murvelinas hörna

Nej, nej. Tro inte att Murvelina tagit snedsteg…Det förhåller sig nämligen på annat och mycket ärligare sätt.
Vi, min lillasyster och jag njöt nämligen förra veckan av att träffa, prata och sitta ensam med vår kära bror.
Vi är tre syskon som hyser starka band mellan varandra. Livet har för var och en av oss skiftat på olika sätt, tre uppslitande skilsmässor, gråt och tandagnisslan, kritik och undran över – varför?
Dylikt går inte att svara på men syskon kan ofta diskutera med varandra och begrunda på annat sätt än respektive partner.
Alla vi tre har arbetat i vårt anletes svett, dragit försorg om barn och familj, träffats vid olika tillfällen, kramat om varandra, förhört oss om livet här och nu. Vi är ganska lika varandra, skrattar ofta, hittar och njuter av livets små pärlor.
I våra öron ringer mammas ständiga förmaning:Glöm aldrig att behålla kontakt med varandra. Mamma är borta men hon ler säkert i sin himmel.
När vi syskon ses med respektive partner lägger sig en ”städad” diskussion över våra träffar. Vi fladdrar inte ut över olika gränser, vi håller måttet så att säga.
När vi sist träffade fyllde yngsta syster jämna år och syskon på kalas fick tillfälle att rå om varandra.
Brorsans hustru jobbade jour…
Och två ego-syrror njöt faktiskt av att behålla sin bror ensam.
Han kändes faktiskt ny, nästan på samma sätt som när vi var yngre och tokskrattade åt det mesta.
Det slog mig helt plötsligt att vi syskon aldrig under alla år varit osams. Visst har vi haft meningsskiljaktigheter och visst klappade jag till brorsan när vi var små och han nöps och klöstes – som barn ofta gör. Men inget allarligare…
När vi växte upp var han den som bevakade, beskyddade sina systrar, trots att den ena är äldre och den andra yngre.
Och varje gång vi två systrar talar med honom i telefon avslutar denna brorsa med orden:Hej då lilla gumman…
Rätt kul faktiskt. Syskonkärlek är fin när den är som bäst…

Du borde sticka iväg, säger de som far och flyger…
- Javisst nickar Murvelina, som kollar buss och tågbiljetter. Kanske inför någon tripp till Paris eller Rom.
Där får man äta så många ”kronasonger” man vill, förklarar beresta femåriga sessan, som bevistat Paris med sim mamma.
Mormor gjorde samma resa med hennes mamma. Vi låg på hotell med duntäcken, vandrade i Montparnasse och Pigalle, Monmartre och Latinkvarteren.
Egentligen älskar jag Paris mer än London. Varför vet jag inte. Mina gester och mitt sätt att vara liknar mer ett franskt gestikulerande manér, än ett ”ordnat engelskt”.
Min franska är mer än bedrövlig, trots detta har jag tagit mig fram på alla möjliga ställen där språket krävts. Fråga mig inte hur. Vissa språkförbistringar, givetvis, men åhh! Så fantastiskt intressant det kan bli…Både åt ena och andra hållet.
En hel armada av barn och barnbarn har ”gjort påsk” vid vår sida. Ett av barnbarnen väntar sitt andra barn. Magen var stor som fem fotbollar. Men unga damen ifråga planerar redan en världsturné. Med två ”kids”, svensk barnmat på burk, resevagnar, blöjor och någon sorts medikament för lindrigare åkommor.
-Hujedamej! Ska ni verkligen? Hör jag mig yttra. Jag som i egenskap av babymamma till den yngsta av tre drog rakt genom hela Europa. Till Frankrike, Spanien och Korsikas slingrande smala klippvägar…
I Napoleonparken i Ajaccio väntade representanter för befrielserörelsen, på två svenskar, som lovats en intervju om Frankrikes ”utsugning” av Korsika. Attackpolisen slog till. Vi fick ingen intervju. Ungen matades med Findus barnmat i parken. Den andra färden gick till Främlingslegionens högsäte mitt i Korsika.
Hoppsan sa! Här medges ingen fotografering. Soldater slog till, filmen revs ur och två snopna mediamäniskor vände hemåt till semesterhuset i Sagone.
Men ingen reste hem besviken. Alla intervjuer låg på plats – senare. Och barnet mådde bra, även om far och morföräldrar ojade sig över Europasejouren.
Och nu sitter man själv och ojar sig över barn och barnbarn som planerar in Kina, Vietnam, Kambodja och mer till… Visserligen intressant, men något oroligt…tycker en mormor som efter påsken återgår till vardagens små begivenheter. Faktiskt varken ointressant eller trist…ss

