Någon utkorade mig till ”Arbetets hjälte”, men jag är ingen stachanovit!
Visserligen har jag nu jobbat 12 av 15 dagar sen jag började som personlig assistent, 147 timmar varav 52 timmar som jour med överliggning. Det tröttar i längden, men företaget har tydligen svårt att få vikarier.
Vid 3-tiden vaknade jag och passade på att läsa vidare i ”Landet som sprängdes” fram t.o.m Robert Nybergs bilder. 
Jag fäster mig nu vid Ann-Gerd Simus ”Livet därute”, där jag känner igen mig. Jag blev också ”utbränd” och hamnade i rehabiliseringskedjan. Jag ville också kämpa mot nedskärningar och skolnedläggningar. Jag ville också förändra de beslut som fattats på annat håll i de politiska sammanhangen. Det var ju jobbet som gjort mig ”sjuk”. Jag såg andra som fick ”utmattningssymtom” och blev långtidssjukskrivna, som fortfarande inte har jobb, utan får s.k arbetsprövning. Ofta var det ambitiösa människor, som ville göra ett bra jobb.
 Trots ”så kallade lönesamtal” fick jag aldrig upp lönen, utan slutade under den lägsta 10-percentilen, trots att jag jobbat närmare 30 år. Lönen stannade vid 21 400 kr per månad. Min livserfarenhet från järnverket räknades inte med. De som gått från gymnasium, militärtjänst och Lärarhögskola hade 4000 kr mer i lön. Den andra som hade lägsta lönen var en kvinna som varit hemma med barn och börjat Lärarhögskolan samtidigt som jag.
…
För att vara ”skadeglad” träffade jag min rektor ett år senare. Jag såg på honom innan han sade det. Han hade ”gått i väggen” och var långtidssjukskriven, dvs det jag varnat honom för vid lönesamtalet. Själv blev jag sjuk något år senare, när jag tvingades åka med tre bussars pendlande till en byaskola, därför att min tjänst som lärare i Svenska som andraspråk tagits bort.

Jag tackar för boken ”Landet som sprängdes”, Föreningen Arbetarskrivares nya antologi, som kom igår. Jag har börjat läsa den långsamt. Arbetare finns, liksom en arbetarklass och klasståndpunkt. Det är alltid någon som gör jobbet. Bra, att Föreningen Arbetarskrivare finns. Vi sätter ord på den värld vi lever i. Jag läser i Kristian Lundbergs inledande berättelse: ”Jag tänker på att jag måste skriva om det som skiljer oss åt. Jag tänker att jag måste skriva om det som förenar oss. Jag är en arbetande människa. Ibland är jag lika mycket värd som en hund. Ibland inte.” Jag fortsätter att läsa och känner redan här att den är bra.

19 juni:
Var på ICA, efter att ha postat de 50 exemplar av Krattan, som jag hann med, innan jag åt och åkte till jobbet med buss.
- Men är det inte Herse, sa ICA-Lasse glatt, mer än två veckor efter att han sett föreställningen Hertsö Happening.
- Ni var fantastiska, sa han översvallande.
- Vilka begåvningar!
Vi pratade länge om pjäsen och om framtiden.
Min blygsamhet gör att jag inte vill skriva ut namnen på de personer han gav mest beröm.
Jag anser ju själv att det är en kollektiv skapelse och att pjäsen behövde alla medverkande.
Därför tycker jag alla som medverkat och som sett pjäsen ska suga på karamellen.

I nya numret av Krattan finns en intervju med Herse.

Tisdag 19 juni
På väg hem från jobbet vi 7.30-tiden, bär en arbetare en stege.
Tankarna går genast till Jonas i Hertsö Happening, som bär bort en stege från en balkong, dit Marika klättrat för att söka efter sin stulna iris.
Är inne i en rehabilitering från den teateråkomma som drabbat oss i nästan ett och ett halvt år, för de flesta medverkande i ett halvår och för Jonas något kortare tid.
I tanken kommer slutsångens:
”Jag ser ett annat ljus
om jag stannar upp och ser mig omkring”.
Ser världen med nya ögon, efter att ha tillbringat 15 timmar med övernattning i arbetet som personlig assistent.
Är inte ”insnöad” i den andra rollen. men tycker alla medverkande skall tänka på allt det stora vi gjort tillsammans.

