Det är så konstigt hur vissa verkar ta anstöt för att man uppmärksammar vissa samhällsprobem och inte samtidigt uppmärksammar alla andra samhällsproblem. Johanna Sjödin tar upp det och jag kan inte annat än hålla med.
När feministerna uppmärksammar exempelvis mäns våld mot kvinnor får de kritik för att de inte uppmärksammar invandrarkvinnors situation. När de uppmärksammar invandrarkvinnors situation får de kritik för att de inte uppmärksammar mäns situation. Och så vidare. Som om feminister alltid måste ta upp alla problem som finns. Denna debatt är på intet sätt något nytt, den dyker ganska ofta upp när krönikorna blivit lite för röda, lite för manshatande.
Paul Lindqvist tycker att allt våld är förkastligt. Mycket förnuftigt. Men våld ter sig på olika sätt. Slår en man en kvinna handlar det oftast om makt i och med att mannen är fysiskt starkare, kvinnans odds att kunna försvara sig är låga. Våldtäkt är fråga om makt. Mäns våld mot män är ett annat slags samhällsproblem. Ett problem som är värt att uppmärksamma. Ett problem som det behövs krafttag emot, eftersom det blivit grövre och alltmer oprovocerat. Det står dock inte högst på feministers agenda, varför är det så provocerande? På samma sätt kan man ifrågasätta varför inte Amnesty ägnar sig åt djurrätt, varför inte humanisterna ägnar sig åt feminism och så vidare.
Sen kan det behövas någon slags balans. Som någon sa kan kvinnor använda sig av psykiskt våld, det vill säga provocera mannen tills han slår. Sådant tror jag behöver komma upp. Jag tror på att behöva uppmärksamma att män också kan bli våldtagna. Jag tappar dock lusten när allt hela tiden hänger på feministerna. Nu vet jag inte om Paul Linqvist är antifeminist, men han använder sig av samma argument. Kan inte dessa män ställa sig på feministers sida och kämpa med oss för mäns rättigheter istället för att kalla sig antifeminister och använda förkastliga argument om att det är synd om männen också? Jag har verkligen inte förstått mig på antifeministerna. De startar en grupp som sitter som bespottar en annan grupp. De använder sig av en grupp och kallar sig anti. Så fånigt. Gör något konstruktivt istället. Som att hitta på något nytt, istället för att använda andras argument och vända på dem.
Jag besökte en studievägledare idag. Ville ha lite tips och få mina vyer vidgade eftersom jag fortfarande är så insnöad på journalistik.
Kom fram till:
Det kan faktiskt vara bra att söka några kursutbildningar såsom svenska, skrivning, litteratur, statsvetenskap eller liknande på högskola, om man är osäker på vad man vill göra. Svenska intresserar mig, språk över huvud taget intresserar mig.
Jag ska såklart söka journalistutbildningar trots mina dåliga odds. Kanske även medie- och kommunikationsvetenskap. Vet dock inte vad jag mer ska söka.
Jag fick reda på att man kan gå gymnasieutbildningar på distans. Finns en jäkla massa, och det tyckte jag var intressant. Har funderat på kontorsjobb, dock är jag fantastiskt ointresserad och ganska kass på siffror, vilket är synd, för det finns mycket kontorsarbete som kräver ekonomiska kunskaper. Men det där med gymnasieutbildning låter så bra för det är gratis, startar varje måndag och är helt och hållet på distans. Jag kan alltså söka utbildningar imorgon om jag vill.Dessutom är det en bra start för en som är säker på om hon har vad som krävs för universitetsstudier.
Nu är frågan om jag ändå ska prata med en studievägledare på en högskola. Jag har ju lite bråttom, eftersom det den 15 oktober ska vara klart med anmälan till högskolor och universitet. Dessutom ska jag göra satans jävla högskoleprovet och jag förbannar mig själv att jag missade det i våras. Jag var väl inne i bebisdimmor då.
Så där ja. Inte ommit fram till så mycket, men jag tror det börjar arta sig.
Jag har fortfarande inget att säga. Inläggen är tråkiga, går på tomång och dessutom upprepar jag mina ämnen.
