Då tänkte jag göra ett nytt, tappert försök att få liv i den här bloggen. De senaste veckorna har varit ganska upp-och-ned humörsmässigt med grubblerier, tråkiga funderingar och hinder att ta sig över. Ljuset i mitt mörker har varit Milton, som skänker mig så mycket glädje och gör att jag inte ger upp ens när det känns som tyngst.

Lilleman och jag har varit i Finland över helgen, då jag fått det hedervärda uppdraget att vara fadder till min väns lille son som döptes i lördags. Bävade lite för flygresan med Milton, men jag måste säga att han har varit helt jäkla exemplarisk, och det hela resan! Från flygplansboardingen på fredagen tills vi kom hem igår kväll. Helt underbar! Han har charmat precis alla, varit på toppenhumör, ätit bra, sovit som en stock, somnat själv i främmande resesäng bland främmande dofter och varit hur lugn och trygg som helst. Tror nog att han njutit av att få ha mamma för sig själv några dagar, för även om vi varit bland fullt med folk hela tiden har jag ju kunnat ägna mig fullt åt honom, utan hushållssysslor och vardag som knackar på min axel. Bortskämda har vi varit, uppassade med god mat och service och det var fantastiskt kul att träffa vännerna och deras senaste lilla underverk några dagar.

Milton fattade verkligen att han flög i luften och visade med armarna flera gånger hur flygplanet var högt uppe… Han är så himla med på allt som händer och han visar och pekar och ”pratar” om allt han ser. Helt underbar är han, min lille kille, och jag har nog njutit lika mycket som han av att få ha så mycket tid för varandra denna helg. Det är tre dagar jag kommer att bära nära mitt hjärta och ta fram när jag saknar honom som mest.

Bilder från helgen kommer så snart jag fått dom mailade till mig från vännerna. Hade ingen kamera med själv, trodde ändå inte att jag skulle få tid att fota.

Nu har några veckor gått, och både lilleman och jag har börjat vänja oss vid våra morgonrutiner. Fast både han och jag tycker att det är hemskt tidiga morgnar jämfört med hur det var när vi gick hemma… Lämnar honom på förskolan redan 6:45 och han är första barn på plats, men sen hämtar jag ju honom 14:15 och då är så gott som alla andra barn kvar några timmar till.

Han trivs jättebra på förskolan även om han är ledsen när jag lämnar honom på morgonen. Men personalen säger att han slutar gråta väldigt snart efter att jag försvunnit, och när jag kommer för att hämta är han nästan alltid i full färd med nån lek och ser glad ut tills han ser mig och känslorna blir honom övermäktiga… 
Märker stora förändringar hos honom sen han började förskolan. Han tar för sig mycket mer bland andra barn, han har börjat testa gränserna (grrrr!), ska äta allt själv och vill inte bli matad, han går mycket stadigare och han har fått ett sjujäkla humör!  Han vet verkligen vad han vill och blir riktigt toss när det inte går hans väg.

Tycker att det är så härligt att se hur han utvecklas. Han har gått från att vara mitt lilla Kryp till att vara min lille pojke, full av liv och rörelse! Älskar honom mer för varje dag och mer än vad ord kan beskriva!

Idag började jag jobba ”på riktigt”. Jag har ju hela förra året arbetat måndagar, men from idag har jag gått upp till 80% och jobbar varje dag. Det var ju ingen drömstart jag fick, direkt…

Vaknade med sprängande huvudvärk, feber och tryck över ögonen. Ett besök på vårdcentralen talade om för mig att jag har bihåleinflamation så det blev penicillin och Ipren för att kunna jobba vidare. När jag sen hämtade Milton på förskolan tyckte dom att jag ska hålla honom hemma en eller två dagar så han blir kvitt sin förkylning, så jag hann alltså jobba EN dag innan jag får vara hemma för VAB, och då är jag dessutom sjuk själv… Men jag gör det jag alltid gjort; jag trycker undan mina egna behov och sätter lilleman i första rummet! Så vi ska nog få en mysig dag tillsammans imorgon!

Första veckan av Miltons inskolning gick över förväntan. Redan dag tre kunde han jag/vi lämna honom en stund och det utan skrik och gråt. Så dag fyra och fem gick jag därifrån på riktigt och var därifrån i ungefär en timme. Det hade gått jättebra, men på slutet började han bli lite trött och grinig och fick sitta i fröken Ulrikas knä. Inte så konstigt kanske, med tanke på att han började bli hungrig och vi skulle ju hem och äta. Imorgon ska han äta på förskolan för första gången, och på onsdag ska han försöka sova middag där oxå… Då ska jag hålla mig i närheten, för det är inte alls säkert att han vill komma till ro.

Idag när jag hämtat honom hos hans pappa körde vi och handlade en ny mössa till honom, och sen körde vi till brandstationen och hälsade på min sambo. Det var ganska vindstilla, så han tog ut stegbilen på gården så Milton och jag fick åka högt upp i stegen; gissa om det var populärt… Som grädde på moset åkte vi sen en runda med sirener och blåljus på runt gården och då gick lilleman helt upp i spinn! Han är fullständigt exalterad och babblar hysteriskt så lycklig han är. Brandbilar är verkligen bland det bästa han vet!

Ikväll när vi läste saga efter vällingen upprepade han flera av orden jag sa. Han sa bland annat boll, bil, äpple, nanna, bada och bok. Mitt älskade lilla Kryp börjar bli en riktigt skärpt liten kille! Han har utvecklats så mycket de senaste veckorna och börjar ty sig till människor i sin närhet, mer än mamma och pappa som fram tills nu varit hela hans värld. Men allteftersom kommer hans värld att vidgas och fler människor kommer att betyda något för honom. Fast han kommer alltid bara att ha EN mamma och EN pappa!

