Det började med en lampa ovanför förarsätet.
En lampa som inte ville slockna och som sög ur bilbatteriet ALL kraft…
Det fortsatte med en lampa i bagageluckan, en lampa som inte ville slockna.
Och vem tittar i bagageluckan när man slagit igen bildörren och knäppt på nyckeln för ”blippen” till låset. Alltså en ny liten lamprackare som inte slocknat när bildörren och låset slagit till…
Återigen – batterikraften totalt slut….
Alla denna elektronik, den verkar göra som den vill. Ibland funkar inte insprutningstekniken – som också är bunden till – gissa vad. Jo elektroniken….Och kärran hostar eller väljer att stå stilla- som en istadig åsna.–
För kunde man byta ett tändstift. Idag sitter stiftet nästan bakom en ”motorsköld”. Svåråtkomligt och fingerbrytande.
För kunde man veva ner bilrutan manuellt. Idag går det med elektronisk kraft – och ve den som använder sig av den tekniska nedvevningen när det är is på rutan. Den lilla ”luftönskningen” kostade ifjol nära 7.000 spänn.
Alltså, summa summarium. Våra moderna bilar är byggda för att kosta skjortan. Vi kan bara öppna motorhuven och sucka, försöka greppa en oljesticka, hälla i lite glykol. Stort sett inte mer.
Och här blir det verkstad och lampkontroll.
DYRT? Och smärtsamt . JA!
… om det är något en Stattinska inte kan ta så är det när tekniken tar överhanden ;-D Kram