Det var inte igår vi möttes, men ”igår” det vill säga för flera decennier fnissade vi ihop – som unga flickor gör.
Vi hade sällskap med varsin kille, två motorintresserade killkompisar, som släpade oss runt på stan med sina amerikanska skrytbilar.
Vi två mörkbruna, brunögda tjejer var inte så värst intresserade av ”amrisbilar”, men vi hängde med, för att slippa promenera eller cykla. Och killarna var ganska snygga, hyggliga, varken påstridiga eller dryga.
Det gick några år, hon var ung frissa och Murvlan jobbade i fotobutik, mest i mörkrum med kopiering och framkallning av film.
Så hände det sig en dag, att unga frissans kille gjorde slut. Tvärt slut. Han hade andra brudar. Hon grät, sa upp sitt jobb, reste hem till föräldraboning i södra Sverige – därefter till Amerika.
Där hon gifte sig och fick barn. Samma sak med Murvlan, man, barn, utbildning, jobb. Vi tappade kontakten.
Döm om Murvlans förvåning när det strax innan jul sitter en spännande mejl i dataapparaten. Någon som kände någon som kände Murvlan hade tipsat…
Amerikanskan hade emigrerat från massor av år i Houston , till Old Sweden, skilt sig, förlorat ett av sina två söner, hittat gamla vänner – bland annat Murvlan.
Idag ses vi efter decennier. Lunchen är klar, hon bilar till Dalarna, här väntas kramkalas, minnesrevy, nostalgi. Ingen av oss vet hur den andra ser ut idag.
Men vi har redan fnissat i telefon, det blir en trevlig kväll. Och vi tänker smyga iväg till kvarter där hennes f d bor. Bara för att glo…sen rullar vi till radhus för en dry Martini eller nåt annat…
Jag vet att det blir en träff som om det vore igår. Kvinnor är bra på att spinna på samma gamla trådar…med lite nytt förstås!
Det är så sant som det är sagt. Tiden raderas ut när man träffar gamla vänner. Hoppas ni fick en härlig träff!….
Absolut, klockan rann iväg till tresnåret – på natten. Och den som annats kryper i säng vid 21.00-tiden höll sig märkvärdigt vaken—
Härligt!
Sånt där är sååå härligt! Jag tog upp konversation med en svensk familj på St Bart en gång. Visade sej att farfar kom from Mockfjärd. Jag visste att en klasskompis fr realskolan var lärarinna där, så frågade om han kände henne. Åh ja, hon bor i huset brevid mej! Så jag bad honom ge henne min address och vi fick kontakt.
Hon hälsade på mej här och vi var tonåringar igen; första ggn vi setts på ca 40 år. Har sen träffats i Sverige flera ggr.
Murvlan, det visade sej att hon hade varit Christer Grus lärarinna! Tala om att världen är liten! – Är det inte kul?
En helt otrolig kväll, vi hann dra allt om ”alla och alltet”, om oss själva våra barn och rötter…
Härligt, och vi fnissade lika mycket som under de år vi träffades och fanns strax intill varandra….Nu håller vi kontakt…
PS. Oj, Christers ”fröken” , kul och joorden är ju ganska liten när den börjar svänga sig runt navet.
Så kul att få träffa en gammal vän från förr. Skulle oxå vilja det. Kram
Det blev en helkväll, först guidning i gamla kvarter, sen snack och åter snack…Härligt. Kram