Jag fick nästan en släng av panikångest idag. Jag insåg att mitt Neuropsykiatriarbete ska vara inne om en vecka, EN vecka!
Jag har gjort upp en lista med kriterier för hur jag ska hinna:
- Bli arbetslös = massa tid
- Stanna tiden = kommentarer överflödiga
- Inte ha barn = bibblan by night
Eftersom detta är föga troligt satsar jag på att hålla tummarna istället, håller man tummarna kan inget gå fel! Eller det kanske bara var en tumme?
Ska vi se det hela positivt känns det härligt att veta att jag inte blir sysslolös i veckan.
Behöver jag nämna att grannarna har fest ikväll?
Nattinatti!



