Barnen togs gråtande ur mammas famn. Finns inget så hjärtskärande som att hjälplös se sina barns tårar och känna deras förtvivlan inte få vara med sin mamma. Efter att barnen varit hemma ett par timmar, mår jag nu så dåligt att jag blivit övertygad om att de här korta umgängestiderna är till mer skada än nytta. Vet inte hur normalt det är att domstolarna utdömer så lite umgängestid med en förälder, men undrar varför ingen bryr sig om hur det påverkar de stackars barnen?

Undrar hur mina små barn mår nu? Ligger de lika sömnlösa som jag?

Känns som om jag svikit mina barn, börjar få dåligt samvete, även om jag inte vet vad jag hade kunnat göra? Eller vad jag kan göra, annat än att vänta på att målet ska avgöras av domstolar?

Läste en artikel på Internet härom dagen, om ett hemligt nätverk, som hjälper mödrar som förlorat vårdnadstvister, att fly utomlands med sina barn. De verkar ha tänkt på allt. Familjen flyttas ofta och kontantkorts-telefoner byts ut med en veckas mellanrum, post går via tre personer och de ordnar till och med nya identiteter. Låter som värsta deckaren, men är tydligen inte fiction, utan på fullaste allvar.

http://www.kvp.se/Nyheter/1.1369980/flydde-med-sin-son

Efter det jag och barnen nu har råkat ut för, har jag full förståelse för den desperation som ligger bakom ett så drastiskt beslut. Det är inte alls svårt att begripa hur en mamma kan se det som sin enda utväg för att få vara med den/de som betyder mest av allt. Särskilt i de fall, då fadern utsatt barnen för övergrepp och liknande och mammorna är beredda att göra vad som helst för att skydda sina barn.

I min situaion, även då jag vet att barnen vill vara hemma hos mig, att de vantrivs där de är nu och mår dåligt och också tvingas vara med människor som de är rädda för, som utsatt dem för trauman och även om jag saknar barnen så mycket att det gör ont enda in i märgen, så skulle jag inte vara beredd att fly sådär och leva gömd resten av livet. Tänk att lämna allt bakom sig…

Min lilla pojke, 4 år, fick syn på ett inramat kort på mig på TV´n och frågade så gulligt om han kunde få ta med sig det, att titta på, när han längtade efter mamma? Självklart fick han det. Hoppas det ger lite tröst.

Ha mått väldigt dåligt. Helt plötsligt kollapsade jag, kräktes blod och fick svår huvudvärk, kändes som om huvudet skulle sprängas i tusen bitar. Antar att all psykisk påfrestning till slut manifisteras i sjukdomssymptom. Alla tårar och sömnlösa nätter, leder till slut till att kroppen säger ifrån.

Har fortfarande inte fått träffa mina barn. De har varit utan sin mamma i flera veckor nu.

Har lämnat in överklagandet till hovrätten, men vad händer sen? Har ingen aning om hur lång tid jag måste vänta på det jag nu väntar på från hovrätten?

Har så mycket att ta itu med och så lite ork. Det viktigaste är väl att ordna med advokat, för jag klarar inte det här själv.

Jag som bara önskade mig lugn och ro nu och få samla kraft inför förlossningen.

Orkar inte mer nu! Vill bara skrika ”det räcker nu!”

Ensam ”Alla hjärtans dag” Det är en grym dag för alla ensamma och övergivna:-(

Någon annan än jag som har problem att komma in på Metrobloggen? Inte lyckats komma in en enda gång på flera dagar. Nu lyckades jag genom att använda ”Opera” istället för ”Internet Explorer”. Någon som vet vad felmeddelandet ”400 bad request” betyder? Så har det stått varje gång jag försökt komma in på Metrobloggen.

Oavsett om man menar väl, är det väldigt dumt att ge andra råd när det

gäller deras äktenskap. Det är okej att lyssna och ge stöd, men en helt annan sak att blanda sig i och tycka till och att till och med råda någon att lämna sin partner.

Ofta vänder sig människor till vänner eller släktingar när de är irriterade eller upprörda och känner ett behov av att uttrycka sitt missnöje och få sympatier. De ringer närstående och klagar över sin partner efter ett bråk eller när de har problem i äktenskapet. Det är då man vill prata av sig och få ur sig all ilska och den som lyssnar, får då höra allt negativt om partnern. Det är inte lika vanligt att ringa och berätta allt som fungerar bra i äktenskapet, när allt flyter på och man är ganska så nöjd med tillvaron.