Hej och hå…guldet glimmade i byrålådan.
– Sälj ditt guld och få bra betalt! Sa ”guldmakaren” som uppmanade alla guldinnehavare att sälja sitt guld. Och få bra betalt…
OK! Ingen av barnen gillar guldhalsband och ”dingeldangel”, de vill ha bijouterier, alltså falska smycken som de kan tappa utan att begråta ödet.
Så varför skulle det ligga och ”skrota” som guldupköparen, sa.
Murvelina drog till hotellet där guldet skulle förvandlas till sköna tusenlappar.
Gick därifrån 7.000 kronor rikare efter försäljning av ett halsband.
Men den som gapar efter mycket mister ofta…ja ni vet…kanske inte hela stycket, men en bit av det som kunnat bli några tusenlappar till.
199 kronor grammet gav guldhandlaren, med ordbrytning från något land i öst.
Tre månader senare bjuder en annan guldhandlare 425 kronor grammet för människors ”guldskrot”!
OK så var det med det halsbandet. Guldrea?
Pengarna gjorde i varje fall nytta. Tre döttrar fick rubbet. De ville ju inte ha guldhalsbandet, som låg och skrotade…men…om det sålts nu hade till och med försäljerskan fått en skärv.
Och det guld som finns kvar i husets ägo, d v s i Murvelinas smyckeskrin, ringar, armband, halsband m-m. får faktiskt ligga och skrota – trots 425 kronor grammet…

Vem tusan kunde ana att björkens ena gren var så murken?
I varje fall inte HAN som ställde stegen mot den friska delen av trädet, för att toppa trädkronor som i sommarsol skulle skugga ”vitalare delar” av altanen…
Murvelina höll just på att binda hundarna vid ett annat träd när den trädfällande maken vrålade till.
Jag rusade till baksidan av huset för att finna honom liggande på marken, på rygg, med blekt ansikte och förvridna anletsdrag – av det som gjorde ont någonstans i kroppen. Var? Var? Han visste inte själv.
Rusade in i huset, ringde SOS, som ombads att omedelbart kalla på ambulans. Tänk om?…

När något allvarligt inträffar hinner livet på något sätt passera revy. Skulle han bli förlamad? Hade han slagit sig så illa att det kanske uppstått en ryggmärgsskada? Huvudet? Hjärnskakning?
Ambulansen kom efter en halvtimma, från stan 2 mil till landet och olycksplatsen. Jag satt med makens huvud i mitt knä, satt på våt mark, konstaterade att han inte slagit huvudet i någon sten…möjligen en murken stubbe.
Men åhh! Sån kris! Skulle ambulansen komma snart?
Jag manövrerade ambulansen med, guskelov laddad mobiltelefon. Grabbarna lugnade oss, lade stödkrage på maken och bar iväg på bår. Ensam i kris körde jag hans bil till sjukhuset, en usel bilfärd där man halvt om halvt grät och manövrerade sina känslor från sjukt till friskt.
Doktorn talade om änglavakt. Och nog var det så. Idag lever maken ett stilla liv i soffhörnan, kollar en westernfilm och hämtar igen sig. Lyckligtvis utan allvarliga skador…
Men så snabbt allt kan ske, från ena minuten till den andra…vi tar det mesta för givet i vår vardag, vi skakas om först när något inträffar…
Och händelsen, ja den sitter i, så fort någon av oss blundar.

