The Invention of Lying (2009, Ricky Gervais/Matthew Robinson). I ett samhälle utan lögner uppfinner en man vid namn Mark Bellison (Ricky Gervais) lögnen. Den är smårolig, men jag har egentligen bara en sak att säga om den här filmen – DE KUNDE HA GJORT SÅ MYCKET MER. Vilken idé! Vilken potential! Vilket fail.

Superhjältarna har hållit sin position som kassakor i Hollywood under ett antal år nu och man undrar om mjölken inte börjar sina snart. Svaret verkar vara nej. Den senaste i raden av maskbeklädda superhjältar är The Green Hornet, som härstammar från ett radioprogram som sändes så tidigt som 1936.

Att ”Den gröna bålgetingen” (tack och lov att de inte översatte denna titel) har rötter från trettiotalet märks dock inte, i denna uppdaterade version. I filmen är det Seth Rogen som spelar rollen som Britt Reid – en bortglömd, bortskämd man som förlorade sin mamma i ung ålder. Han lever med sin fader, den välrespekterade James Reid (Tom Wilkinson), som äger en av Los Angeles största tidningar. När den senare plötsligt dör ärver Britt tidningen och därmed även ett stort ansvar. Till en början är det inget han bryr sig om, utan han fortsätter att leva sitt liv som om han vore en ung Hugh Hefner. Men när denna tillvaro blir slentrianmässig, och han dessutom träffar en mekaniker vid namn Kato (Jay Chou) (som pimpar bilar som hade gjort Xzibit grön av avund och dessutom är en hejare på kampsport) inser han att han kan göra sitt eget avtryck i staden, utan att behöva följa sin fars fotspår. Han kan bekämpa skurkar. De två parar ihop sig och blir The Green Hornet och … hans sidekick.

Mina förväntningar på The Green Hornet var minst sagt låga. Dels hade kritiken varit ljummen, dels hade jag sett Scott Pilgrim vs The World nyligen, vilket är en fruktansvärt svår film att leva upp till i denna genren. Vad som talade för filmen var dock att det är Michel Gondry (Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Be Kind, Rewind) som står för regin. Hans originella stil och tokiga idéer tilltalar mig, och originalitet och galenskap är aldrig fel i en superhjältefilm. I filmen är det främst i slagsmålsscenerna man märker av Gondrys närvaro, i övrigt är han ovanligt tyglad. Filmen kompenserar detta faktum genom att bitvis vara lite barnslig och fånig – men i lagom doser. Flera gånger lockar den en till skratt, i vissa fall motvilligt, men trots allt så kommer man på sig själv med att sitta och gapskratta under delar av filmen. Samspelet mellan den arrogante Britt och den logiske Kato är övertygande. De hittar en broder i varandra och får därmed allt vad syskonskap heter på köpet. Ena sekunden dricker de whiskey och öppnar sina hjärtan för att i andra sekunden ägna sig åt handgripligheter.

The Green Hornets stora behållning är att den försöker inte bita efter för mycket. Den har enstaka scener där allvaret får lov att ta plats, men de är inte för många. Det är en film som besitter god självinsikt, den vet om att den är en humoristisk actionfilm och strävar inte efter att vara något annat. Vad som också är värt att nämna är att Cameron Diaz, som spelar Britts sekreterare Lenore Case, inte är irriterande i den här filmen. Och att Christoph Waltz gör sin första roll sedan Inglorious Basterds, och han gör den väl. Här gör han rollen som Chudnofsky/Bloodnofsky, Los Angeles storskurk som konstant ifrågsätter om han är skrämmande nog.

Dessa komponenter tillsammans gör The Green Hornet till en mycket underhållande film. Den har säkert sina brister, men de drunkade någonstans i ljudet av skratten i biosalongen. Detta gör att den får 8/10.

För ett tag sedan såg jag och min familj John Crowleys Boy A. Jag var emot den från början, då jag anade att den skulle vara deprimerande. Jag hade rätt.