17 juni
Den fattige behöver bil.

Äntligen ett jobb, med rätt till jobbskatteavdrag.
Personlig assistent genom ett privat företag i ett annat bostadsområde.
Ännu inget avtal och anställningskontrakt.
Får jobba direkt, eftersom de har behov av folk.
Introduktion vid två tillfällen under natt och dag
Första skiftet lördag 16.30 – 07.30 med överliggning och nattjour.
Buss hem, eftersom bussarna går ytterst sällan,
en promenad i regnet till näraliggande bostadsområde, där första bussen går 09.24, nästan två timmars väntan på hållplatsen, småfrysande och blöt, läser en bok.
Byte i stan, hemma strax före 10.
Just nu klockan 10.30 ringer kyrkklockorna.
Lusläst tidtabellen för att finna tänkbara bussförbindelser.
I morgon kommer sommarturlistan, med än sämre turer.
Även i regnet hade det gått fortare att cykla. Men den är inte fixad.
En promenad över berget hade också gått fortare, men då skall det inte regna.

Jag fortsätter med mitt bokprat, därför att jag vill att fler skall skriva om sina erfarenheter. Det är därför jag ger ut Krattan, som idag lämnas in för tryckning – Nummer 3/2012. 
För många år sedan köpte jag boken ”Att skriva romaner och noveller” av Lars Åke Augustsson (Ordfront 1993) på Tankarnas Trädgård i Luleå. Det är i mycket en intervjubok, med författare som Inger Edelfeldt, P.C Jersild, Kerstin Ekman, Ove Allansson och Sigrid Combüchen. Boken kan ge en del inspiration, även om det alltid är lätt att ”köra fast”.

När jag på nytt ögnar igenom boken läser jag igenom det understrukna, som gör att boken minskar i värde på bokmarknaden. På sidan 12 har jag strukit under:
”Att befolka sin fantasi med andra människor, som man gör när man skriver noveller och romaner, kan vara ett sätt att närma sig det som är svårt, angeläget, sårbart. Jag antar att det var vad Eyvind Johnson menade med sina ord: ”Att dikta är att ljuga sig fram till sanningen.” ”

Vad jag lärde mig var varför jag satt fast i mitt livs roman, den verklighet jag lever i där varje dag blir ett nytt kapitel.
Där har teatern, som t.ex Hertsö Happening gett mig ny inspiration. I alla pjäser jag medverkat i har jag levt i andra roller, som jag kunnat ”leka mig in i”. Skådespel är inte att bara upprepa repliker man kan utantill, utan det vi lär oss är att finna känslan i orden och för min del blev jag rollfiguren Herse även utanför repetitionerna, när jag gick omkring på Hertsön för att söka mig byakistan. Kan det vara någon hjälp om jag utifrån försöker leva mig in i min romanfigur, för att hitta livslögnerna som en väg till sanningen? I Krattan gör jag ett försök genom en intervju med Herse.

I senaste medlemsbladet för Föreningen Arbetarskrivare 4.2012 läste jag i Crister Enanders artikel om Sven Wernströms bok följande:

”Sven Wernström skriver alltid med en bestämd avsikt. Den svenska arbetarlitteraturens livskraftigaste strömning har alltid bestått av romaner med tendens; litteraturens uppgift är aldrig enbart att roa eller underhålla för stunden. Den vill mer, avsevärt mer.”

Detta visste jag genom Ivar Lo-Johansson ändå kom jag att tappa ”tendensen” i mitt romanskrivande, det blev istället ett enda tradande utan riktning.