Eftersom det är omöjligt för någon utomstående att göra sig en rättvis bild av hur någons äktenskap och familjeliv är, då det är något som måste vara självupplevt, är det fullständigt idiotiskt att råda någon annan att skilja sig. Det kan ju bara den som lever med en annan människa fatta beslut om. Bara den som är gift eller sambo för den delen, kan själv känna vad som är rätt och det är ju inget lätt beslut att fatta. Något så livsavgörande som en skilsmässa, måste noga övervägas då det ju oftast inte finns någon återvändo. Särskilt när det finns barn inblandade, måste man tänka till ordentligt innan man tar ett sånt steg.

Att då som anhörig eller vän ha åsikter om, eller till och med säga till någon att de borde skilja sig, är verkligen inte rätt mot den som går i skilsmässotankar. Det är ju inte den som ger rådet, som förlorar sin fru

eller make och vars familj splittras för all framtid – inte den, vars barn blir skilsmässobarn. Inte den som blir ensam. Denne person, kan tycka bra eller illa om vännens val av livspartner, men det hör inte hit, det har ingen betydelse, då det inte är denne som ska leva med den personen. En relation är ju mellan två parter och ingen annan kan känna och förstå hur de har det med varandra.

Det är också farligt att berätta vad man tycker om någons hustru eller make. Även om en vän eller släkting skulle ha något emot partnern, ska man behålla de åsikterna för sig själv. Det både skadar och sårar ju bara den närstående att kritisera dennes val av partner. Det är ju direkt elakt mot den som valt livskamraten att säga något nedlåtande om den. Så gör inte en riktig vän. Och vill man någon väl, lägger man sig inte i deras äktenskap och ger inte råd om någon ska skilja sig eller inte. Det bästa är att stötta och säga att man finns där och accepterar vännens/släktingens beslut, vilket det än blir. Då är man en riktig vän!

Undantaget förstås om någon far riktigt illa, tex blir dominerad och misshandlad och utsatt för livsfara i sitt äktenskap. Då är det självklart att råda personen att lämna partnern och helst också hjälpa vännen därifrån.

Min man berättade för mig att släktingar till honom och även någon gemensam vän, hade talat illa om mig och även tyckt att han skulle lämna mig. Jag blev bestört och mycket illa till mods att höra detta, inte för min egen skull, utan för min man och mina barns skull. Det var verkligen inte juste mot min man att säga något sådant.

Dessutom blev jag illa berörd av att någon kunde tycka att det är något bra med att en familj splittras och barnen blir skilsmässobarn - och verkligen pressa på och kämpa för att så skall bli fallet. Det är inte riktigt klokt, hur min mans släktingar, har lagt sig i vårat familjeliv och blandat sig i saker som verkligen inte har med någon annan att göra-vårt privatliv har blivit invaderat på ett sjukligt sätt.

Det är som om de är glada att min man lämnade mig! Så säger han i alla fall och de kan tycka vad de vill om mig, men vi hade det ju bra tillsammans. Visst hade vi problem som alla andra och tuffa småbarnsår, men vi trivdes väldigt bra ihop och barnen var välmående och lyckliga. Vi varken bråkade, gnällde eller tjafsade. Jag har aldrig gjort min man något ont utan tvärtom tagit hand om familjen och under alla år han studerat har jag även försörjt oss ekonomiskt och stannat hemma med barnen på bekostnad av min egen karriär.

När vi plötsligt hamnade i en kris så var det vår första på nästan 10 år

tillsammans och då borde de ha hållit sig borta och backat undan och låtit oss försöka lösa våra problem själva.

Min släkt skulle aldrig lägga sig i vårt privatliv på det sättet som min mans släkt har gjort. Min svärfar sköter ju till och med allt juridiskt åt min man och driver vårdnadstvisten i rätten. Känns obehagligt att lämna ut allt inför en så nära släkting som våra barns farfar. Barnen har till och med flyttats hem till min mans släktingar där han bor nu. Är patetiskt att min man flyttat hem till mamma!

Allt har gått så fort att jag inte hängt med. Från det att allt var bra mellan mig och min man och vi inte hade några som helst problem mellan varandra eller i familjen och kom hur bra överens om barnen som helst, till att han dumpat mig och stuckit, tagit barnen med hjälp av

domstolen och kastat ut mig på gatan gravid och pank.

Tänk hur livet kan förändras så drastiskt. Blixten slå ner från en klarblå himmel när man minst anar det.

Det går inte att nå fram till mina barns far. Han verkar helt blockerad -som om han tappat sin själ.

