Som sagt. För tillfället håller jag till på blogg.se igen. Det verkar vara många som har missat det.
Här kommer adressen igen bara för att jag är så generös!

http://leasliv.blogg.se

Ska försöka komma igång med att blogga på gamla hederliga blogg.se igen. Jag blev inte så värst imponerad av den sidan förut men man kan ju alltid testa igen.
Men om jag känner mig själv rätt så kommer jag om bara några dagar vara tillbaka här på metrobloggen iaf.
Men vi får väl se hur det blir.

Nya adressen blir:
http://leasliv.blogg.se

               Jag blir varm och glad av den här låten varje gång.

Sjuk sjuk sjuk sjuk sjuk.
Det blir nudlar vid en bra film vid tv:n och hoppas på ett fint uppiggande litet sms. Japp, så får det bli!

Jag är trött som fan, sur som fan, bitter som fan och opepp som fan.
Det är nog dags att jag går och lägger mig, jag lider ju faktiskt av tillfällig sjukdom och om jag vilar upp mig tillräckligt kanske jag kan vara med på konserten på tisdag och sånglektionen på onsdag.
 Vi får se. Jag håller tummarna för mig själv.

Jag har nu bestämt mig för att sola lite solarie. Och ja, jag vet att exakt alla säger och tänker ”varför i helvete då!?”
Men grejen är att visst jag är brun. Men jag vill bli brunare!

Fast grejen är ju då att jag är lite rädd för hela den där tuben. Jag fattade inte förut att man ska stänga den helt. Alltså, att man ligger där inne med ett helt jävla stängt lock. Jag menar….tänk om man inte får upp locket sen. Så ligger man där och grillas till döds som en jävla korv!
Och jag tänker då inte dö i en tub med blått ljus.
Man kanske skulle ta och vänta till sommaren iaf…?

Hur är det nu….
Gillar killar hellre tjejer med stora bröst eller ska det vara stora rumpor?
Eller räcker det med lagom?

Jahapp då var man sjuk igen.
Och den här sången beskriver mitt tillstånd nu när jag är sjuk. Men den beskriver även hur jag i stort sätt känner för en viss person.

När jag gick i fyran brydde jag mig ytterst lite om hur jag såg ut.
I femman började jag inse att jag inte såg ut som alla andra och började försöka få mitt hår lite rakare och använde konstant toffs.
I sexan fick jag min första plattång och började mitt eviga slitande med att platta håret i timmar.
I sjuan kämpade jag fibrilt för att få håret rakt, men till rätt dåligt resultat.
I åttan började jag få halv pli på hur jag skulle gå till väga för att få håret att se rakt ut och jag fick även en ny och bättre plattång.
I nian inser jag att jag har förstört mitt hår, mitt ursprung, lite av det jag fått av pappa och mina otroligt fina lockar. Och det är hemskt verkligen.
Jag tror att om jag inte hade gått i skolan där jag går så skulle jag se totalt annorlunda ut. Jag hade inte blivit påverkad av det otroligt desperata i att ha just rakt hår.
Varför vill jag ha rakt hår? Vad är det jag ser som är så fantastiskt med rakt hår? Ibland vet jag inte ens själv.
Ibland kan det vara riktigt jävla fult med rakt hår faktiskt. Platt och tråkigt. Lockar kan va riktigt vackert. Det är riktigt vackert.
Och i alla dessa år har jag förstört det.

                        

                                             
                                             Vem är finast?
                                Jag och den lockhåriga såklart!

Livet kan ibland verka oändligt långt. Men om man tänker efter så är det faktiskt inte det.
Vad som helst kan hända. Jag kan dö imorn. Eller nästa torsdag.
En bil kan komma och preja ner mig på vägen till skolan. Och där tog det slut liksom. Och hur kul på en skala är det?
Så därför ska jag lova mig nu att alltid ta chanser som kommer och inte tänka så mycket.
Man lever bara en gång! ( och nej jag tror inte på sånt där bullshit som återfödelse, typ att man föds om som en mygga eller nåt i sitt nästa liv)
Det är nu man lever. Inte sen!
Och det tänker jag också göra.