När jag igår (tisdag 12/6) åkte till Friluftsmuséet Hägnan i Gammelstan för att prata om ett eventuellt jobb i höst som ”skådespelare” vid Spökvandringar och projektet ”På flykt” hade sommarvärmen kommit. När jag promenerade från busshållplatsen, tänkte jag, att ”dramatik” inte är att gå i värmande morgonsol.

Vad är en bra roman?
 Visst finns det litteraturhistoriska storverk som Joyce Odysseus eller Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, med flera, men för mig blir de långrandiga.
Visst kan jag lära mig mycket även genom att läsa dem, men är det inte det mer ”dramatiska” vi söker? Jag tänker då inte i första hand på action-thrillers och liknande, utan tänker på en handling som bär vidare. Jag kan inte bara skriva om hur jag traskar på vägen i solskenet eller ser hur solen nu börjar värma gården och jag vill ut till mitt ”plantagearbete”, efter morgontidning och frukost. I Arbetet skapas världen och när jag läser om Sven Wernströms bok Tusen år efteråt (Murbruk förlag), ser jag att han till och med låter en lärare och det lilla samhällets historiker bli huvudperson.
Kanske finns det en möjlighet, att återanvända min livserfarenhet?

Jag fortsätter med mitt bokprat, därför att jag vill att fler skall skriva om sina erfarenheter. Det är därför jag ger ut Krattan, som idag lämnas in för tryckning – Nummer 3/2012.
För många år sedan köpte jag boken ”Att skriva romaner och noveller” av Lars Åke Augustsson (Ordfront 1993) på Tankarnas Trädgård i Luleå. Det är i mycket en intervjubok, med författare som Inger Edelfeldt, P.C Jersild, Kerstin Ekman, Ove Allansson och Sigrid Combüchen. Boken kan ge en del inspiration, även om det alltid är lätt att ”köra fast”.
När jag på nytt ögnar igenom boken läser jag igenom det understrukna, som gör att boken minskar i värde på bokmarknaden. På sidan 12 har jag strukit under: ”Att befolka sin fantasi med andra människor, som man gör när man skriver noveller och romaner, kan vara ett sätt att närma sig det som är svårt, angeläget, sårbart. Jag antar att det var vad Eyvind Johnson menade med sina ord: ”Att dikta är att ljuga sig fram till sanningen.” ”
Vad jag lärde mig var varför jag satt fast i mitt livs roman, den verklighet jag lever i där varje dag blir ett nytt kapitel. 
Där har teatern, som t.ex Hertsö Happening gett mig ny inspiration. I alla pjäser jag medverkat i har jag levt i andra roller, som jag kunnat ”leka mig in i”. Skådespel är inte att bara upprepa repliker man kan utantill, utan det vi lär oss är att finna känslan i orden och för min del blev jag rollfiguren Herse även utanför repetitionerna, när jag gick omkring på Hertsön för att söka mig byakistan. Kan det vara någon hjälp om jag utifrån försöker leva mig in i min romanfigur, för att hitta livslögnerna som en väg till sanningen? I Krattan gör jag ett försök genom en intervju med Herse.