Dessutom tycker jag metrobloggen kinkar för mycket. Jag började blogga på passagenbloggen och gillade den skarpt för att man precis som här kunde följa senaste skrivna inläggen, samt de mest populära och så vidare. Sen blev det problem. Det kunde dröja upp till ett dygn innan man ens kom in på sidan. Dessutom överöstes vissa bloggar (däribland min) av porrspam. Så jag försvann därifrån och kom hit. Är dock lite besviken, för ofta strular det med metrobloggen också. Det tar tid att logga in, ibland går det inte på flera timmar. Dessutom är folk inte på riktigt sugna att läsa andras bloggar, men det är väl vad man får vänta sig av en bloggportal som belönar en med pengar när man får många läsare. Allt handlar om att få så många läsare som möjligt till sin egen blogg, att göra reklam hos andra. Skittråkigt. På passagen var det lättare att hitta nya intressant bloggar och lättare att få nya läsare som var inreserade på riktigt.
Därför har jag ledsnat. Vill hitta på något nytt. Nån slags modifikation av bloggen. Kanske en schysstare bloggportal räcker, inte vet jag. Tidigare har jag inte brytt mig så mycket. Jag funderar på att lägga ner. Och troligtvis återkomma, men fixa lite andrum, nya ideer. För inte så länge sen sa jag att jag aldrig kommer sluta blogga, men det känns lite som att min bloggtid är över. En epok är avslutad, för att låta storartad.
Däremot är jag ju lite beroende av att skriva, och ni ser ju, jag skriver ett långt inlägg om att lägga ner, det säger ju allt. Nån som har en bra bloggportal att rekommendera?
Jag har egentligen inget emot Fotbollsfrun. Har till och med haft henne i min länklista, då jag gillat hennes brutala humor och att hon är kaxig och inte det minsta pryd.
Men hennes åsikter om Linda Rosing som blivit förbannad för att pervon skrivit äckliga kommentarer om hennes dotter får mig att inse vilken riktig moralist hon är. Egentligen har jag inget emot moralism, tycker vi behöver lite gammal hederlig sådan då och då. Dock inte på det sätt hon framställer saker och ting. Hon är ganska bra på att döma människor som inte är som hon, även om hon brukar hävda att så inte alls är fallet. Så här ser bilderna ut. Fotbollsfrun kallar det tuttbilder. Och fan vad jag avskyr sådant snack. Speciellt när det ständigt och jämt ska moraliseras över ”Linda Rosing-typer”. Samma snack brukar dyka upp när ”Linda Rosing-typer” blir våldtagna. Skuldbördan förflyttas från förövaren till offret.
Dessutom tycker hon att folk älskar att missförstå henne när de bara är av en annan åsikt och ställer sakliga argument. Sådant är jag ännu mer allergisk mot. Speciellt när man är en offentlig person och får räkna med att inte alltid få kommentarer som oförbehållslöst hyllar. Man kan använda samma argument där som hon gör mot Linda; Men ge fan i att skriva om Linda Rosing då!
Jag brukar bli brutalt provocerad varje gång jag stiger in i en leksaksaffär eller klädesaffär (h&m:s barnkläder är alla kategorier värst, nån jävla måtta får det väl ändå vara på könsuppdelningen). Det finns över huvud taget inga konstruktiva leksaker till flickorna för det första. Allt handlar om utseende, förebilderna ska vara Barbie eller liknande Barbie. Kläder, smink och utseende. Pojkarnas leksaker är användbara, konstruktiva. Det är byggsatser, bilar och verktyg. Tuffa förebilder som Stålmannen och Spindelmannen. Jag såg en gång två bokalternativ till respektiva flicka och pojke. Pojkarnas bok hetter Min verktygslåda. Flickornas bok hette Min handväska. Det säger väl allt.
Jag tänker inte uttala mig om vad som är biologiskt betingat och inte vad gäller val av leksaker och intressen hos barn. Jag vet bara att när Kajsa får sin första docka kommer hon i samma veva få sin första bil. Eller tvärtom. Jag tror nämligen inte på att inreda ett så kallat flickrum med rosa och barbies och sedan räcka henne en bil och tro att man inte präglar barnet. Eller de som överöser sin son med tuffa leksaker för att sedan slänga till honom en docka. Då har sonen med sina tuffa konstruktiva leksaker lärt sig att leka på ett sätt. Att vara på ett sätt. Troligtvis leker han med dockan på samma sätt. Kanske vill föräldrarna innerst inne ha sin tuffa lilla son och sin fina lilla flicka och gör kanske mer eller mindre oemdvetet skillnad på barnen.
