultatet bli återstår att se efter tingsrättens dom.

Grabbarna eller de mogna männen på åkeriet för diverse transporter vet antagligen bäst…
Men de har inte träffat Murvelina, annat än i telefonen. Och nu ska det beställas grus, rättare sagt 0,8 dimensionen stenmjöl. Grustransporter är svindyra, det gäller att kolla marknadens kostnader.Med bestämd röst och bestämda besked.
Sagt och gjort. Grustransportören gav svar på tal. Det vill säga, klart besked vad tre ton grus kostar att transportera/leverera.
Ett tag tänkte jag mig hyrd släpkärra och två hämtningar. Men makens brustna revben och onda rygg låter sig inte göras för eventuell grusspridning med skottkärra.
Alltså blir det kvinnan i huset som tillåts agera, eller tillåts, asch, jag tar i jämställdhetens tecken gruskommandot.
Det låter snyggt.
Grustransportören får frågan om chaufförens ålder.
Är han ung och villig, eller grånad och irriterad. Finns det möjligen kvinnlig chaffis?
- Men oj då, nej vi har inga tjejchaffisar. Och spelar mannens ålder någon roll? Är du singel? Eller?
Asch, inte alls. Förra transportören tippade hela grustonnaget på ett och samma ställe, vilket innebar ett litet helvete innan allt låg på plats på cirka 20 kvadratmetrar.
Så vill jag inte ha en grusleverans…
- Vi försöker göra vårt bästa. Du får väl dirigera utsläppet, men du ska veta att man behöver lite fart när gruset ska spridas…
I morgon, i arla morgonstund beställer jag stenmjölet. Och försäkrar mig om dirigentskapet när gruset ska skingras…Här inväntas ju en husvagn och den ska stå på grus!
Nu är det bara att hoppas på en ung och villig chaufför… Tänk att man här och var ska vara bunden av könsbunden leverans