Det är värt att dela med ett stort grattis till två av våra medlemmar i Föreningen Arbetarskrivare Bernt-Olov Andersson och Suzanne Lazar, som utsetts till årets två läsfrämjare. Bra val av En bok för allas vänner.
På min tid när jag gick i skolan fanns inget sådant. De flesta av oss lärde sig med stor eller liten möda att läsa. Jag tänkte på det igår när jag sålde ännu en bok genom Bokbörsen: ”Nu ska vi läsa Fjärde boken” av Ester Salminen med Teckningar av Kaj Beckman, från 1965, sjunde upplagan.
Själv läste jag den i skolan någon gång 1959-60. När jag bläddrar i boken minns jag hur svårt det var i början, att foga samman bokstäverna och hur bilderna väckte tankar i berättelser som ”När Ruff inte ville bada”, ”Aporna vill härma människorna”, ”När djuren kom till människorna”, ”Fröken ska flytta”, med mera.
Vi fick böckerna nya med hårda pärmar, som vi klädde med vackert vaxat bokpapper, inte som dagens slit och släng. Böckerna var viktiga och vi fick ta hem dem när sommarlovet kom. Hemma jag läste dem många gånger medan sommarregnet föll och jag fick nya infallsvinklar ur spännande och ibland även kusliga berättelser som ”I svampskogen”. ”Ljugar-Jöns som guld-grävare” och ”Same”. Det var genom den boken jag fick mina första kunskaper för svampskogen.
Jag söker om Ester Salminen, född 1903, på Wikipedia, men finner inget om hennes troligen finska ursprung.
Jag skriver detta även för att hedra många av våra lärare, men absolut inte för att hedra Luleå Kommun som inte vill ge mig och andra utbildade lärare jobb!
Mest vill jag kanske hedra alla våra folkrörelser, som arbetar vidare med ideellt arbete ofta i motvind, medan det etablerade samhället enbart talar om att vi skall bli goda entreprenörer som säljer ut våra själar, ordnar entreprenörs-galor och där dagspressen skriver långa drapor om Entreprenörskap, medan idéellt arbete kastas på det förgångnas soptipp.

Dagens bok. Sedan nattens stilla regn avtagit, tar jag fram en bok för att kolla ett tidigare skrivande, innan jag fortsätter arbetet med plantaget. Jag plockar fram Förstamajboken 1978 ”Pengarna eller livet. En bok om miljökampen”, utgiven av Ordfront. Jag skriver om NJA, för sentida läsare uttolkat som Norrbottens Järnverk AB.

I boken har Torgny Karnstedt ett utdrag ”Företagsläkaren” ur hans debutbok Slamfarmen. Själv skrev jag insändare och artiklar till Gnistan, Folket i Bild, Norrlandsbulletinen m.m. och drömde ibland om att bli arbetarförfattare, efter att FiB haft en utmärkt artikelserie om dessa.
De viktiga frågor som avhandlas är kampen mot fenoxisyrorna, besprutningar av banvallar och skog, kärnkraften, giftutsläpp, fiskdöd, föroreningar av luft och vatten. Jag tror ingen nämner klimatförändringarna. Få skriver utifrån arbetsplatsernas inre miljöproblem.

Jag och Torgny är de enda, som senare blev medlemmar i Föreningen Arbetarskrivare, som då ännu inte ens var påtänkt.
 Min vana trogen inleder jag med:

”Jag stoppar ned smörgåsarna och mjölken, några tomater och äpplen i jobbarväskan. Jag tar på mig läderstövlarna med stålhätta och min färggranna randiga tomtemössa. Jag kollar om spisen är stängd och tittar på klockan. Den är 21.20, då jag stänger dörren för att gå på Nattskiftet.”


Jag utgick alltid från min egen verklighet. Jag skriver om promenaden längs cykelvägen, berättar om vad jag ser, reflekterar över jobbet, hejar på folk som cyklar förbi, berättar om nära arbetskamrater, om vi-känsla. Jag jobbar vid stigplansmurningen, som knapp någon nu för tiden känner till. På mitt stämpelkort sitter ett gem med ett vikt A-4 papper. Olavi, en finskspråkig arbetskamrat som lärt upp mig till stigplansmurare frågar på finska om det är kallelsen till silicos-kontroll, som de delar ut vart tredje år till de som har dammiga jobb. Tre år tidigare dog min far, det år han skulle fylla 60. Han hostade mer eller mindre upp lungorna, och vi fick klappa honom på ryggen för att han skulle få upp slemmet. Han fick kortison-medicin med följdverkningen grå starr, vilket gjorde honom i det närmaste blind.
- Nej, säger jag, det är bara en sån där kallelse till samarbetsmöte.
Jag imponeras av hur levande jag skriver.
Ett liv och ett skrivande det behövs mer av idag. Föreningen Arbetarskrivare kan ni hitta på internet. Den nämnda boken kan ni finna på www.bokborsen.se