Jag läste en tråd i ett föräldraforum för ett tag sen. Det var en mamma som hade en son som gärna klädde ut sig i kvinnokläder, ville bara leka med dockor och så vidare. Hon berättade att dagispersonalen hade varit ”oroade över situationen”, till och med pappan hade reagerat och hon blev så nedslagen över att man inte bara lät pojken vara, att han i så tidig ålder måste få inpräntat vad som är ”rätt” och ”fel”. I svaren på forumet stod saker som att han kanske blir homosexuell. Det är ju fan beklämmande. Har man som liten pojke inget intresse av traditionella pojksaker är det något fel eller så är man homosexuell.
Jag undrar varför det finns så lite unisexleksaker. Sådant som varken är typiskt pojkigt eller flickigt. Som lego. Kajsa kommer få lego. Jag minns att lego var en av favoriterna i min barndom. När jag var liten lekte jag med dockor, jag lekte med bilar, lego, meccano, my little ponys och gosedjur. Jag klädde gärna ut mig, men hade aldrig något ”prinsessperiod”. Jag uppfann mer eller mindre smarta konstruktioner av kartong och tejp, jag körde min docka i dockvagnen och har aldrig varit intresserad av hästar. Mitt stora intresse har alltid varit farliga vattendjur, som hajar, krokodiler och späckhuggare. Min favoritfärg har alltid varit blå och jag är ganska säker på att det har med omedveten indoktrinering att göra eftersom jag när jag var liten ofta fick saker och kläder i blått. Jag tror inte mina föräldrar tänkte något könstänk (eller gjorde ni det, mamma?) men jag undrar om det hade varit annorlunda om jag som liten fått ett rosa rum, överösts med dockor och så vidare.
Sen vet jag att det finns ett annat problem. Samhället. Normerna. Reklam som inte får riktas till barn men som ändå visas så att barn kan se. Leksaksaffärerna, skolan, lärarna som gör skillnad på pojkar och flickor. Andra föräldrar. Det kan inte vara lätt som förälder att stå emot allt sådant utan att göra illa barnet.
Som sagt tänker inte jag uttala mig om det verkligen fnns biologiska skillnader vad gäller intressen hos pojkar och flickor. Det jag vänder mig väldigt väldigt starkt emot är när föräldrar så starkt uppfostrar sina barn i en roll som de kanske inte ens trivs i.
Ni som har barn, hur har ni gjort?
Jag lyckas inte författa några vettiga inlägg och jag vet inte vad det beror på. Därför fortsätter jag på temat gnällinlägg istället. Det passar mig mycket bättre för tillfället.
Jag vet inte om jag äter för dåligt, om jag sover för dåligt eller vetskapen om att det snart är höst som gör mig så trött. Trött och less. Liknande känslor jag hade när jag var i slutet av min graviditet. Hjärnan går på lågvarv, jag går runt och klagar på det mesta och desstuom känner jag mig ledsen. Inte alltid, men ibland och oftast på kvällarna. Min huvudvärk börjar komma tillbaka. Huvudvärken som har med nacken att göra. En huvudvärk som gör mig lamslagen. Häromdagen kunde jag inte ta mig ur sängen på över en timme. När sedan bebisen kinkade när jag skull ge henne mat blev det liksom droppen och jag stegade bara rakt ut från köket, lämnade henne skrikande (så hemskt var det inte för Herr Kurry befann sig i köket och tog över. Ni behöver inte tänka på att kontakta soc). Jag är så rädd att få dras med skiten livet ut. Alltid ha problem med nacken, aldrig kunna leva ullt ut, inte kunna ta vissa jobb och så vidare. Jag vill inte ha problem med krämpor innan ens fyllda 24. Fan också.
Pluggångesten spökar. Jag vet inte vad jag vill. Jobbångesten spökar. Både min situation och herr Kurrys.
Jag är otålig, rastlös. Vill hänga med folk hela tiden. Undrar varför. Trivs jag inte hemma? Har jag så tråkigt med bebisen att jag hela tiden måste söka mig ut? För kajsas skulle vill jag trivas hemma, jag tror inte det är bra för ett litet barn att hela tiden befinna sig på andra platser.
Dessutom spökar min pessimism. Jag har fortfarande inget hopp om framtiden och man kan undra varför man sätter barn till världen. Tänk om Kajsa får ett skitliv?
