http://www.ladyinblack.se/

Set att jag varit superduktig på att uppdatera bloggen  …Not…

Har haft en tung, tung period… Trots allt så har denna vinter till trots gått relativt bättre, eller skulle nog våga påstå att den gått bättre än någon annan vinter hittills. Till och med jag som undviken allt som är mindre än +25 har varit ute och långpromenader i ur och skur och även om temperaturen under vinterns gång har passerat -25 med råge många gånger så har jag varit ute… Det mest förvånande är att trots det skiljer sig hela 50 grader på min idealtemp så har jag inte frusit när jag knallar. Fattar det knappt själv.

Så ny får jag ta ett nytt försök med bloggen, kan ju hända att det börjar rulla på med fantasin med så småningom … Om inte det vill sig denna gång så stänger jag ner ”skiten” och låter den förfalla. Har även blivit av med mina pengar som funnits på metrokonto, för hör och häpna en gång i tiden hade jag mycket läsare sen gick det utför och jag har full förståelse för att min läsarkrets svek mig. Jag hade gjort likadant. Men jag hoppas Metro skänkte bort min pott till nåt välbehövligt. Finns ju så mycket hjälp som behövs i världens alla hörn. För behöll de pengarna så blir jag ledsen…

Ha nu en riktig fin fortsättning på dagen, för det tänker jag ha i detta underbart vackra väder.

Snart, snart…. Fortare än vi anar så är vi där igen, även om det just nu känns som mission impossible….Snön har nog smält till Juni i alla fall kan vi ju hoppas…

Jag älskar skor men vet oxå hur viktigt det är med skor som är sköna.

Känner jag att en sko inte kommer att kunna gås in i så skiter jag hellre i den skon än att plåga mig genom en annars trevlig dag/kväll, vilket bara resulterar i att mina tankar är koncentrerade till mina ömma fötter.

Går själv mycket i högklackat, älskar det och just nu är det extra förmånligt när platån är inne och likaså kilklacken. Då känns inte höjden jobbig för det komplementerar skillnaden mellan häl och tå. Sen har jag ju den turen att jag har en liten fot så jag behöver inte klämma in fötterna i ännu mindre skor än det jag har.

Varva skor är ju ännu bättre. Vi som tycker om att gå i för höga klackar kan ju som bekant få en kort hälsena och en vadmuskel som inte riktigt räcker till. Och den skadan är svår att återställa även om man byter mellan låg och högskor. Men jag har hittat den perfekta lösningen för mig själv.

MBT- skor heter det. Rackarns vad ont jag hade i vad och hälsena de första veckorna men nu har det gett med sig och jag känner att mina fötter är som nya igen. MBT- skorna är konstruerade så att man rullar med hela foten under gång. Från häl till tå på samma sätt som Masajerna använder sig av sina fötter när de tar sig fram under sina väldigt långa vandringar. Jag måste säga att det är ett av de bästa investeringarna vi gjort i skoväg. Inte världens vackraste skor och inte min stil alls men jag skulle inte gå på promenad en meter utan mina skor.

Låt bilden ovan tala. Så känner jag mig idag.

Inte alls som en fräsh nyponros idag inte. Känns som om jag varit med om världens partaj, domnat av och tappat medvetandet, hamnat på en kall ödslig motorväg mitt ute i ingenstans med regnet ösandes från en nattsvart himmel.

Där en enorm åkertraktor kört över mig med alla sina fyra hjul. Chauffören kom säkert ihåg att backa oxå för säkerhets skull.

Huvudet spränger, duschen hägrar med sina varma strålar. Den lockar och pockar på mig där innifrån. Kan riktigt känna hur vattnet rinner längs kroppen medans man smörjer in sig med löddrande Dovetvål som doftar himmelskt.

*poff* så kom verkligheten.

Jag ORKAR inte…Inte just nu. Jag vill bara sitta här och se sorgsen och överkörd ut. Tycka synd om mig själv, i alla fall en liten stund till.

Men snart när människans bästa vän vid såna här situvationer har gjort sitt (tackar gud för Ipren), så ska jag hasa mig in där i duschen och bli som ny igen.

Längtar faktisk nu.

Kan säga att vi i år investerade i en alldeles underbar paviljong till gården, med myggnät och helväggar. Den har använts massor….NOT…Men den fick sig en tur i stormen när den lyftes rätt upp i luften och landade med taket ner och fötterna spretandes rakt upp i det blå. Eller ehhh grå kanske det var. Men den höll i alla fall, här kan vi snacka kvalite ut i fingerspetsarna eller kanske det heter plastpluggarna längs ner på stommen.

Mina eller ska väl säga våra (eftersom jag vill ha fina blommor men glömmer att vattna, så är det min sambos uppgift att vårda allt levande ute på gården) blommor har jag inte haft så mycket nöje av mer än när jag är ute på besök för att beskåda dessa vackra skapelser som spraklar av olika färg och dimensioner. När jag nu hunnit ut mellan regnskurarna.

Men det mest otroliga är att vi köpte tre miserabla kvistar tomatplantor planterade i lika många krukor i somras på Bauhaus. Och ordet miserabel passade mer än väl in på dem för jag skämdes nästan att bära ut dem till bilen, men hey de var billiga. Dessa har nu vuxit till enorma buskar av tomatplantor, med mer tomater än ica´s välfyllda tomatlåda har. DET kan jag säga att det gör mig nöjd. Synd bara att dessa inte hinner mogna färdigt i år eftersom solen har varit på västkusten och våra stackars tomater har försökt att sola sig i glansen av molnen istället.