Tre av mina döttrar arbetar i sitt anletes svett – för att få ekonomin att gå ihop och förhoppningsvis kunna lägga undan en slant till sin ”gyllene ålder”, d v s sin pension.
Den som redan befinner sig i pansjonistled, får dagliga varningar. Tro inte att dina pengar räcker…våra politiker har spekulerat med våra pensionspengar. Och ingen har egentligen brytt sig, bara suckat.
Pensionsbluffen syns inte oroa våra politiker. De har sitt på det torra. Läste hätförleden att om man engagerat sig politiskt och gått in i riksdagsmannaled. Ja då finns det inga bekymmer för pensionärsekonomin. Pengarna rullar in på kontot, ganska rikligt, vare sig man är aktiv eller föredetting.
Under hela min aktiva yrkesperiod har vi fått veta. Visa ansvar! Håll ner lönekraven! Samma budskap har kablats ut till servitriser, anställda i barnopmsorg, personal i vården etc.
Egentligen ganska märkliga krav, sett mot den som sällan eller aldrig uppmanats att hålla tillbaka, hålla igen.
DIREKTÖRERNA, som varken torkar snor eller bajsändor, som sällan behöver gråta för att de i slutet av månaden inte har råd att låta sina tonåringar gå på bio, som inte kan… listan kan göras lång.
DIREKTÖRERNA är samhällets ”blodsugare”, hårda ord, javisst, men när det aldrig råder någon rättvis balans och när kravet sällan gäller en direktörslön. Då flödar ilskan…
När detta frälse ökar sin ansvarslöshet, grundlägger de samtidigt risker för konflikter och strejker på arbetsmarknaden. Alla direktörer behöver sina sköna miljoner – ingen drar tillbaka sina krav eller sin bonus.
Ack ja! Och snart är det dags för handelsanställdas löneförhandlingar.
200.000 handelsanställdas löner ligger otroligt långt från en direktörslön.
Sätt en direktör i en livsmedelsbutiks kassa och låt honom/henne jobba sig svettig under en hektisk månad, samma sak med direktören/undersköterskan, etc.
Först när en högavlönad förstår en lågavlönads arbetsvillkor kan man hoppas på någon sorts ärlig förändring.

Jodå, farbror polisen vinkade in Murvelina på en parkering i staden – och påpekade:
- Bältet! Du hade inte bältet på dig!
- Jamenjovisst, bältet var det, som hängde oigenknäppt, för att jag kastat bakåt med armen på hunden, som från baksätet satte nosen bakom min nacke.
Men inga hundnosar i världen räckte till. Böter eller ting?
-Erkänner du eller ska vi gå vidare med tingsrätt?
I annat fall skriver vi ut böter på stört, sa polisen och trasslade upp bot-blocket, medan Murvelina tappade hela plånboken på bilgolvet, fiskade upp körkortet och blåste ”tjifickdu” i spritkollens pipdosa. Ett premiärblås efter decenniers prickfri körning. Men blåst blev jag på sekiner.
- Böter eller ting, sa farbror polisen igen.
Murvelina svarade som Ranelid.
- Men herrrrregud, så stort elände vill jag väl inte ha. Skaru ha min tusenlapp och femhundring direkt.
– Nej du får ett inbetalningskort…sa polisen och rev av boten från blocket.
Anldningen till morgonens bilfärd, var en butik med 50 procent på alla varor, dit skulle jag för att handla färg och träolja.
Varusortiment som smakade beskt i munnen när jag betalade. Ni kan väl själv tänka hur mycket billiga varor jag fått för 1500 spänn.
Böteslappen är just nu inklämd bland övriga räkningar. Och bilbältet, ja det ska sättas fast, som klister på kroppen…