Egentligen har jag inga problem med att aldrig nöja sig. Den dagen man är nöjd har man slutat kämpa, så ser jag det. Jag är rädd att nöja mig. Det verkar som att många som skaffar barn och levt kärnfamiljsliv ett tag helt plötsligt nöjer sig. Glömmer sina gamla värderingar och jämställdhet och slutar bråka. Jag vill aldrig sluta bråka, men ibland är jag så trött på det satans jämställdhetstänket. Dessutom är jag trött på mig själv. Trött på mina tankar, på min blogg, på mitt hår. Trött på att hela tiden behöva umgås med mig själv. Man kommer liksom aldrig ifrån sig själv.
Så sammanfattningsvis räcker det med orden trött och less. Och när man har barn måste man alltid förklara sig, försvara sig för att inte få kommentarer som ”Men du har ju barn, tänk på de som inte kan få det”. Ungefär som att det är bebisen som är problemet.
Dottern min har hunnit bli ett halvår. Jag saknar lite den tiden då hon bara var ett litet knyte, även om jag njuter av att se henne växa och göra sina små framsteg. Men ju äldre hon blir, desto mer stressad blir jag. Till våren ska jag söka högskolor hade jag tänkt. Jag har inte hittat några utbildningar som intresserar mig förutom journalistutbildningen och medie- och kommunikationsvetenskap. Dessutom har jag ett inte så litet hinder att komma över först. Det förbannade satans jävla högskoleprovet. Vill inte. För fixar jag inte att komma upp till de poäng som behövs är det ju liksom kört och jag måste tillbaka till det gamla jobbet. Jobbet som jag i somras när jag jobbade extra, kände att jag var väldigt klar med.
Alternativet är ju att söka utbildningar där jag har platsgaranti. Exempelvis genusvetenskap. Jag skulle tycka det var superintressant att läsa det. Problemet är väl att jag inte kan få nåt direkt jobb efter en sådan utbildning. Jag behöver ett jobb, jag kan inte plugga och ta studielån hur länge som helst. Dessutom jobbar Herr Kurry på ett ställe som ska varsla en jävla massa folk. Blir han av med jobbet kommer inte jag kunna plugga. Då måste jag ha ett jobb.
Ja ni som har följt min blogg märker ju att jag inte har kommit någon vart vad gäller pluggfunderingarna. Det enda jag känner är stress och ångest. Men imorgon ska jag ta kontakt med en studievägledare. Jag ska, jag ska, jag ska.
Kan inte någon fatta alla mina beslut så slipper jag?
Jag har alltid varit en pessimist. Jag ser oftare hinder än möjligheter. Jag är ängslig av naturen. Frågan är hur jag kommer att bli som pensionär. Nidbilden av en vresig gammal kärring med käppen i högsta hugg kanske.
Min fråga är om världen är på väg utför eller ej. Om det mesta var bättre förr eller om det är något man fått inpräntat i skallen. Om det liksom jämnar ut sig med det som var bättre förr och det som är bättre nu, vad vinner?
Vi skadar vår jord, inget snack om saken. Det oprovocerade våldet blir grövre, kapitalistsamhället styr oss mer och mer, konsumtionssamhället gör oss till slit och släng-människor. Vi är själviska, vi har ihjäl varann och vi hatar varann. Ser framtiden ljus ut? Frågar du mig så gör den inte det, men som sagt min hjärna kan vara förvrängd. Min personlighet är en pessimistisk sådan. Det är den som skapar tankarna om hur det ser ut, vad jag har för perspektiv. Vem ska man tro på om framtiden? Ser ni ljust på framtiden? Har ni hopp om mänskligheten? Det har inte jag, och det gör mig då och då deppig.
En bekant sa till mig att när hon var ung på 60-talet såg man positivt på saker och ting. Man såg möjligheter och man gjorde något. Hon sa att det är stor skillnad på då och nu, när man inte ger mänskligheten mycket hopp. Nyheterna handlar oftast om katastrofer, tragedier. Vi matas med det hela tiden. Orkar inte, byter kanal och ser hjärndöda tv-program istället. Går med i Facebook-grupper om att stoppa barntrafficking. Som om normalt funtade människor inte skulle vara emot barntrafficking.
Men kanske handlar det bara om att modifiera. Omvärdera. Världen ser inte ut som den gjorde förr, det behöver inte vara något dåligt. Det skapar nya möjligheter att förändra. Kanske.
Hur ser du på framtiden? Om du vill får du väldigt gärna ge mig lite hopp.
En enkel video, en enkel text, en låt som känns i magen. Det är så här det ska vara. Apropå blondinbella.
”Jag har hört vad han heter, jag står med ett gevär. Jag ska spendera mitt liv med att ta tillbaka allt som är ditt”