Boy A handlar om 23-årige Jack Burridge (karismatiske Andrew Garfield) som nyligen blivit frisläppt efter ett långt fängelsestraff. Vi får tidigt veta att han och jämnårig kamrat dödade en flicka när de gick i grundskolan, och under filmens gång får vi reda på mer om omständigheterna. Nu har han dock avtjänat sitt straff och får en chans att starta om på nytt i samhället. Trots det här är det många som vill åt honom för ett brott han begick som en ung pojke.

Jack lyckas skaffa ett jobb, får en flickvän och med lite råd från hans övervakare börjar han förstå sig på hur världen fungerar när man är vuxen och måste klara sig själv, något han missat efter många år bakom galler. Och just eftersom saker går bra för Jack sitter man och väntar på att saker ska gå fel.

Genom filmen börjar man känna för en person som begått ett hemskt brott och börjar förstå vad miljoner personer går igenom efter att ha avtjänat fängelsestraff. Man kanske inte förstår deras brott men man kan förstå deras längtan efter ett normalt liv. Vilket den här filmen problematiserar och gör det på ett briljant sätt. Men den är tung och det är jobbigt att titta på tillbakablickarna. Och man vill så gärna att det ska gå väl för Jack men samtidigt vet man att det inte är så enkelt.

Så när slutet närmar sig och verkligheten hinner ikapp sitter man där med tårarna i ögonen och vet att det är såhär det är. På riktigt. Och det är det som känns tungt. Filmen skildrar ett människoöde men kopplar det till tusentals äkta. Och det känns tungt. Deprimerande. Men det behövs också. Ibland.

Boy A får 8/10 i betyg.

Videocracy (eller video crazy som jag envisats med att kalla den) är en dokumentär av Erik Gandini (svenskfödd italienare.. eller tvärtom?) som behandlar den minst sagt problematiska medievärlden som existerar i Italien. Silvio Berlusconi, premiärminister och mediamogul, styr praktiskt taget all TV-verksamhet i Italien. Redan innan han valdes till premiärminister ägde han nämligen Italiens största TV-bolag, och nu när han är premiärminister innebär det att han även äger de statliga bolagen.

Innehållen i programmen är tvivelaktiga. Det jag reagerade mest över var den italienska TV-världens inställning till så kallade ”velinas”, TV-värdinnor vars enda uppgift är att stå bredvid programledaren och se snygga ut, samt göra en 30 sekunders dans för att bibehålla tittarens intresse för programmet. I intervjuer med aspirerande velinas uppger de allra flesta av de unga tjejerna att de gör det för att de vill bli berömda. Och därmed kunna gifta sig med fotbollsspelare.

Det är dock en vinklad bild vi får se. ”Motståndaren” till Berlusconis makt över medierna är en lika god kålsupare vid namn Corona som även han utnyttjar medierna för att få fram en viss bild av sig själv. Allt för att tjäna pengar, något han medger utan att blinka. Visst, det är intressant och det ger oss svenskar en chans att klappa oss själva på ryggen och säga ”tack och lov att vi har public service” eller ”det där hade de aldrig kommit undan med här inte”. Det är också bitvis underhållande – Gandini följer den ”gemene mans” syn på saken genom en ung man som är ute efter berömmelse genom TV. Många lustiga scener utspelar sig mellan han och hans mamma, och lika gott kan man skratta åt en av Italiens största agenter när han går omkring och ser korkad ut i sin Vita Villa bland alla de största kändisarna.

Men vad är egentligen poängen? Gandini uppmärksammar problemet.. men inte mycket mer. Det är lite klumpigt upplagt, man skulle kunna tro att det är Gandinis första film, men en snabb IMdB-sökning visar att det är hans femte som regissör. Och var är alla kritiska röster till Italiens medieklimat? Corona, som regissören framställer som kritiker, visar sig vara en yngre, snyggare kopia av Berlusconi när det kommer till hur de nyttjar medierna för sin egen vinning. Var är kvinnorättsrörelsens upprörda röster, för de måste väl ändå finns där ute? Alla i Italien kan väl ändå inte tycka att det som visas, och på sättet det visas, är okej?

