Jag saknar verkligen sällskap ibland, speciellt om mörka nätter.. Skulle inte ha något alls emot att ha en liten kisse hos mig då. Jag vill ha en katt. Jag ska skaffa en katt till hösten. En vit en. Så fina är dem. Katter har så mjuka, gosiga nosar. Sådana som man vill ha sin egna nos emot. Jag skiter i om jag inte har råd med försäkring och allt, eller att jag inte kan lämna den ensam (men vafan SJ har ju ändå höjt biljettpriserna så det går ändå inte att åka hem) jag ska skaffa en liten bebiskatt… 

Oj. Nu var det längesen jag skrev här. Har inte haft någon som helst lust med det, så det är därför.

Befinner mig för närvarande i Norrköping. Ska dock åka hem till tråkiga Småland imorgon. Lyckades få en tågbiljett imorgon för endast 147 kr. Jag anade oråd när jag såg det låga priset (när det till och med är dyrare att åka kl. 05:46 är det något som är skumt). Naturligtvis innebär det då att jag måste åka med ett hemskt InterCity-tåg från typ år 1905 samt att jag måste sitta i familjejävlavagnen. Tänk mig, bland trettio skrikande småungar (och dessutom utan min Ipod), jag kommer få ett nervsammanbrott innan vi passerat Linköping(!)

Nästa helg ska vi på bröllop. Det ska bli kul. Jag hoppas det är kul iallafall. Det kommer säkert vara fint iallafall, i Växjö domkyrka (jag har varit full i den kyrkan. På studenten. Om någon nu ville veta det).

Måste packa och ha mig nu (hatar det)

Puss alla rara

- Kommer du ihåg hon Mia i ”Madicken”?

- Ja?

- Jag undrar om hon blev tvångssteriliserad sen? De förtäljer ju inte historien..

En bra blogg: Jag gillar den här tjejens blogg. Jag har följt henne ett slag och hon skriver och gör så kloka saker. Jag tror hon kommer bli en bra sjuksköterska.

En blogg jag inte vill länka till egentligen: BlondinBella. Tror ni man kan anmäla folk till ”En annan del av Köping”? Isåfall har väl Tv4 en klockren ny deltagare.  

Ja, det går ju en liten trend i bloggvärlden och jag tänkte faktiskt haka på!

För 5 år sedan.. var jag 16 år och skulle vid den här tiden snart sluta nian. Jag längtade bort och var glad att jag snart skulle få börja gymnasiet. Tiden går fort, inte känns det som 5 år inte. 

För 3 år sedan.. jag fyllde 18 år, inte så stor sak egentligen. Minns inte många saker från det här året egentligen, tiden gick väl bara. 

För 1 år sedan.. Jag bodde fortfarande i Kalmar och pluggade psykologi. Nästan på dagen för ett år sedan fick jag min medicin för låg ämnesomsättning. Jag hade nyss sökt till SKA och bestämt mig för att lämna Kalmar. Flytt igen med andra ord.

Igår.. Var nog en dag som alla andra. Det hände ingenting med andra ord.. tiden bara försvinner.

Imorgon.. Skola och fika med en fin vän

Om 1 år.. hoppas jag att skolan känns bättre, att jag har mer ork, att jag trivs här och att jag ser större hopp om en bra framtid än jag gör nu.

Om 10 år.. vill jag vara gift och ha ett bra jobb och vara lycklig. Jag har gärna en fin lägenhet som jag inrett med fina, gamla saker och sen tillbringar jag minst tre veckor om året på grekiska öar alternativt äger jag en lägenhet/hus på Kreta. Än finns inga barn med i bilden och så kommer det aldrig heller göra. Möjligen får jag ett barn när jag är typ 35 år, för det är lagom tycker. 

Oj vad jag sätter mitt hopp till framtiden.   

Förut brukade min mamma vara en trogen läsare av min blogg. Men nu har hon glömt vilken adress det är hit, så därför läser hon inte här längre. Jag har sagt till min mamma att hon ska skaffa en blogg och sen döpa den till BlondinMaggan. Jag tycker det skulle passa henne.

En annan sak jag har tänkt på är: jag har aldrig hört min pappa säga hennes riktiga namn (alltså; Margaretha), för han säger alltid ‘Maggan’ när han ropar på henne. Blir det så när man gifter sig eller?

Åh. Lille Snuffe.. jag saknar min katt. Jag tror jag ska berätta lite om min katt. Egentligen heter han inte Snuffe, det är bara ett av hans smeknamn, egentligen heter han Eriksson.

Jag tänkte nu dela med mig av ett litet minne som min katt givit mig. En natt, för några år sedan, vaknade jag av en hulkande katt på golvet. Snuffe hade spytt. Min första tanke när jag tittade neri hans lilla uppkastning var: ”har han ätit spaghetti?” (ni vet, typ tagliatelle). Sen började spaghettin röra sig, så då insåg jag att det icke kunde vara spaghetti han hade förtärit. Alltså började jag tjuta (tjuta, inte lipa, skillnad på de två). Det var något så äckligt som bandmaskar han hade kräkts upp, vilka hade bott i Snuffes lilla mage i en tid (ja, de hade blivit ganska stora, men jag vet inte exakt hur långa, för de låg ihoprullade, precis som tagliatelle brukar göra). Efter den lilla incidenten pussade jag inte honom på ganska länge. Inte heller åt jag spaghetti på ett tag.

Så här såg maskarna ut, ungefär, fast mycket längre då:

Men visst är han söt?

…katten alltså? (Undrar om maskar är hanar och honor?)

..jag vill ha en Mac book. Varför köpte jag inte en förra året när jag hade råd med en? Så just nu måste jag gå in i nästan varje elektronikbutik jag går förbi, bara för att kunna peta och klappa på dess mjuka yta.. den är ju så fin. Buhu, vad bitter jag blir på mig själv. Den hade ju kunnat vara min egna lilla bäbis. Istället för den här klumpen jag har nu, dessutom är den ju oportabel, vilket jag är sur för. Man kanske skulle pröva ändå, ta med sig den till sängen och ligga där och surfa istället? Undrar hur det skulle gå? Med skärmen och allt, haha. Jättekul, verkligen.

Jag är trött idag, och ovanligt sur på nästan allt och alla.. dessutom har jag skoskav (jo, jag anser mig faktiskt ha rätt att gnälla för det just nu), för det är minsann inte ett litet skavsår, utan de täcker nästan hela hälen, tårna och till med fotsulorna! Så jag går som en halt gammal gubbe typ.. Ja, och sen är jag sur för att värmeböljan försvunnit också, jag som skulle börja arbeta på brännan ju. Det var så skönt att ligga ute och läsa.. Buhu.

Hejdå.

Speglar är ett ting jag inte riktigt kan med. Jag präglas nog av en hat-kärlek gentemot dem. Fast egentligen är det kanske inte just speglarna i sig som jag inte gillar. Kanske är det helt enkelt bara så att jag inte riktigt kan försonas med det jag ser, min spegelbild, vill säga. Och visst är väl det lite sorgligt? Men så har det alltid varit, så länge jag kan minnas.. och nu vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det hela. Hursomhelst hoppas jag kunna försonas, såsmåningom..  

Haha

Bengtzing ser ut som en trotsig fyra-åring som inte är nöjd med kvällsmaten.

Haha

..och negern i bakgrunden, verkar le skadeglatt och jag förstår henne(?)..