Frågan är bara om han nånsin hittat ut? Vet inte riktigt om jag ska tycka samma om han som förr eller om jag ska tycka ännu mindre om honom. Men tragiskt vad en trasig barndom kan ställa till med och det är ju ofta så att om man är villig att öppna ögona och försöka se så förstår man människan bakom bättre i slutändan. Och det är en sak jag är duktig på, att aldrig döma en människa. Försöker in till det yttersta hitta förklaringar och orsaker till att människor beter sig som de gör utan att hata eller tycka illa om någon.

Men här blir till och med en luttrad läsare av alla kriminalhistorier, berättelser om de mest bestialiska människorna som vandrat på våran jord och en riktig skräckfilmsfantast lite kluven till hur man ska handskas med bokens innehåll. Men ok nu vet jag i alla fall att mycket av det man läst är sant och lika mycket är osant. Blev nån klokare? Jag är i alla fall en kunskap rikare oavsett vad.

Och med hösten kommer minnena. Har varit urusel på att skriva. Ingen inspiration alls. Men det är nog så med såna människor som jag. När man är på normal nivå så finns det inga konstnärliga talanger kvar. Inte ens det som är kul känns som nåt lockande. Men i gengäld så kommer det andra saker i livet som förr inte känts aktuellt och knackar på dörren. Så det är väl på gott och ont.

Sommaren har varit alldeles underbar, trevliga människor, underbara vänner och en massa nära och kära. Precis som jag vill ha det i mitt liv.

Nya bekatskaper har gjort entre och gamla vänner har visat sig att inte alltid vara det som varit bäst. I vänskap så måste man ju både ge och ta. Man går sönder inifrån själv om man alltid bara ska vara den som ger och ger, men trots det är man alltid själv den som råkar mitt i eländet när någon annan mår dåligt.

Brukar säga att du kan slå mig en gång det är ok, om det inträffar en gång till så kan jag fortfarande förlåta men när du gör det för 3:e gången så måste det läka…

Har annars haft en mycket lugn helg, med mindre trevliga promenader för det har verkligen ÖST ner vatten från himlen. Fattar inte vart allt kommer ifrån. Har verkligen försökt att peppa mig inför hösten. För det är ett av mina tyngsta tider och allra helst när man blev snuvad på sommaren med så känns det extra tungt. Men har gett mig attans på att om man verkligen , verkligen försöker att göra nåt vackert så blir det vackert. Hoppas det fungerar nu bara…

Var i alla fall iväg och såg till att jag har hösten klar för mig, ska ut i arbetsträning och fick komma till ett alldeles underbart ställe som jag VET att jag kommer att trivas på. Kommer att bli så spännande….

Har även försökt att spåna på vad vi ska hitta på nästa vecka när den enda hemmavarande barnet är på vift. Kommer att bli så tomt att man får se till att fylla dagarna med nåt. Kanske åka och titta på en liten nyfödd flicka uppåt i landet, såna små gör mig helt varm och otålig. Helst hade jag velat träffa henne igår redan eller ännu bättre förra veckan.

Säga vad man vill om det jag lovade att inte prata om i första meningen, den har i alla fall sett till att det blivit en explotion av färger i trädgårn, bara de inte drunknar nu…

Fy f***n säger jag bara…Just nu har vi lite sol som tittar fram mellan de gråa molnen som gör sitt yttersta för att täcka alla strålar. Visst att livet behöver vatten är ju självklart, men allt i lagom dos vore mycket trevligare…

Kanske ska ta och investera i jollen jag hittade på blocket för 1600 spänn så man kan ta sig till byn sen;)…I och för sig hade den varken åror, segel eller motor men om man åker med strömmen så borde det väl lösa sig ändå. Nånstans måste det ju ta stopp.

Regn, rusk, åska och blixtrar som lyser upp hela lilla byn vi bor i titt som tätt är rejäla bakslag som kommit gång på gång i veckan. Älskade dessa nästan två veckor vi hade med värmen som fick temperaturmätaren att smälta, bokstavligt talat alltså…Njöt av varje sekund…Så detta är ett rejält bakslag för mitt sinne som törstar efter solens varma smekande strålar över en sommarvarm hud som svalkas av svala brisar som smyger sig på överraskande lite då och då…

Men det positiva är ju ”uppslagen” jag ÄR saknad av viss i alla fall, sånt värmer. Även om vissa raderade mig från sin favvo lista (du känner att det brinner lite av värme på dig lite nu va?) *s* Nåja jag förstår måste förtjäna den hedersamma placeringen….

Annars så har jag brytit den tunga ytan som kännts som ett iskallt istäcke som legat över mig en längre tid nu. Har försökt och försökt att komma igenom men det har känts som om varje försökt lett till at den byggde på en extra centimeter varje gång. Men NU…Äntligen kan jag andas, se på naturen och tycka att det är vackert och att livet sakta börjar spira i mina ådror igen. Hoppas den är här för att stanna nu. Men jag tror verkligen det, vill tro och ska göra allt som står i min makt att behålla det så….

Sätter in en liten fin bild som min dotter har tagit från våran lilla plätt där ute. (JA det finns lite blommor som överlevt eftersom jag har en duktig sambo, han har slitit för dem så nu kan jag njuta av dem)

Jag har två döttrara som båda är extremt intresserade av fotografering. Har frågat om lov att använda en del bilder och de vågar ju inte säga nej till mor sin heller. Så jag är lyckligt lottad. Men de blir ledsna om andra använder dem utan lov så jag hoppas på respekt…:)

Nu ska jag ut på en nattpromenix med våran————>>>>