Vi är många, vi är tusen som städat ut våra nära och kära efter en helg som inleddes med stormstress.
Murveiina befarade det värsta scenariot, men fick knipa igen. För att en av hennes döttrar tog kommandot över disken, över maten, över engagemanget…
Så satt man där som en primadonna, gapade för sillen och nypotatisen, mumsade på jordgubbar och vispgrädde. Lite tagen av helgfirandet, som förr varit den mest hektiska helgen efter juklfirandet…
Tänk, det vattnades nästan i ögonvrån. Mamma blir lik sin mamma…Som vi sa förr både jag och kära syster som också känt sig lättat när hennes dottern dikat, arrangerade och bestämt var skåpet skulle stå i midsommar…
Bredbandet har för övrigt kränglat på landet…vi har inte nått hit eller dit. Och relebolaget begriper som vanligt – inenting. Men betalt ska de ha…
Så härda ut rara Veiken, Hurtiga Ruth, ordentliga Sladdertackan, roliga Krönikören, medvetna Stattinskan, klarsynta Lycklig lycklig, skorrande Skåningen, sköna Reportern och alla ni andra kära bloggvänner. Det komer en ny dag med bättre bredbandsstyrka. Och förhoppningsvis når man ut på nätet – som just nu började krångla igen. Hej svejs

Våra familjedjur blir som sitt husfolk sjuka då och då, drabbade av olika krämpor behövs det sjukvård för djuren.
Med sammanlagt sju hundar i huset under olika år och decennier har det – trots försäkringar – krävts stora sjukvårdssummor.
Vi som har djur jämför givetvis med varandra. Vad kostade ditt och vad kostade mitt.
Behandlingen är vänlig, men som sagt hutlöst dyr.
Det är inte första gången Murvelina ifrågasätter veterinäravgiften.
Senast i morse. Vi skulle avlägga ett besök för enkelt blodprov, för att analysera levervärden och hormonnivå. Hunden har nämligen sköldkörtelproblem som medicineras varje morgon och kväll. För övrigt med medicinen är welshen pigg och alert.
Men hör här sjukvårdsnotan är svindyr.
Först enm avgift, så kallad grundavgift för besöket. 245 kronor (bara för att bli inskriven och stiga in genom töskeln)
Provtagningen, (blodprovet i ett litet rör) kostade 270 kronor.
Labanalys i eget lab på djursjukhuset kostar 470 kronor.
Extern labanalys (externt lab) kostar 240 kronor.
Summan av kardemumman med 25 procents moms slutade på 1.225 kronor.
Vi är många som undrar varför en GRUNDAVGIFT?
Det borde räcka med avgift för provtagning.
Och varför är labanalys på eget sjukvårdsställe dubbelt dyrare än labanalys som ska skickas iväg?
Vi som äger djur och tvingas till veteriärvård då och då begriper inte.
Försäkring finns men självrisken ligger på 2.500 kronor. Om det går 150 dagar räknas visserligen summor ihop och förbilligar besöket.
Men och åter men. Hundratals djurägare känner sig lika irriterade över kostnader som egentligen inte har någon bindning till djurets sjukdom.
Intet ont om personalen de är trevliga och inkännande, tröstar mattar och hussar. Mitt djuksjukhus har en stor personalstab. Murvelina begriper att det kostar. Men när andra djurvänner berättar om billigare besök
för exempelvis vaccination dä söker man sig till annan veterinär. Man undrar liksom varför en vaccinationsspruta kostar 500 kronor – för ett djur – och 250 kronor hos en annan veterinär. Väninna med två hundar vaccinerade båda för 500 kronor. Nästa spruta tar vi hos grannkommunens veterinär.

De flesta begriper inte ett dugg, men tidningarna envisas. Dignande matrecept inför studenten, midsommar, alla sommarens släktkalas, eller enbart ”homemade”, bästa grilltipsen, bästa sillen, köttet blir bäst si eller så, såserna därtill är lika viktiga…
En av Murvelinas väninnor väger en stadig bit över 100 kilo.
Mnniskan är helt underbar, en mycket god vän, men totalt utan självkontroll, eller öra för att höra några varningsord.
Hon har ätit sig till en massa sjukdomar, men tröstar sig med att EN läkare sagt att hennes åkommor är ärftliga. Det är ingen idé att diskutera hennes ätande.
Hon har i decennier njutit av varje tugga, varje bjudning, varje fest med god mat. Hon tar om och tar om – helt utan eftertanke. Egentlige är det ordentligt synd om min väninna. I dagsläget för gammal för operativt ingrepp, igår ovillig att ta itu med sin egen karaktär, som
egentligen tillhör vad vi kallar matmissbruk.
Väninnans liv går vidare på en skör tråd. Fjolårets stroke slutade med förskräckelse och tur i otur, endast två fingrar slutade att fungera.
Under årens lopp har man som när och kär hunnit bli ordentligt förbannad på all matreklam, som i de flesra av våra ”kvinnotidningar” följs av bästa sättet att få platt mage, fast rumpa, spända armmuskler, viktminskning med tre kilo till midsommar och så vidare.
Väninnna har bläddrat i alla tidningsrecept, suckat, blivit hungrig, slängt i sig fel mat, men sällan jympat bort några hekton.
Då och då har hon bevistat något hälsohem, lärt sig laga och äta smalt, men fallit tillbaka till sitt ”gamla liv”. HOn har alltid varit fast besluten om att gå ner i vikt, men aldrig lyckats.
Den doktor som påstått att alla hennes åkommor är ärftliga skulle jag vilja ha ett ord med. Väninnans svaga karaktär borde varit vägledande till kanske KBT, KOGNITIV BETEENDETERAPI. Det fanns inte när vi var unga och hungriga – på allt.
Murvelina håller sig kring 60 kilo men slöar inför jympapassen. Hundarna motionerar sin matte.
Och för att summera lasten och lustan för mat och motion så är det givetvis olika för varje individ. Väninnans vänner önskar sin överviktiga vän ett längt liv. Men med 30 kilos övervikt bultar hjärtat mer än det ska och väninnan orkar sällan gå mer än några meter.
En av deviserna på ett hälsohems portal lyder: Livet är ikke – det bygges!
Så sant som sagt, men vissa människor behöver hjälp att bygga – hela livet…

Det är nu det börjar. ”Rejsa” ut och in, hasta fram och tillbaka mellan vänner och bekanta, huset i stan och på landet.
Dä ä mycket nu. Men irriterande nordan blåser över nejderna, trots början av juni.
Åkte ner hastigt till mörkaste Småland för att hälsa på en väninna. Vi satt inne och kurade i rara teddyfiltar, tog ett värmande glas rött, snackade om allt och inget.
Trevligt, men ovanligt att sitta inne i den ljuva sommartid, som så länge lurat oss på den ljuvliga konfekten – värme.
Reste därifrån till havet i Trosa. Ännu kyligare vindar, vågorna gick höga.
Kära syster och Murvelina virade in sig i filtar. Återigen värmande omslag. Hem till Dalom.
Resan både från Småland och Sörmland genomfördes i isande regn, till och med hagel föll på vägarna. En bilist krockade illa med ett stängsel, varning, varning.
På annat ställe lade sig ett träd över vägbanan. Och på radion förklarade någon att det inte varit så kallt på många decennier. Hem i vardagsrumssoffan, återigen invirad i en filt.
Datorn hade stannat hemma på köksbordet. På sommarturné vill Murvelina annat än att blogga.
Levande möten och samtal är trots alla tekniska internetfinesser det härligaste.
Men härda ut alla bloggvänner, om det regnar och blåser tar man till datorn…