Filmen väcker många frågor, men lämnar tyvärr de flesta obesvarade. Och då börjar man undra vad poängen är. Att väcka debatt är väl en god orsak i sig, men man hade önskat att det såg lite proffsigare ut så man hade kunnat ta det på fullt ansvar. Trots detta hade jag inte sagt att kvällen jag spenderade i biografen inte var bortkastad. Om inget annat fick jag en orsak till att debattera Italien med mina kursare.

Videocracy får 5/10 i betyg.

Idag på Filmvetenskapen så pratade vi om filmers skildring av krig och oroligheter i världen. Vår föreläsare fokuserade speciellt på de filmiska skildringarna av folkmordet i Rwanda, då det släppts en del filmer på sistonde som porträtterar denna händelse, däribland Hotel Rwanda och Sometimes in April. Jag har sedan tidigare sett Hotel Rwanda, som blev väl mottagen när den kom ut 2004, och Oscar-nominerades bland annat för Best Writing och Best Actor (Don Cheadle). Det har kommit ut en del filmer om Afrika överlag, andra exempel som nämndes var Shooting Dogs och Blood Diamond.

En sak som de flesta av de här filmerna har gemensamt är, förutom att de utspelar sig i ”oroligheternas Afrika”, är att de har vita skådespelare i huvudrollerna. Undantaget är Don Cheadle i Hotel Rwanda. Speciellt Blood Diamond sticker ut med den här tendensen, då Leonardo di Caprio spelar huvudrollen och dessutom ledsagare/räddare av alla de svarta karaktärerna, då de uppenbarligen inte är kapabla till handling själv. Eh? Di Caprio må göra en övertygande skildring av en vit sydafrikan men filmen i sig känns rent ut sagt rasistisk.

Och i allt det här så kommer Sometimes in April som en frisk fläkt. Huvudrollerna spelas av svarta skådespelare och vi får äntligen se en film som skildrar folkmordet från de utsattas perspektiv, inte från någon vit tjänstemans/kvinnas synsätt. Dock kan jag tycka att man borde använda sig av lokala skådespelare; den manlige huvudrollen, Augustin, spelas av Idris Elba som är från London. Precis som di Caprio så gör han ett imponerande jobb i skildringen av karaktären – men det måste väl ändå finnas skickliga skådespelare i Rwanda också?

Sometimes in April kretsar runt Augustin och hans familj. Augustin är Tutsi och hans fru är Hutu, så när det av USA så kallad ”inbördeskriget” bryter ut och tutsier börjar döda alla hutuer för att ta tillbaka makten över landet, som de en gång förlorat, så börjar svårigheterna och kampen för överlevnad. Även Augustins liv är i fara då soldaterna även dödar de tutsier som anses hjälpa eller skydda hutuer eftersom de klassas som förrädare. Filmen skildrar också västvärldens och FNs inkompetens i den här situationen: när de mottog larm om att ett folkmord påbörjats i Rwanda så drog de istället tillbaka de militära styrkor som så desperat behövdes och evakuerade dessutom alla vita som var bosatta i Rwanda vid tidpunkten. Folkmordet varade i 100 dagar och vid dess slut så hade nästan en miljon människor dödats, huvudsakligen med machetes.

Det här är en gripande film och den ger en bild av folkmordet i Rwanda som man kan hoppas att folk tar till sig. Det är svårt att låta bli att gråta då den innehåller många starka scener; greppet att låta filmen kretsa runt en familj som man lär känna är ett smart drag, då man lider med dem samtidigt som man inser att tusentals familjer likt dem drabbades. Den ger ett rättvist porträtt av västvärldens handlingar, trots att den visar upp vad FN gjorde fel så poängterar den även att det fanns folk som försökte få Europa och USA att inse vad som höll på att hända, och vad som tillslut hände.

Hur tung Sometimes in April än är, så är den värd att se. Man lär sig något och får en ”reality check” som man sent kommer att glömma. Jag rekommenderar den starkt och den får 9/10 i betyg.

