Livet rullar på och en fin vardag börjar ta sig form. Milton är i en jätteutvecklingsfas på gott och ont… Han har tex börjat ogilla att andra barn tar hans leksaker. Inte för att han vill ha just den prylen själv, utan bara för att ingen annan ska ha den… Blir andra bullar på dagis!

Knatar på gör han oxå, även om det är stappligt som hos en gammal gubbe. Och hamnar han väl på knä så promenerar han på just dom tills han eventuellt får för sig att resa sig mot något i lämplig höjd.

Min sambo köpte en dansande och spelande struts som till en början var livsfarlig, men efter lite bekantande blev det såhär:

Nytt är oxå att han har lärt sig att skåla och att härma ett lejon!

Vill passa på att sända en varm tanke till min fina vän i Finland som idag födde sin efterlängtade son! Välkommen till världen!

Imorgon ska vi ha lite vänner på besök på kvällen, något vi ser jättemycket fram emot. Lite god mat, vin, prat och skratt hoppas jag på och såklart att lilleman och hans kompis ska få leka av sig ordentligt!

Nu tror jag bestämt att både Milton och jag är på bättringsvägen. Vi har varit sjuka båda två och lilleman har haft hemsk hosta som hållt både honom och mig vakna ett antal dygn… Men natten till idag sov han så gott som igenom och han har inte hostat alls så mycket idag. Skönt……

För er som missat det, så har Milton och jag flyttat ifrån Lomma. Inte särskilt långt, bara till Hjärup så han ändå har nära till sin pappa då han ändå kommer att ha två boende, vår lilleman. Mitt nya hem börjar ta form, både med julstämning och med lite möbler både här och där. 

Gardinerna sitter INTE snett; det är fotografen (jag) som gör det….

Igår hämtade jag ut ett paket till mig och Milton; från underbara vännen i Finland. Glädjen lös i både mina och lillemans ögon när vi såg att paketen innehöll presentkalendrar till både honom och till mig! Så nu har vi vår stund på morgonen då vi öppnar paket och myser ihop, precis så som min vän hade tänkt sig!

Igår fick jag även filmat ett par klipp med Milton när han härmar saker, men dom klippen kommer upp lite senare. För er som är mina vänner på Facebook, så finns dom till beskådning där redan!

Nu lite surfande i väntan på att Mille ska vakna, sen ska vi ha en riktig mysdag, han och jag!

Var först inte alls pigg på att julpynta nåt, men för Miltons skull gav jag det ändå ett försök. Så efter lite slit och pysslande kom det upp både julgardiner och ljusstakar i fönsterna, och nu är jag väldigt glad för att jag bestämde mig för att skapa lite julstämning ändå. För så mycket hemtrevligare det blev; varmt och mysigt. Och med snön utanför fönsterna känns det nästan som om julen redan är här!

Ett kort inlägg, tänkte lägga in bilder ikväll om allt går som jag tänkt. Men nu bär det av till jobb!

Och lite sol mår man inte illa av, framförallt inte nu i den grå period vi hamnat i, dvs hösten.

Milton är äntligen på bättringsvägen; febern är borta, två tänder är igenom tandköttet, han har börjat äta igen och humöret börjar bli sig likt! Det har varit en plåga att se honom må såhär i så pass många dagar, och jag har inte känt igen mitt lilla Kryp. Han har mest velat vara i famnen/knät och velat vila och sova:

Men lite bus i ögonen har glimtat till ändå:

Idag har jag varit hos läkaren och fått medicin mot utslagen jag fått på benet, vilket tydligen är nån slags nässelutslag som kliar och gör ont. Och nu på kvällen var Milton på sitt första frisörbesök, vilket inte alls var populärt… Han skrek och försökte ta sig ifrån stolen hela tiden… Men lagom tills vällingen hade han förlåtit mig för det jag utsatt honom för, och han blev ju såååå fin!

Nu är det bara hostan som ska försvinna från lilleman oxå, sen ska nog solen få tränga bort alla mörka moln för ett tag!

Lider så med Milton.  Febern höll hans lilla kropp i järngrepp hela natten och jag var vaken så gott som hela natten igenom och gav honom vatten med jämna mellanrum. När morgonen närmade sig gav febern med sig och jag trodde att faran var avblåst. Vi åt lite frukost, men han hade dålig aptit och kräkte upp det han precis fått i sig.

Jag ställde in frisörbesöket men åkte ändå och fikade hos vännerna vi bestämt med. Det var ingen höjdare, för lilleman blev jätteglad för att träffa sina kompisar, men efter bara några minuter blev han trött och hängig och ville bara sitta i mitt knä och jag kände hur febern kom tillbaka. Så vi blev tyvärr inte långvariga!
Har försökt få honom att sova och vila mycket idag, men han börjar gråta så fort jag lämnat honom och han vaknar efter bara några minuter och gråter även om jag är bredvid.

