Ung kärlek kan göra så förfärligt ont, så ont att den som är ung och kär tror – att livet aldrig mer blir sig likt.
Hon hann aldrig plocka sju blommor för att lägga under kudden och drömma – om sin käresta – förrän han gjorde slut.
På midsommaraftonens natt!!!
Rödgråten och mörk under ögonen följde äldsta barnbarnet med familjen till släkten efter midsommar. Alla såg, men ingen vågade eller ville fråga…
Mormor Murvlan förstod. Hjärtesorg, smärta, brusten kärlek.
Vi gick bakom en friggebod, viskade och kramades. Men vad fanns att säga till en ung vacker flicka, som för tredje gången, hoppats och trott att den hjärtevän hon funnit och haft vid sin sida i ett halvår skulle vara den rätta.
Den unge mannen gjorde ett lappkast. Ville inte? Vågade inte? Vad vet och hur mycket får en mormor eentligen veta?
Den förkrossade unga damen sa att hon försökte förstå – det hon egentligen inte förstår…
Ont – gör det när knoppar brister – och ont gör det – när ens förlängda, förlängda, biologiska navelsträng dallrar av kärlekens smärtsamma sveda. Och i ögonblick av brusten kärlek och klen tröst, vill man som besviken närstående kvinna mest hänga den förbaskade karlslok – som inte begriper vilken pärla han haft i sin hand.
Ferlin skrev:
Kärleken kommer kärleken går, ingen kan följa dess lagar…
Tids nog hittar kärleken nya vägar, men i ögonblick av hjärtesmärta är det svårt att ta till sig sanna ord. Man måste få gråta, bli arg, vara besviken och sorgsen. Midsommarens blomster vissnade, men nya blommor växer kanske upp på någon vacker äng….där kärlekens färger skimrar på nytt…
Men så himla fint du skrivit. Det gör så fruktansvärt ont av sviken kärlek och riktigt ont när man är ung.
Kram och skön söndag
Jag minns att man ville få reda på varför han inte ville vara med en. Som om man, om man fick veta, skulle kunna göra något åt det. Typ bli den han istället ville ha. Hemskt. Så illa kan ungdomens kärlek vara. Och så ljuv när den stämmer…
Jag var 16 år; åkte på 2 veckors besök till en kusin; fick ett brev med kamratringen inneliggande och orden: ”Jag ska’ ta hand om Ulla”. Ulla var en av mina bästisar (trodde jag)! Oh, vad tårarna rann! Trodde att jag aldrig skulle bli lycklig igen. – Om ett år gick jag i skola på annan ort, där det fanns ett tekniskt gymnasium med MASSOR av killar!!!
Oj, nu blev jag ung på nytt, fast det var inte Midsommarafton…….Det kallas väl livet;)
… nu sitter jag här och blir rörd, tidigt en fredag morron …. Sol och svalare, som gjort för en UVB-allergiker! Kram
Så underbart du skriver!
Visst gör det ont och det känns som livet tar slut. Känslorna är så intensiva i unga år.
Lilla gumman!
Så vackert skrivet…
Kram