Mos, korv och binnikemask

Framtidens journalistik

Victor — Mon, 21 Dec 2009 17:50:00 +0000

Det kan idag vara en historisk dag för den svenska journalistiken. För första gången, vad jag kan minnas, har en inskickad stackars-mig-bild publicerats. Inte allt förvånande på aftonbladet.se.

För att ge det hela en bakgrund så kan vi gå igenom journalistikens grundbultar. När en relativt okänd person kommer från till synes ingenstans och skördar framgång, allt som oftast inom idrott, skall det göras reportage om vart allt började.

- Här, säger då pappan eller mamman och pekar på en intetsägande gräsplätt eller någon annan abstrakt sak.

Sen äts det prinsesstårta och tittas på tavlor, som om det skulle finnas något som helst intresse i dem. Ej att förglömma är att alla som medverkar i denna procedur har långa stickor uppförda i sitt anus.

Motsvarigheten till det här är självklart deppbilden. Fy fan va synd det är om mig-bilden. Varje gång samhället sviker en dyker de upp i pressen. Är folket på migrationsverket dumma mot dig? Blev drömsemestern förstörd av nakna tyskar? Visade det sig att din ryska fru aldrig hann med planet? Det är lugnt. Aftonbladet skickar ut ett team som skriver en objektiv artikel plus tar en bild som ska demonstrera just hur lurad du känner dig. Troligtvis måste det tas flera bilder eftersom jäveln där bak inte lyckas få till sin tomma blick.

Det här är ju egentligen skäl nog att bojkotta hela Schibsted. Lägre än så kan det väl inte bli?

Jo det kan det. Nu kan man själv skicka in ett foto, taget med sin mobil, om hur deppig man är. En tjej sitter fast på Washingtons flygplats. Eller det är nog flera som sitter fast på flygplatsen. Men en tjej ville verkligen visa hur det känns att sitta fast där. Så hon skickar in bilden till Aftonbladet. Och får den publicerad!

Från och med nu borde man skicka in deppbilder till Jan Helin och hans medbrottslingar varje gång man missar spårvagnen, varje gång favoritlaget förlorar eller varje gång som det regnar ute. För det är min absoluta övertygelse att det är så framtidens journalistik ser ut.

I väntan på livstecken

Victor — Sat, 12 Dec 2009 04:25:00 +0000

Lördag 21/11

Victor — Sun, 22 Nov 2009 05:32:00 +0000

Trött och hungrig var jag. När jag ensam stod ute i snålblåsten och väntade på spårvagn 4 in mot stan. Eller jag var inte bara hungrig, jag var ashungrig. En hungrighet av pyramidala proportioner hemsökte mig. Jag hade jobbat natt och inte fått i mig mat på ett halvt dygn. I mitt huvud försökte jag definiera just hur hungrig jag var. Lite trevande startade jag med att vara hungrig som en hel vargflock fast tillslut bestämde jag att jag var lika hungrig som all befolkningen sammanslaget i ett mellanstort afrikanskt land.

Från Mölndal kom kalla vindar och i ett desperat försök att skyla mina händer körde jag ner dem djupt i rockfickorna. Och döm av min förvåning när min högra hand hittar en knäckemacka i just den rockfickan. Vilken fantastiskt lyckorus det blev.

Det var i onsdags som några stackars gossar stod ute i det regniga Göteborg och delade ut gratis Wasa Sandwiches med smak av creme cheese och pepparot. Jag tackade och tog emot, arkiverade exemplaret i rockfickan, och glömde bort den. Och så nu igår, när hungern långsamt våldtog min själ, så hittar jag den där. Som en skänk från ovan.

Trevligt värre.
***
När jag kom hem så låg det en dildokartong utanför min dörr.

Det var ovanligt.

Energidryck efter Joey Tribbiani-principen

Victor — Wed, 18 Nov 2009 16:25:00 +0000

Energidryck. Good.

Super Mario. Goood.

Att bli bästis med kvarterets hippie.