Varje kvinna som fött barn vet att hennes onda – inte försvunnit – men lindrats när hon i slutskedet eller under tiden av sitt födande – fått lustgas.
Men nu ska lustgasen försvinna. Landstinget i Gävle slår larm. Lustgasen förstör både personal och miljö! Påstår de som forskat och larmar om ett visst datum för indragen lustgas.
Kvinnor som ska föda på Gävle BB känner sig skärrade. Vilken smärtlindring ska de erbjudas. Ryggmärgsbedövning? Bäckenblockad? Finns det fara för bebisen?
Allt fler kvinnor känner stark oro i slutskedet av sin graviditet, i en tidsperiod när de behöver lugnas istället för att bygga på ny oro.
Det är nog gruvsamt att föda, efter nio tunga månader, när kvinnans kropp, rygg och muskulatur i regel utsatts för diverse smärtor. För ont någonstans har man nästan alltid under sin väntetid.
Arga unga kvinnor går till storms mot Gävle landsting. Vem tänker på oss? Många kvinnor är övertygade om att allt fler barnaföderskor väljer kejsarsnitt. Något som både barnmorskor och läkare helst ser som sista alternativ, eftersom den lilla bebisen tydligen mår bäst av att födas vaginalt.
Inte undra på att kvinnor i olika led anser att de blir
ojämlikt behandlade. Den medicinska forskningen har till större delen handlat om mäns sjukdomar, medicinering anpassad för män, med mera. Kvinnors hjärtåkommor är annorlunda, kräver annan medicinering och behandling. Kvinnors stroke betraktas ibland som psykosomatiska besvär…fibro myalgi förr som ”sved och brännkärringsjuka”.
Larmet om lustgasens försvinnande i Gävle kablades ut lagom till Internationella Kvinnodagen.
Vilket firande av en så kallad kvinnodag!

Debatten går het om varg i Murvelinas landskap. Jägarna är förbannade på länsmyndigheterna. De vill jaga varg, men får inte, för myndigheterna har dessutom bestämt sig för att placera ut nya vargvalpar. För att vargstammen ska hållas på¨en speciell nivå.
Stacksars fäbodbrukare, de vider händerna i förtvivlan, en del har fått både får och andra djur rivna och dödade av varg. Vilddjursstängslen räcker inte till. Vargen är som hunden, den kan hoppa ganska högt.
Tre män i grannkommuner har mött björn, alla tre blev anfallna, en kände hur nallen tuggade på hans bakhuvud, den andra blev svårt riven och dessutom biten, fick nästan ett öra avslitet.
Björnarna går allt närmre hus och trädgårdar, där de inte drar sig för att tippa soptunnor för att hitta något ätbart. Även här är det tillåtet att skjuta ett visst antal björnar.
Murvelina mötte vargungar på vårkanten ifjol. Ingen trodde på mig, men skam den som ger sig. Under vintern har varg varit synlig på samma ställe där Murvelina mötte ett ”gråben”. Den tog till flykten, snabbt som en vessla. Inte ens hunden hann reflektera.
Visst är det magiskt med en rovdjurstam, varg, björn, lodjur, älg, rådjur och harar. Vi gillar att se de vilda djuren, men jag och många med mig vill absolut inte möta en ilsken vildsvinsgalt. Den går, vad man påstår, omedelbart till anfall. Här bör det sättas in krafter för avskjutning, eller skyddsjakt som det så vackert heter. Vildsvinen förökar sig oerhört snabbt. Hellre möte med en varg än en ilsken galt.