Lider så med mitt lilla Kryp. Hoppas verkligen att han är bättre imorgon, annars får det nog bli ett samtal till sjukvårdsupplysningen för att höra vad dom tycker. Trodde ju att det var tänderna som spökade, men börjar vackla i tankarna om det. Håll tummarna för oss!

Vaknade av Miltons skrik inatt och fick lägga mig hos honom redan vid midnatt. Han var jättevarm och orolig och varken han eller jag sov särskilt mycket resterande del av natten.

Jag hade en inbokad tid hos läkare på morgonen så den fick vi ta oss till, men sen har vi bara slöat hemma. Lilleman har inte velat vara längre än 5cm ifrån min famn, så jag har känt det som om jag burit runt på en febrig koalabjörn som klamrat sig fast runt min hals hela dan…

Jag har gett honom Alvedon men febern går inte ner märkvärt, men jag är ganska säker på att han är piggare imorgon. Får hålla koll på honom inatt, tänkte sova på hans rum så jag är nära. Tanken är att han ska göra sitt första frisörbesök imorgon och att vi ska hälsa på vänner efter det, men är han lika slö och febrig stannar vi hemma från det. Min spontana gissning är att han har två tänder som är på väg igenom i nederkäken, för han är väldigt svullen där hörntänderna så småningom ska sitta…
Oavsett vilket så lider jag så med honom när han är så febrig och ledsen, även om det är ganska mysigt att han bara vill sitta stilla i knät och känna närheten från mig. Mitt älskade Kryp!

Sen jag uppdaterade bloggen frekvent har Milton såklart gjort en  hel del framsteg. Han kan nu gå, men han är försiktig och osäker så det är minsann inte nån vardagsgrej att promenera runt… Krypa känns mer tryggt, så byxknäna börjar verkligen få på f-n!

Han har lärt sig skilja på en mängd djur och kan härma deras läten; ko, katt, hund, gris, får och anka. Han härmar även bilar och brandbilar och han vet skillnad på lastbil, tankbil, traktor, polisbil, ambulans och brandbil. Han vet att flygplanen är i luften och att bilarna kör på marken. Han har full koll på var Havrefrasen förvaras och pekar bestämt på skåpet och säger ”mer” när han vill ha såna. Överlag är han väldigt bestämd med det som ska ätas, men han smakar allt innan han bestämmer sig för om det är ”mer” som gäller eller om det inte är poppis.

Han gillar att titta i sina böcker, att leka med bilar och att peta in klossar i avsedda hål. Han har lärt sig att ”fräsa” när man torkar honom om näsan, och ger jag honom en bit papper och ber honom torka munnen så gör han det. Han håller på att lära sig äta med gaffel och sked, och det går bra vissa dagar och lite sämre andra dagar. Men maten hamnar mestadels i magen även om det är med lite hjälp av klöver fem.

Så visst har det hänt en del den här hösten. Det börjar bli en smart liten kille av mitt lilla Kryp; och nu är det bara två månader kvar tills han börjar på dagis. Vi fick ingen plats hos dagmamma som vi önskat, men han hamnar på ett litet dagis i Lomma så vi tror att det kan bli bra ändå. Han kommer att få det jättebra, och jag gör allt för att han ska förbli den trygga lilla glada kille han är!

Ojojojojojoj vilken vändning livet kan ta ibland. Ibland är det kanske precis det som behövs? För även om saker kan göra ont, att smärtan kan vara bedövande, så tror jag ändå att allt nånstans har en mening. Och att vi har bara ett liv, och det gäller att förvalta det väl.

Det är så mycket som hänt, och så många som lagt sig i och tycker och tänker. Alla har rätt till en åsikt, men ibland kan det vara klokt att hålla truten stängd och inte yttra den, för att inte förvärra för de inblandade… Jag kan ta det mesta, och jag står för det som skett, men en sak jag INTE tolererar, är när man ifrågasätter min kärlek till Milton. Det finns ingen eller inget jag värderar högre än min lille son, han är mitt livs kärlek och jag gör ALLT för honom. Ett par personer har ifrågasatt huruvida jag älskar honom i allt som hänt, och de personerna finns inte längre i mina tankar; dom existerar inte för mig. Jag har burit Krypet i min kropp i nästan 10 månader, jag har tagit hand om honom dag som natt sen han föddes och varit den som haft huvudansvar för honom. Jag läser för honom, jag leker med honom, jag matar, tröstar, sjunger, sysselsätter, vårdar och älskar den lille krabaten så som bara jag kan. Han är mitt allt och han går före allt och alla andra. Så till er som ifrågasätter min kärlek till Milton… Ni kan dra ungefär så långt som dit pepparn växer. Ni vet inte vad ni snackar om.

Lite bilder, först på Milton och kompis Julia som gungar:

Bus röjer i skåpet:

Och så min favvobild på älsklingen och mig själv:

Lilleman vaknar nog snart från sin tupplur, så ska vi ge oss ut på lite äventyr han och jag!