Jag försöker systematiskt undvika trailers och handlingsreferat till filmer innan jag ser dem, dels för att jag försöker hålla min förväntningshorisont i shack, dels för att det ligger en viss spänning i att se en film utan att veta vad den handlar om. Jag tycker att man ger filmen en bättre chans att hävda sig när man inte har några förväntningar eller föreställningar om vad filmen ska leverera. 

Det här är oftast dömt att misslyckats, då det är genuint svårt att undvika trailers, recensioner och liknande eftersom det figurerar så mycket i media. Det finns en viss kluvenhet när det gäller att läsa recensioner, då jag har tillit till vissa kritikers omdöme (Jan Aghed sjunker dock på denna skala efter Lady Chatterley) och man blir lätt exalterad över en film om Orvar Säfström gett den en femma.

Men med 3:10 to Yuma lyckades jag undvika allt det här. Jag visste att det var en västern det handlade om och att 3:10 to Yuma var ett tåg. På något sätt hade jag lyckats inbilla mig själv att handlingen kretsade runt ett tågrån. Detta var inte fallet. Russell Crowe spelar Ben Wade, en intelligent och charmig gangster som är snabb med revolvern. Han och hans gäng har lyckats råna järnvägsbolagens värdetransporter 21 gånger i rad och är därför efterlyst i varje delstat. När han för tjugoandra gången överrumplar värdetransporten och skjuter ihjäl alla ombord så råkar den fattige och enbente bonden Dan Evans (Christian Bale) och hans två söner snubbla över brottsplatsen. Wade, som den gentlemannaskurk han är, låter dem komma därifrån levande. Dock råkar de två på varandra igen när Wade har blivit tagen av polisen och Evans tar på sig, för 200 dollar som han desperat behöver för att rädda sin gård, att eskortera Wade till fängesletåget. Som går tio över tre till Yumafängelset. Men Wades gäng är tätt i hälarna..

3:10 to Yuma har nominerats till en Oscar för Best Music, original score och Best Sound, vilket den är välförtjänt av. Detta är en tät västern, en i mängden ”moderna västerns” som har kommit ut de senaste åren. The Proposition är ett annat exempel på västernfilmer med djup, som inte handlar om att dricka whisky på saloonen och skjuta Apaches. Intrigen är välgjord och spänningen, som musiken hjälper till att bygga upp, är hög. Dialogen, Crowes i synnerhet, är naturlig och flytande. Filmen i sig är väldigt intressant och innehåller bland annat en oväntad cameo av Luke Wilson. Karaktärerna är välskrivna, Christian Bale är som vanligt övertygande i sin roll och Ben Foster, som spelar Wades sidekick Charlie Prince, är fascinerande att betrakta. Hans karaktärs tillgivenhet till Wade är uppenbar och välskildrad, på gränsen till kärleksfull. Dessutom är hans utseende radikalt förändrat sedan han var med i X-Men 3, där han spelade Angel.

Som ni antagligen förstått vid det här laget så är jag imponerad av 3:10 to Yuma. Den ligger på samma nivå som The Proposition, den besitter karaktärsdjup, välskriven dialog men är för den sakens skull inte tråkig och händelselös. Den kombinerar explosioner och gun-fights med emotionella konflikter och gör det bra. Russell Crowe är häftig och charmig på samma gång, vilket inte är lätt att komma undan med. Jag har svårt för att komma på något negativt att säga om den här filmen, det är snarare så att jag är sugen på att se den igen. Och därför får den 8/10. En välförtjänt åtta.

Var och såg Lady Chatterley’s Älskare (Originaltitel; Lady Chatterley, 2006) häromdagen. Olyckligtvis var det här en film som jag hade relativt höga förväntningar på, då bland annat Sydsvenskans Jan Aghed gett den fyra postryttare, något som i de flesta fall innebär att filmen är ett säkert kort. Är det någon filmkritiker jag litar på så är det Aghed. Eller Orvar Säfström. Hursomhelst så gjorde jag misstaget att inte läsa något om filmen innan jag gick in på Kino, Lund. Anledningen till detta är att jag tycker att det förstör den fulla upplevelsen. Det är mycket mer intressant att sätta sig i biostolen och inte veta vad som komma skall. Det jag visste var följande:

1. Filmen är baserad på en roman av D.H. Lawrence. Detta hade jag sett på postern. Dock säger det mig lite eller inget. Jag är filmvetare, inte litteraturvetare.