Så har dagen kommit som jag mer eller mindre bävat för… Milton började sin inskolning på förskolan igår! Det är verkligen en mjuk inskolning, drar sig över två veckor med bara korta entimmes pass de första dagarna. Inte förrän nästa vecka ska han äta lunch där och sen sova middag. Så än så länge tycker han att det är okej…

Hans fröken som heter Ulrika blev snabbt uppskattad och accepterad. Idag lyfte han upp armarna mot henne så hon fick lov att ta upp honom, och det kändes jättebra. Både jag och Miltons pappa håller oss på vår kant och låter lilleman få bekanta sig med barnen och personalen själv. Imorgon är det dax för oss att prova att dra oss därifrån en liten stund, säga hejdå så han hör och ser och sen komma tillbaka 20 minuter senare. Ska bli spännande!

Min spontana reaktion på förskolan är att det blir jättebra. Det är två avdelningar med barn födda 2008 och 2009. På Miltons avdelning är det bara han och en pojke till som är 2009:or och de andra är alltså ett år äldre. Både jag och Milles pappa blev förvånade över hur lugnt det varit båda dagarna vi varit där, och lugnet kan nog hjälpa vår lille professor att trivas eftersom han inte gillar för mycket stim och stoj.

Nu sover han gott, trött efter förmiddagens intryck. När han vaknat ska vi ta till vara på eftermiddagen oxå, vill passa på nu när tiden så att säga rinner ut…

En hel dag av 2011 har passerat. Med andra ord har även Nyårsafton gått oss förbi, och det var en lugn och trivsam kväll hos bästa vännen med familj i Trelleborg. Milton fick leka med kompis Julia och det var bra ös på dom båda. Speciellt när min sambo lekte flygplan med dom och båda småttingarna stod och drog honom i benen och sa ”mer” när han inte orkade fler vändor… 
”Mer” sa även Milton om maten, mer än en gång:

Lilleman somnade relativt lätt något efter åtta på kvällen och sov sig igenom alla raketer vid tolvslaget! Härligt att han inte blev störd eller väckt av allt smällande, och tro mig; det smällde ordentligt!

Och sover man gott, så är man glad när man vaknar och vill gärna leka direkt, speciellt när man sovit på madrass på golvet och man kan börja dagen med att klättra på mamma innan man ger sig i kast med bilar och andra leksaker:

Min sambo har jobbat idag, så Milton och jag hade några mystimmar själva innan han åkte till sin pappa, där han nu ska vara tills jag jobbat klart på måndag. Sen ska vi ha våra sista Mille-och-mamma-dagar innan dagis börjar den 10 januari… Det ska bli en bra vecka, årets första!

Har summerat året som gått i min andra blogg!

Idag har Milton fått göra ett extrabesök hos tandläkaren. Detta för att han ramlade och slog munnen i bordet hemma hos sin pappa förra veckan och det resulterade i att en tand gick genom läppen och en rejäl blåsa på insidan av läppen…  Han hade gråtit ordentligt och det kom mycket blod, men han repade sig snabbt. Lika bra att kolla upp det och få det noterat hos tandläkaren, ifall det skulle bli nån skada på tanden som kommer under när han blir lite större.

Överlag är lilleman rätt kinkig nu om dagarna. Han måste ha full sysselsättning hela tiden och jag tror att dagis kommer att bli jättebra för honom. Nya kompisar, nya utmaningar och stora steg i utvecklingen. Nu när det är så groteskt mycket snö och kallt här begränsas vi ordentligt med aktiviteter om dagarna. Att vara ute på promenader med vagnen är bara att glömma, och när det är -12 grader lockar inte pulkabacken heller, precis… Så han får hänga med tråkiga mamma på det som jag behöver och vill göra, och däremellan leker vi och busar här hemma eller med nån kompis.
Nedräkningen har sannerligen börjat; bara 11 dagar kvar till inskolningen….

Inte har det blivit nåt bloggande i Julhelgen! Men det är kanske ett gott betyg; att jag haft annat för mig än att sitta här?

Det var lite småstressigt dagarna före jul, med mycket som skulle fixas och ordnas. Inte bara med julförberedelserna utan det har varit en hel del fix inför husförsäljningen som nu är på gång. Men till slut gick allt ihop och det blev en fröjdefull jul.

Julafton firades i Köpenhamn med mitt  eftersom Milton var hos sin pappa och hans familj. Kändes tomt att vara utan lilleman, men han hade en toppendag och det är vad som räknas. Juldagen firade vi sen jul hos min mamma och Annandag Jul var det jul med alla tre killarna här hemma. Så Milton har fått fira jul så det sprutat ur öronen på honom!

Nu är det bara denna vecka och nästa kvar tills lilleman ska börja på dagis… Börjar få lite ledsna tankar tack vare det. En epok är liksom över och vi går in i nåt nytt. Tänk ändå; i ett och ett halvt år har det varit Milton och jag bara, så gott som varje dag. Nu ska han vidga sina vyer, få nya kompisar, nya människor som betyder mycket för honom och lära sig massvis av nya saker. Och klara sig utan mamma…. Jag har inga problem med att lämna honom på dagis, för jag vet att han får det jättebra, men det är lite sorgligt att så lång tid har försvunnit utan att jag fattar vart tiden tog vägen…. Men jag har fantastiska minnen från den här tiden och jag ångrar inte för en sekund att jag valt att gå hemma så länge som jag gjort, trots att det ofta varit jobbigt och påfrestande att vara mamma och hushållerska på heltid. Skulle inte vilja byta bort den här fantastiska resan mot något i världen; jag har fått se min son utvecklas från ett litet Kryp till en 1,5-åring med stor vilja och ett nyfiket och glatt humör! Älskar honom mer än vad ord kan förmedla!