Sängen stod inbjudande vid ettsnåret. Nybäddad och klar att dyka ner i efter en trevlig kväll med gpda vänner, god mat och goda samtal…
Men synden straffar sig själv. Några glas vitt och rött till förrätten och soppan lägger sig som bromsklossar i hjärnkontoret. Man är ju inte 25 och alert som attan efter en sen kväll.
Yngsta hunden vaknade med sitt morgongnäll – vid sexsnåret – alltså i vargtimman, för den som nattsuddat. Den andra jykken sov i godan ro, med ålderns rätt, sov vid sidan om matte, som inte engagerade sig i den yngsta. En hussebunden sak som slet upp sin förare, den senare med världens högsta och djupaste suck.
Murvelina hörde att ytterdören small igen och fortatte därför att halvsussa.
Men varför i fridens namn blir det aldrig någon riktig sömn igen – för den som vaknat och egentligen inget annat vill än att sova vidare. Vissa kan, men inte jag.
Nej, då sätter tankemaskineriet igång…
I morse hann jag bygga en extra friggebod på landet, planerade att köpa en billig husvagn, inreda ett extrarum i uthuset, handla brädor och virke på Bygg Max – och ett fönster med dubbelglas.
Som grädde på moset hann jag också i tankemaskineriet stoppa undan de tjockaste vinterkläderna på vinden, langa in långfärdsskridskorna till slipmannen för vassa färder nästa vinter…
Vad mer? Jo kycklinggryta till söndagslunchen, diverse utrensning av garderobens innehåll…
UNDRA PÅ ATT MAN ÄR HELT SLUT – LIKSOM ”DÖTRÖTT” – EFTER EN LÅNG OCH INNEHÅLLSRIK MORGON SOM FÖLJT EFTER SEN KVÄLL MED NATTSUDD…
Om någon händelsevis undrar hur mycket av det uppspaltade som blivit utfört kan jag lägga till – INte ETT JOTAt!

Tillhörande Jätteproppen Orvar, den generation som av ”ungtuppen” Nuder kallade oss för köttberg, får i olika rappa, snabba media veta att det är VI, den så kallade 40-tals generationen som ställer krav.
Vi som föddes efter andra världskriget fick jobb, lade grunden till föräldraledighet, dagis, äldreomsorg god sjukvård, bra ATP-pension och goda skolor. Kort sagt allt som generationerna efter oss har haft nytta av.
Vi är likt förbaskat generationen som påstås ställa krav…
Oj,oj…kan man annat säga.
Hur i all världen ska vi kunna ställa krav med dagens ekonomiska politik. En politik som låtit stora maskor göra miserabla hål i vårt sociala, så kallade välfärdsmönster.
Äldreomsorgen blöder, dagisen är proppfulla, lärarna hinner inte se barnen och skolgården har blivit rädslans kvarter, där mobbarna trängs för att skaffa sig ett oskyldigt offer.
Landets sjukvård och före detta blomstrande industri lider av nedrustning. Fabrikerna har emigrerat till Portugal, Estland och Rumänien m-m-. Men vi som finns kvar, ska jobba till 75 bast trots att det inte finns jobb?
Hur den ekvationen går ihop vet inte ens en välutbildad fyrtiotalist, eller generationer efter oss…Vem tusan vill inte ha ett jobb, en social funktion, en ärligt förtjänad slant i plånboken?
Kineserna lurar i buskaget, de tar gärna över svensk fantastisk teknik – och gör den till sin.
Kvar sitter Svensson på ett rostigt Saabskrälle – och gråter
- för att han inte kan betala sitt hus, eller sin familjs omkostnader, för att a-kassan rustat ner och socialen kräver att han inte äger ett jota.
Jätteproppen Orvar gruvar sig för eländes, elände på ålderns höst med dyngvåta blöjor och riskkapitalbolag i äldrevård.
Pigga pensionärer, flera fyrtiotalister inom pensionärsorganisationerna tycks inte ställa så stora krav. Oranga kuverten är olustiga. Börsspekulerade pensioner sjunker på bekostnad av ekonomer som i pensionsförvaltning räknat till sig sköna egna sekiner.
Usch och fy för den lede. Blogginlägget är inte roligt, men sant som fasen, tillverkat av Jätteproppen Orvar eller kanske Orvelina.
Vem tusan kan ställa krav i detta ekonomiskt, tilltufsade samhällsklimat?