Victor — Wed, 11 Nov 2009 10:19:00 +0000

Mittemot min lägenhet står det ett litet fult hus. Bortsett från ett pingisrum vet jag egentligen inte vad som finns därinne men vad från vad jag har hört, och sett den gången då jag som en annan fulgubbe stod på tå och kikad in, har jag dragit slutsatsen att det fungerar som ett slags kreativt centrum. Ett samlingsplats där vilsna vänstersympatiserade själar kan skapa lerkrukor eller kasta en liter brun färg på en vägg och kalla det för konst som representerar kapitalismens förtryck. Utanför detta lilla hus står det alltid en långhårig man, iklädd av färgen att döma ekokläder och tofflor, ständigt bolmande på en cigg. Han ser ut som en gammal hippie som inte riktigt vill överge 60-talet och jag skojar inte när jag säger att jag ser honom fyra, kanske fem, gånger i veckan. Han måste alltså vara någon slags föreståndare för denna lilla institution som blockerar min utsikt.

Redan första gången jag såg min framtida lägenhet, den fjärde juli 2008, samma dag som Springsteen öppnade med Born in the USA på Ullevi, såg jag för första gång denna hippie. Med sitt långa hår och ovårdade yttre dömde jag ut honom som en vilsen alkoholist. Men tiden skulle bevisa motsatsen. Under tiden i min kära tjugoniokvadratare har jag från denna man bevittnat ihärdighet och lojalitet. Styrka och engagemang. Och ständigt med en cigg i mungipan.

Efter i praktiken ha sett varandra varje dag, i ett och ett halvt år, har det skapats en trygghet oss emellan. Vi har inte sagt ett ord till varandra men för snart två veckor sedan togs ett stort steg i vår relation. Vi nickade mot varandra. Jag hade varit på Hemlöp och inhandlat en påse Eldorado formbröd för 12 och 95, besteg de massa trappstegen på vägen mot mitt hem och mötte plötsligt min käre hippie. Vår ögonkontakt råkade bli ovanligt lång och i paniken att detta inte var socialt acceptabelt gjorde jag något så drastiskt som att nicka med huvudet mot honom. En enkel neutral nick som låg någonstans mellan ”waz up” och ”ha en bra dag.”

Och han nickade tillbaks!

Åh vilken glädje. Sen dess har vi nickat till varandra ytterligare två gånger vilket leder till det totala antalet av tre. Vi är reda som bästa kompisar. Inom kort är det tänkt att fas nummer två ska inledas. Jag ska hälsa på honom. Verbalt. Och därifrån är inte steget långt till vi åker på chartersemester tillsammans.

Jag.

Och kvarterets egna hippie.

Okänd person dömer ut mig på nätet

Victor — Thu, 05 Nov 2009 15:32:00 +0000

***
Äh, fakk it. Jag åker till Rom. Hörs nästa vecka.

Skrivregler

Victor — Mon, 02 Nov 2009 13:09:00 +0000

När man är osäker på vad man får respektive inte får skriva så bör man alltid kolla med Alf Henriksson först.

…

Victor — Tue, 20 Oct 2009 10:15:00 +0000

Statusuppdatering

Victor — Sun, 18 Oct 2009 14:49:00 +0000

Om man har svarta människor som sin målgrupp går man inte ut med budskapet ”Vi tycker också om kyckling.” Det är ungefär så denna reklam för Handels är. Kidsen använder facebook, låt oss använda dess formspråk. Men inte nog med att den är dålig och att jag skulle vilja straffsparka kreatörerna i pungen, den är också inkorrekt.

Om det 56 minuter sen hon whinade över sitt jobb då borde de efterföljande kommentarerna på detta statement rimligvis komma inom ramen av 55 minuter till någon enstaka sekund.

Men icke. Tiden indikerar på att kommentarerna sades innan själva grejen de kommenterade. Något som bör vara fysiskt omöjligt.
För att vara extra tydlig visar jag här hur det ser ut på riktigt.

42 minuter. Och 19 minuter. Inte 42 minuter och sen något klockslag och datum.

Det jag vill komma till är att jag inte riktigt bryr mig om att det är dålig reklam. Däremot bryr jag mig om att rätt ska vara rätt. Helt enkelt, gör om, gör rätt.

