Mamma Anna Wahlgren (guru i barnfostran med den omdebatterade Barnaboken) påstår, att hon inte visste om att hennes dotter Felicia skulle publicera en så svidande story om sin uppväxt.
- Det kunde vi behållit inom familjen, säger mamma Anna, som skyndsamt tillägger att kvinnor vid ”fyrtiostrecket” har behov av att lägga korten på bordet.
Att hon själv gjort samma sak i memoarer om sig, barnen och männen gjorde kanske lika ont.
Dottern som i sin uppmärksammade biografi ”Felicia försvann” verkligen lägger korten på bordet får mamma Annas fostrargloria att falla av hjässan – som en vass törnekrona.
Mor och dotter har inte talats vid eller träffats på tre år. Felicia fick ont i själen efter år av turbulens, många män i mammas säng, fyllda vinglas , bråk, uppslitande flyttlass, till och med kränkningar och män som tafsat.
Ingen lugn och ro, ingen tröst eller önskvärd vardag för ett uppväxande barn. Trots att mamma Anna i sin Barnabok publicerat och poängterat motsatsen. Syskonskaran får uppfostra varandra – efter mammas hemsnickrade mönster.
Vad är sanning och konsekvens.
Varje barn som växer upp har sin egen syn på föräldern och förälderns roll gentemot barnet. Varje barn har rätt att tala ut.
Jan Myrdal gav sina föräldrar svidande kritik, Kerstin Torwall och Leif GW Persson likaså, Stig Eklund dammade iväg en salva mot sin pappa, Gyllenhammars dotter om sin cyniske maktslukande far PG Gyllenhammar och sin bortskämda ångestfyllda mamma – som inte orkade se sin dotter. Föräldragloriorna hamnar på sned…
Varför skulle inte Felicia Feldt få leverera sin sanning?. VMånga har ifrågasatt Barnaboken och Anna Wahlgrens uppfostringsmetoder.
Smaken är som baken, delad. Dottern erkänner att hon i mångt och mycket följt mammas mönster, barn med fler än en man, men inte mammas recept på barnuppfostran.
Hur det blir med gurun Wahlgrens Barnabok i fortsättningen vet ingen. Kanske faller Wahlgrens ”fostringsmönster” som ett korthus..
Dottern har givit sin version av barndomsåren, mamman tiger. Kanske bäst så.
För varje barn som ser sina föräldrar berusade, arga, upptagna av sitt ego, glömmer inte, varken oförrätter eller kränkningar.
- Min profil
murvlanNamn: murvlanKvinnaOm mig: Gravt medelålders med några plus. Rynkig mage, men rapp i truten. Vässar tungan där det krävs, stänker kärlek där det behövs. Älskar mina barn och barnbarn, livet och mina medmänniskor. Ogillar orättvisor och förljugenhet. - Mina favoritbloggar
- Mina favoritlänkar
- Mina favoritlänkar
- maj 2013
- april 2013
- februari 2013
- januari 2013
- december 2012
- november 2012
- oktober 2012
- september 2012
- augusti 2012
- juli 2012
- juni 2012
- maj 2012
- april 2012
- mars 2012
- februari 2012
- januari 2012
- december 2011
- november 2011
- oktober 2011
- september 2011
- augusti 2011
- juli 2011
- juni 2011
- maj 2011
- april 2011
- mars 2011
- februari 2011
- januari 2011
- december 2010
- november 2010
- oktober 2010
- september 2010
- augusti 2010
- juli 2010
- juni 2010
- maj 2010
- april 2010
- mars 2010
- februari 2010
- januari 2010
- december 2009
- november 2009
- oktober 2009
- september 2009
- augusti 2009
- juli 2009
- juni 2009
- maj 2009
- april 2009
- mars 2009
- februari 2009
- januari 2009
Finns det någon som tycker att föräldrarna har varit världens bästa? Försöker inte de flesta att inte upprepa misstagen som den egna föräldern gjorde (och i stället gör man helt nya). Sanningen, finns den? Vi har alla olika egna sanningar.
Tänk, jag har aldrig tillhört den stora (?) skara som har varit hennes fans. Något har alltid sagt mig att något är fel med en mamman! Det blir inte bättre nu.. Kramar
Tjena!
Nu har AW skällt ut Birro för att han inte tackat för hennes Barnabok.
Samma utskällning har också i yrkets vägnar drabbat oss. För flera år sedan….
Hon AW ogillar recensioner som på något sätt inte är helrosade.
Kram
Alla föräldrar gör så gott de kan, tänker jag, men ett har de gemensamt de som blir offentligt kritiserade, de gör alla karriär på sitt sätt och de är såklart offentliga personer. Vem som helst kan väl ändå räkna ut att en kvinna om under andra halvan av 1900-talet skaffade åtta eller är det nio barn med flera olika män samtidigt som hon skrev en uppsjö av böcker inte kan ha mått särskilt bra. Precis som Gyllenhammar som arbetade hela tiden eller Myrdals som hade sina idéer om barnuppfostran och folkhemmet, men glömde bort det viktigaste att vara här och nu. Det är inte lätt att vara förälder och de flesta gör så gott de kan, men en del lyckas inte så bra helt enkelt för de är alldeles för självupptagna.
Det blev mycke nu för AW, hon är arg, rätare sagt helilsk. Och vad jag vet tål hon inga angrepp.
Klart att barnen inte mådde helprima, med så många män in och ut i hemmet.
Och visst gör det ont när barnen kritiserar, men det får man ta, när de anser att föräldrarollen svajar.
Du skrivar…För varje barn som ser sina föräldrar berusade, arga, upptagna av sitt ego, glömmer inte, varken oförrätter eller kränkningar.Precis så var min uppväxt
Vi har uppfostrat våra barn att våga kritisera utan att kränka.Att visa respekt och kärlek till andra.Varje person har rätt att få känna sig älskad.Kram!
Tänk, det finns absolut åtskilliga barn som skulle kunna berätta, men alla törs eller vill inte.
Ont gör det för alla stackars barn, när barndomsåren inte känns hela.
Även jag vet!
Kram
Jag är glad att jag uppfostrat barnen till att även våga kritisera mig (och det har de gjort på gott och ont) som mamma. De har aldrig svurit till mig eller betett sig illa på det viset att de kallat mig ”kärring” – men det fanns en period i livet där de bankade ner sina åsikter (att det sen var till mitt gagn gör ju inte saken sämre) – de flyttade hem till mig på heltid. Det är så ofantligt viktigt att man låter barnen känna att de är en del av det som händer eller ska bestämmas. Pratade för bara några minuter sedan med dottern som var lite ledsen – och då är det så skönt att man har den livserfarenheten som de kan plagiera för att ordna upp situationen.
Det värsta mina kläckt ur sig är ”mammskrälle”, det fick mig att le bakom ett draperi.
Hujedamej, undrar vad som händer härnäst. Jag ser i ögonen på stackars Felicia – att det gör ont – mitt i all uppståndelse. HOn har ett allvar som dyker upp emellan leenden och sina livsberättelser.
Men kram hördu, ”mammgull”