Lördag 27 februari. Lätt snöfall och oplogat, när jag går till Latinamerikakommitténs loppmarknad på Kronanområdet i Luleå, som tidigare inrymde Lv 7 – Luleå luftvärnskår. Det knarrar under skorna och det är tio minusgrader kallt.
   När det var SM i Yukigassen för en vecka sedan stod det på Sveriges Radios hemsida: ”SM i snöbollskrig avgjordes i vinterkaoset”.
   Vadå vinterkaos? Visserligen var det 20 minusgrader och konferencieren sa att han frös om händerna, men jag hörde ingen annan som klagade.
   Medan svenskarna levde i medaljrus under OS i Vancouver, drabbades landet av snökaos och Sverige var tydligen enbart Mälardalen. Den norra delen glömdes bort. Det vi har är vinter, men inte kaos.
   Barnen jublade. Skidor, pulkor, åkmadrasser och vinterkläder sålde slut. Stockholms skidbackar hade högkonjunktur. Ändå klagade dagstidningarna, trots att de säkerligen sålde fler lösnummer. Vad är det för land vi lever i som glömt bort att vi vid våra breddgrader borde ha snö?
   Bättre med snö än med barmark till jul som vi haft en del senare år. Vi borde därför glädjas åt normalvinter, de vintrar många upplevde när de var små. Vi borde berätta för dem som inte var födda då, om när Sverige hade svenska vintrar. Alla har vi vinterminnen.
   När jag föddes i november 1951, berättade mina föräldrar senare, var det första yrvädret efter Mikaelihelgen. De sa det på meänkieli – ”Se oli ensimäinen pyryilma jälkhiin Mikkeli”. Det var snöstorm och blixthalka och Bertil Frisk som skulle köra taxin till sjukstugan i Matarengi fick vända om efter halva vägen för att sätta på snökedjorna. Men född blev jag och kanske är det därför som jag tycker om snöstormar?
   Ett annat minne är när det i januari 1988 var 42 minusgrader i Kangosfors under en vecka. När temperaturen gick upp till 20 minusgrader sprang en del barn ute i T-shirts under lunchrasten. Temperaturen är ju relativ. Det kändes varmare.
   Jag arbetade som lärare där och ropade genom fönstret att eleverna skulle komma in och klä på sig. Det var ju trots allt 20 minusgrader kallt.
   Den kvällen 1988 visade TV ett inslag där folk klagade på kylan i Stockholm, där det var 25 minusgrader, medan en man i Kiruna var ute på Luossajärvi och pimplade. Där var temperaturen –8 grader med sol.
   Att tågen idag står i stället för att gå har säkerligen en annan orsak som är värd att diskutera: SJ:s utförsäljningar, minskat antal anställda och tåg som inte är anpassade för vintern.
   Malmtågen som transporterar malmen från Kiruna och Malmberget går i alla väder. Det är sällan de står på grund av för mycket snö.

När jag går hem från loppmarknaden faller fortfarande ett lätt snöfall, men cykelvägarna är plogade! Jag låter snöskottningen vila till nästa dag, trött som jag är efter cirka en mils promenad.
På söndagen och i början av veckan faller ännu mera snö, men det är inget kaos.

Byprofeten