2.  Det är ett kostymdrama med erotiska inslag.

3. Det finns ytterligare en film baserad på romanen, som kom ut 1993. Detta var dock en TV-film.

4. Jan Aghed gillar den.

Det här var allt jag visste. Så döm av min förvåning när jag två timmar och fyrtiofem minuter senare lämnade biografen och insåg att jag just slösat bort min kväll. Jag hade slösat bort min kväll på en film som inte fick mig att känna någoting förutom irritation över vetskapen att jag kunde ägnat min kväll med att göra saker som är tio gånger vettigare än att se den här dåliga ursäkten av en film.

Premissen är följande; Lady Chatterley lever i ett platoniskt förhållande med sin make, som blev sårad i andra världskriget och är nu rullstolsbunden. De lever ett bekvämt om än passionslöst liv. Lady Chatterley börjar bli lite krasslig och doktorn rekommenderar miljöbyte, så hon börjar spendera tid i parets skogsvaktares stuga. Skogsvaktaren, vid namn Parkin, och Lady Chatterley börjar umgås allt mer och det resulterar en dag i att de två har sex. Tillsammans upptäcker de sina egna och varandras kroppar i ett förhållande grundat på passion.

Kostymdramer kan vara abnormalt tråkiga. De kan också vara intressanta beroende på hur välskildrade människoporträtten är. Tyvärr så fann jag inget intresse i Lady Chatterleys trevande upptäckt av sin sexualitet. Man satt hela filmen och väntade på att något skulle hända. Vissa filmer är lågmälda, och det kan jag acceptera. Inte alla historier måste berättas med en blåsorkester i bakgrunden och stora explosioner. Men det här var inte lågmält, det här var tråkigt. När man sitter i biosalongen och i sina tankar hittar på handlingen till nästa scen (..nu kommer hennes man att upptäcka deras affär..) då vet man att en film är dålig. Om man skapar en film i sitt eget huvud istället för att ägna uppmärksamheten åt den som visas på skärmen framför en, då är det något som är fel.

Ibland kan en film klara sig på den visuella delen. 300 är ett utmärkt exempel på detta; historien den berättar, so and so, men visuellt är den så snygg att man får kalla kårar. Olyckligtvis för Lady Chatterley så hade jag några dagar innan sett Atonement (Försoning), även detta ett kostymdrama, som var ovanligt snyggt filmat. Bildspråket var något utöver det vanliga och precis som med 300 så gav det mig kalla kårar. Därför satt jag konstant och jämförde de två filmerna. Och kom fram till att Lady Chatterley inte kan mäta sig med Atonement. Inte riktigt rättvist, men så är livet.

Dock måste jag också säga något positivt om filmen. Regissören Pascale Ferran använde sig av några grepp som jag fann intressanta. Bland annat att han valde att inte introducera karaktärerna på det klassiskt narrativa sättet utan utlämnade informationen om karaktärernas relation till varandra tills nästan halva filmen hade gått i vissa fall. Den första halvtimmen blev man till exempel inte klok på vilket förhållande Lady Chatterley och hennes make hade till varandra. Deras kroppsspråk signalerade snarare att de var herre och piga än hustru och man. Då man inte fick den typiska hinten i form av att någon yttrar en mening i stil med ”Min käre make..” eller liknande så blev man relativt konfunderad. Jag uppskattar när en film får en att stanna upp och tänka till.

Men självklart är det inte ett tillräckligt försonande drag för att kunna rädda hela filmen. Gå inte och se den. Det är två timmar och fyrtiofem minuter av ert liv som inte är värda att offras på denna smörja. Den får därmed 2/10 i betyg. Aj. Aj. Aj.