En mun måste mättas är arbetsnamnet på den bok jag skriver med min bror utifrån min fars anteckningar för snart fyrtio år sedan.
I vår tid frodas bantningsråden och i Metro läser jag om nya forskningsrön: ”Ät mindre kalorier – lev längre”. Kan hända ligger det något i det vad beträffar så kallade tomma kalorier – läskeblask och godis.
Men vi kan inte svälta oss igenom krisen. I varje fall jag får ont i huvudet om jag inte äter eller slarvar med maten. Andra blir griniga och gnälliga. Barn förnekar ofta sin hunger, som om de saknar hungerskänslor.
Vi kan inte längre säga ”Se på barnen i Afrika” i svenskt pedagogiskt syfte. Visst måste vi hjälpas åt i svältkatastroferna, men vi bör även se till vår inhemska befolkning. Även jag tvingas spara in pengar på mat och jag vet många andra som lever under existensminimum.
Den svenska hungern syns dock inte alltid, eftersom de flesta skäms för att vara fattiga, Här finns sveket från våra politiker och sociala förvaltare. Den som varje dag äter sig ordentligt mätt ser inte den som får lägga sig hungrig.
Under 20 – 30-talet kunde fattigvårdsmannen blanda in glas i mjölet. Var det för att döda de fattiga?
Det är allvarliga anklagelser.
Hur ser dagens anklagelser ut?
Byprofeten
