Det kan idag vara en historisk dag för den svenska journalistiken. För första gången, vad jag kan minnas, har en inskickad stackars-mig-bild publicerats. Inte allt förvånande på aftonbladet.se.

För att ge det hela en bakgrund så kan vi gå igenom journalistikens grundbultar. När en relativt okänd person kommer från till synes ingenstans och skördar framgång, allt som oftast inom idrott, skall det göras reportage om vart allt började.

-    Här, säger då pappan eller mamman och pekar på en intetsägande gräsplätt eller någon annan abstrakt sak.

Sen äts det prinsesstårta och tittas på tavlor, som om det skulle finnas något som helst intresse i dem. Ej att förglömma är att alla som medverkar i denna procedur har långa stickor uppförda i sitt anus.

Motsvarigheten till det här är självklart deppbilden. Fy fan va synd det är om mig-bilden. Varje gång samhället sviker en dyker de upp i pressen. Är folket på migrationsverket dumma mot dig? Blev drömsemestern förstörd av nakna tyskar? Visade det sig att din ryska fru aldrig hann med planet? Det är lugnt. Aftonbladet skickar ut ett team som skriver en objektiv artikel plus tar en bild som ska demonstrera just hur lurad du känner dig. Troligtvis måste det tas flera bilder eftersom jäveln där bak inte lyckas få till sin tomma blick.

Det här är ju egentligen skäl nog att bojkotta hela Schibsted. Lägre än så kan det väl inte bli?

Jo det kan det. Nu kan man själv skicka in ett foto, taget med sin mobil, om hur deppig man är. En tjej sitter fast på Washingtons flygplats. Eller det är nog flera som sitter fast på flygplatsen. Men en tjej ville verkligen visa hur det känns att sitta fast där. Så hon skickar in bilden till Aftonbladet. Och får den publicerad!

Från och med nu borde man skicka in deppbilder till Jan Helin och hans medbrottslingar varje gång man missar spårvagnen, varje gång favoritlaget förlorar eller varje gång som det regnar ute. För det är min absoluta övertygelse att det är så framtidens journalistik ser ut.

Trött och hungrig var jag. När jag ensam stod ute i snålblåsten och väntade på spårvagn 4 in mot stan. Eller jag var inte bara hungrig, jag var ashungrig. En hungrighet av pyramidala proportioner hemsökte mig. Jag hade jobbat natt och inte fått i mig mat på ett halvt dygn. I mitt huvud försökte jag definiera just hur hungrig jag var. Lite trevande startade jag med att vara hungrig som en hel vargflock fast tillslut bestämde jag att jag var lika hungrig som all befolkningen sammanslaget i ett mellanstort afrikanskt land.

Det var i onsdags som några stackars gossar stod ute i det regniga Göteborg och delade ut gratis Wasa Sandwiches med smak av creme cheese och pepparot. Jag tackade och tog emot, arkiverade exemplaret i rockfickan, och glömde bort den. Och så nu igår, när hungern långsamt våldtog min själ, så hittar jag den där. Som en skänk från ovan.

Trevligt värre.
***
När jag kom hem så låg det en dildokartong utanför min dörr.

Det var ovanligt.        

Energidryck. Good.

Super Mario. Goood.

Mittemot min lägenhet står det ett litet fult hus. Bortsett från ett pingisrum vet jag egentligen inte vad som finns därinne men vad från vad jag har hört, och sett den gången då jag som en annan fulgubbe stod på tå och kikad in, har jag dragit slutsatsen att det fungerar som ett slags kreativt centrum. Ett samlingsplats där vilsna vänstersympatiserade själar kan skapa lerkrukor eller kasta en liter brun färg på en vägg och kalla det för konst som representerar kapitalismens förtryck. Utanför detta lilla hus står det alltid en långhårig man, iklädd av färgen att döma ekokläder och tofflor, ständigt bolmande på en cigg. Han ser ut som en gammal hippie som inte riktigt vill överge 60-talet och jag skojar inte när jag säger att jag ser honom fyra, kanske fem, gånger i veckan. Han måste alltså vara någon slags föreståndare för denna lilla institution som blockerar min utsikt. 

Efter i praktiken ha sett varandra varje dag, i ett och ett halvt år, har det skapats en trygghet oss emellan. Vi har inte sagt ett ord till varandra men för snart två veckor sedan togs ett stort steg i vår relation. Vi nickade mot varandra. Jag hade varit på Hemlöp och inhandlat en påse Eldorado formbröd för 12 och 95, besteg de massa trappstegen på vägen mot mitt hem och mötte plötsligt min käre hippie. Vår ögonkontakt råkade bli ovanligt lång och i paniken att detta inte var socialt acceptabelt gjorde jag något så drastiskt som att nicka med huvudet mot honom. En enkel neutral nick som låg någonstans mellan ”waz up” och ”ha en bra dag.”

Och han nickade tillbaks!

Och kvarterets egna hippie.

***
Äh, fakk it. Jag åker till Rom. Hörs nästa vecka.

När man är osäker på vad man får respektive inte får skriva så bör man alltid kolla med Alf Henriksson först.

Om man har svarta människor som sin målgrupp går man inte ut med budskapet ”Vi tycker också om kyckling.” Det är ungefär så denna reklam för Handels är. Kidsen använder facebook, låt oss använda dess formspråk. Men inte nog med att den är dålig och att jag skulle vilja straffsparka kreatörerna i pungen, den är också inkorrekt.

Om det 56 minuter sen hon whinade över sitt jobb då borde de efterföljande kommentarerna på detta statement rimligvis komma inom ramen av 55 minuter till någon enstaka sekund.

Men icke. Tiden indikerar på att kommentarerna sades innan själva grejen de kommenterade. Något som bör vara fysiskt omöjligt.
För att vara extra tydlig visar jag här hur det ser ut på riktigt.

42 minuter. Och 19 minuter. Inte 42 minuter och sen något klockslag och datum.

Det jag vill komma till är att jag inte riktigt bryr mig om att det är dålig reklam. Däremot bryr jag mig om att rätt ska vara rätt. Helt enkelt, gör om, gör rätt.

Jag är så upprörd.

För över ett år sedan sa jag ett mycket olyckligt och ogenomtänkt citat till en journalist. Ett citat som kommer jaga mig för evigt på grund av dess homosexuella vinkling. Jag sa att jag gillar att läsa böcker. I solnedgången. I den jävla solnedgången.

Längre ner i texten stod också denna rad: Synd att 50 lägenheter försvinner, säger han. 

Jag blev offret som satt ute i solnedgången varje kväll, utblickandes över de nybyggda husen i Sannegårdshamnen, och tänkte på hur synd det är om mig och min bostadssituation. Det måste egentligen bara varit se-ledsen-ut bilden som saknades. För jag är i alla fall ganska säker på att jag log när de fotograferade mig.

Och varje gång jag ego-googlar mig själv nuförtiden så påminns jag om vilket offer jag blev. Inte nog med att det länkas till artikeln. Den här meningen om att jag satt ute solnedgången och läste böcker måste självklart vara med direkt på söksidan.

Ridå.

Alldeles för gay.