Jag är så upprörd.

Bögigast på Google?

Victor — Sat, 17 Oct 2009 23:14:00 +0000

För över ett år sedan sa jag ett mycket olyckligt och ogenomtänkt citat till en journalist. Ett citat som kommer jaga mig för evigt på grund av dess homosexuella vinkling. Jag sa att jag gillar att läsa böcker. I solnedgången. I den jävla solnedgången.

Bakgrunden är denna. Min förra lägenhet och dess tillhörande hus skulle rivas. Det visste jag redan när jag flyttade in så det var inga konstigheter. Och vad gör man som avslutning om man har en lägenhet som ska rivas. Man drar dit ett par människor som vill förverkliga drömmar. Vill du dra ett huvud genom väggen? Kör för fan. Vill du måla en piltavla på väggen? Absolut. Vill du fimpa en cigg i taket? Inga problem.

Dagen efter visade det sig att huset inte alls skulle rivas, det skulle monteras ner i moduler och säljas. Men det är en annan historia som involverar en hel del spackel.

Hur som helst, dagen kom då jag skulle möta upp min ex-hyresvärd och lämna nyckeln. Jag anländer lite för tidigt så jag fick stå och sparka sten ett tag. Då kommer det en bil insvängande på parkeringen och ut kommer två medelålders damer.

- Bor du här? frågade den ena.

Med ett jakande svar bekräftade jag hennes misstanke. De fortsatta att ställa frågor och det tog mig ett tag att förstå att de var journalist och fotograf, även fast kameran den ena bar borde ha varit en ledtråd. De gjorde som så många gånger förr reportage om boendesituationen för studenter. I ett redan katastrofalt läge skulle de riva lägenheter för ytterligare 50 studenter. De behövde ett offer.

De valde mig.

Det var på frågan om omgivningen där på Lindholmen och vad jag tyckte om den som jag pratade lite för brett. Jag var verkligen helt likgiltig inför denna omgivning och med febril tankeaktivitet försökte jag hitta på något snällt att säga om den.

- Öhh, nej det är väl trevligt här, öhh jag brukar sitta ute vid vattnet här och läsa bok och öhh, aa det är väl trevligt att sitta där i solnedgången.

Någon av de få gånger jag faktiskt blev trött på min lägenhet gick jag ut, då och då hamnade jag på en bänk vid vattnet, och nån gång hade jag väl med mig en bok. Det där om solnedgången var bara pladder, jag hade väl säkert suttit där i solnedgången fast det var inget som jag brukade ägna mig åt. Det kändes som en snygg avrundning på svaret och jag tänkte väl inget mer på det.

Så jag lämnade nyckeln, tog stombuss 16 över till det riktiga Göteborg och journalisterna åkte sin väg och skrev artikeln.

- Lägenheten är helt okej, det är nära till skolan och jag gillar området. Här är skönt att sitta ute i solnedgången och läsa en bok, säger Victor Haffling.

Så stod det i GP dagen efter.

Av alla frågor de ställde och som jag med en diplomatisk elegans svarade på var de tvungna att trycka på den skiten.

Längre ner i texten stod också denna rad: Synd att 50 lägenheter försvinner, säger han.

Jag blev offret som satt ute i solnedgången varje kväll, utblickandes över de nybyggda husen i Sannegårdshamnen, och tänkte på hur synd det är om mig och min bostadssituation. Det måste egentligen bara varit se-ledsen-ut bilden som saknades. För jag är i alla fall ganska säker på att jag log när de fotograferade mig.

Och varje gång jag ego-googlar mig själv nuförtiden så påminns jag om vilket offer jag blev. Inte nog med att det länkas till artikeln. Den här meningen om att jag satt ute solnedgången och läste böcker måste självklart vara med direkt på söksidan.

Ridå.

Om det är något som jag ångrar i mitt liv så är det detta citat. Ett citat som i och med internet kommer förfölja mig livet ut. Det är helt enkelt för gay för min smak.

Böcker i solnedgången.

Alldeles för gay.