har ingen portfolio sa jag anvander det har forumet for att visa nagra illustrationer!

Folk har varnat mig och berättat om osäkerheten och rånrisken under reggaespeningar, men jag har tjatat och längtat efter rätt tillfälle. Nu var det äntligen dags, en påkostad tvådagars festival som avslutades med inga mindre än Black Uhuru! Jag kan inte påstå att jag är ett jättestort fan men det var en bra chans att se legender.

Vi anslöt oss till den mänskliga trafiken som ledde till Kasarani Stadium här i Nairobi. Konserten var gratis vilket drog alla samhällsklasser och uppslutningen var otrolig! Jag har aldrig varit i ett sammanhang med så många förhoppningsfulla människor förut. Jag kan erkänna att jag kände mig lite orolig. Så mycket alkohol, kat och gräs på samma plats. Vi hoppades att arrangörerna och bandet inte skulle göra publiken besvikna eftersom vi vet hur de kan visa sitt missnöje.

Vanligtvis är jag lite allergisk mot att vara vip, men idag kändes det rätt så bra. Vi hade en egen liten del på läktaren och blå band kring handlederna. Vi fick direkt höra av arrangörerna att ljudet var paj och blev genast lite oroliga igen, men det skulle fixa sig.

Vår lilla ”viktiga” del av läktaren bestod mestadels av holländare, kanske 70 % holländare eftersom en holländsk organisation var anordnare av festivalen.Plötsligt började området utan för det ”viktiga” staketet fyllas av limsniffande gatubarn som tittade på alla wazungus (vitingar) som djur på zoo… det värsta är att jag kunde förstå dom, där satt de blonda och drack de ”viktigas” öl och åt de ”viktigas” mat som om det var en picknick.

Jag var så delad inombords att jag nästan kände fysiskt hur jag splittades i två. En del av mig ville ju vara där inne i säkerheten, med en sittplats och nära till utgången. Den andra delen av mig skämdes så att det gjorde ont över de andra som delade min hudfärg, hur de hade sin ”titta inte så finns de inte” mentalitet och njöt av livets goda framför de stackars barnens föhoppningsfulla ögon. Min sambo, som kom undan med att sitta där eftersom han är kenyan som dom, men ändå svensk som jag, förstod och nickade när jag ventilerade.

När Black Uhuru äntligen kom upp på scenen så blev jag påmind igen över vad det var jag hade längtat och tjatat efter. Tiotusentals människor ställde sig upp på läktarna och nästan lika många grön/gul/röda flaggor började vifta framför scenen. Jag fick rysningar av basgången, som förövrigt var det enda som hördes, men atmosfären var allt som räknades. Jag hade slappnat av.

Det var såklart då jag skulle skrämmas halvt ihjäl av att några TUSEN personer rusade från området framför scenen RAKT emot oss, och snabbt också! Eller nu ljög jag lite, först blev jag inte rädd utan mest fascinerad. Så många människor, så snabbt, emot mig. Det såg så häftigt ut. Men sen kom rädslan och vi ställde oss instinktivt upp och kollade efter min väns lilla flicka som redan var upplockad i mammans famn.

Alla var redo att springa i samma färdriktning ut på parkeringen och vidare mot sina bilar, men som dirigerade av en ljudlös signal stannade alla upp och började gå in mot mitten igen, som om inget hade hänt.

Vår kusin berättade att han hade sett en kille med uppsliten skjorta och ett argt gäng efter sig, och vi förstod att det handlade om en tjuv och lite gammal hederlig mob justice. Då vaknade fascinationen igen, hur mass confusion kan ta form och bli en massa av flera ton som skulle kunna resulterat i vad som helst.

Det var några i vårat ”viktiga” sällskap som tydligen hade varit jätteroade av det hela och skrattat rakt igenom och jag skyller min rädsla på oerfarenhet, vilket såklart betyder att jag snart måste hoppa upp i sadeln igen och ta nästa reggaetillfälle i akt.

… så länge har jag varit här nu. Nairobi är allt som Göteborg inte är, och tvärtom. Det är tur att jag har varit här några gånger förut. Allt kaos under de första månaderna av året skulle nog blivit för mycket om jag inte visste vilket lugn Kenya ger mig annars.

Jag kunde inte tro vad jag såg på tv under den perioden, kunde inte tro att det var pistolskott jag hörde utanför och inte bildäck som exploderade eller något liknande. Även tiden efter våldet är bisarr.

Härom veckan åkte vi i min vän Nynkes lilla bil  på väg till Kariobangi North, en stadsdel som tillhör de som kallas fattiga. Samma väg för bara några månader sen var platsen för machete slakt. Nu var allt som vanligt igen, folk vill gå vidare, snabbt.

Såren är långt ifrån läkta men människorna har inte tid att fortsatta hata åt politikerna, politikerna som nu reser runt tillsammans och predikar fred. Jag kan tycka att det går för snabbt, men förstår varför det är så.

Uhuru park, Nairobi

Jag har fler vänner här än i Göteborg, konstigt men ändå inte. Jag är inte riktigt samma människa längre, det är svårt att vara lika skeptisk här. Jag är både öppnare, vänligare och modigare i det här klimatet, och det ger plats för fler.Jag är så kreativ i perioder att det nästan är läskigt samtidigt som vissa perioder blir mer lata än de i Sverige, allt är lite upp och ner, tvärtom.

En annan skillnad i vardagslivet är spänningen. Att hitta en matatu (buss) i stan är ett litet äventyr nu när regeringen tvingar alla matatus till och från Eastlands (de fattigas färdriktning) att ankomma och avgå från en terminal som ligger långt från centrum. En osäker och ineffektiv idé som kallas Muthurua dit dom samtidigt tvingade hundratals hawkers, gatuförsäljare att flytta.

De flesta matatus vill självklart plocka upp sina passagerare i centrum, och har därför börjat ta bort sina färdnummer från fönstrena och kör omkring som spöken i stan för att plocka upp desperata eastlanders. Vi går fram till förarna och viskar ”Buru Buru?” föraren nickar och man skyndar sig in. Ingen vill bli tagen av polisen i det här landet.

Det finns mycket att berätta och jag tror att jag kommer att använda mig av den här bloggen en del. Förresten fick jag mitt första jobb igår! Logo och inredning av kontor till en ngo. Jättekul och jättenyttigt…

Lisa

testar