Det handlar inte om oss utan om barnen och deras behov. Om han inte bryr sig om mig längre, borde han i alla fall värna om barnens välmående. Han vet hur mycket mamma betyder för barnen, hur mycket de älskar mig och vill vara hos mig. Kan det handla om svartsjuka? Vill han ha barnen för sig själv för att han tror att han får barnens oreserverade kärlek om han plockar bort mamma ur barnens liv? Förstår han inte att de starka banden mellan mor och barn inte kan klippas av och att han vänder barnen emot sig när han tar ifrån dem deras mamma?

Ett tag kändes det som om barnens far hämnades på mig, för något jag inte begrep. Jag har rannsakat mig själv och febrilt letat i minnets alla vrår, men kan inte komma på en enda oförett som jag skulle ha åsamkat honom under vårt 2000-tal tillsammans. Har alltid varit en trogen och lojal hustru, alltid ställt upp för min man och tagit hand om min familj. Det här är tacken för det! Inte för att jag förväntade mig tack, men jag förväntade mig verkligen inte det här!

Vi hade inte ens bråkat jag och min man. Vårt familjeliv har inte ens

varit tjafsigt och gnälligt. Det var lugnt och harmoniskt och vi trivdes ihop. Tuffa småbarnsår, visst, men vardagen har ändå gått ihop och allt har flutit på. Tills han plötsligt blev som förbytt. Ibland undrar jag om han ens är samma människa? Besatt? Han blev ju psykiskt sjuk, utbränd och deprimerad, men kan det verkligen förklara allt? Kan psykisk ohälsa påverka någon så mycket att han blir kapabel till ondskefulla handlingar mot de som står honom allra närmast?

Jag kommer aldrig att sluta undra, det är så ofattbart, men jag kommer nog aldrig att få några svar heller.

Det enda jag kan göra nu är försöka vara stark och kämpa för mina älskade barn och aldrig någonsin ge upp!

Tårarna bara forsar nu. Har precis pratat med mina barn i telefon. Det var jobbigt! Ringde upp mina barns far, för att fråga om jag och barnen skulle få umgås våra fem timmar idag, som står i domstolsbeslutet. Han svarade att barnen är sjuka, så det passar inte att ta ut dem idag. Han sa att de hade feber och ögoninflammation. Det gjorde ont, hade sett fram emot att gosa med mina barn, krama, pussa och prata med dem de här timmarna idag.

Bad att få prata i telefon med barnen. Deras far tvekade, men sedan gav han luren till vår fyraåriga son:

- Hej älskling, det är mamma, hur mår du gubben? Pappa sa att du är sjuk så vi får träffas när du mår bättre.

- Jag tror pappa skojar. Jag är inte sjuk.

- Vi ses snart. Jag längtar efter dig!

- Jag är inte sjuk!

- Jag älskar dig så mycket, jag saknar dig, älskar dig såååååååååå mycket!

Min son lät väldigt ledsen på rösten, som om han bleknat och hans vanliga glada, pigga, spralliga jag hade runnit ur honom. Jag fick stålsätta mig under samtalet så att han inte skulle höra hur ledsen jag var. Tårarna började rinna nerför kinderna.

Sedan fick jag prata med min lilla dotter, har oroat mig ännu mer för hur hon mår nu, eftersom hon är så mammig och det bara är mamma som gäller just nu, hon vill helst vara i min famn dygnet runt-vill inte låta pappa byta på henne eller klä henne eller ens vara i samma rum.

Min dotter är duktig på att prata för sin ålder, men hon sa ingenting, var helt tyst i luren. Jag hoppas hon hörde i alla fall hur mycket jag älskar henne och längtar efter henne. Hon lade ifrån sig luren efter en stund. Tror inte att hon klarade att höra mammas röst.

Barnens pappa tog luren och jag sa att jag ville träffa barnen en annan dag, så fort de blivit friska. Sa att tisdag passar ganska bra, men han verkade inte vilja lova någonting. Han lade bara på luren.

Då brast det för mig och tårarna bara sprutade. Det var verkligen

smärtsamt att prata med barnen. Kan inte sluta gråta.

Det känns så fruktansvärt att en domare kan sitta där så iskall och fatta ett sådant beslut när det gäller små barn. Det är obegripligt hur en domare som jobbar med familjemål, inte förstår hur viktig en mamma är för barnen, eller hur viktiga BÅDA föräldrarna är. Man tar inte bara bort en förälder ur barns liv sådär och påstår att man gör det för barnens bästa! Domaren har varken träffat mig eller barnen och utredaren har bara träffat pappan och hört hans version oemotsagd. Utifrån det kan man inte bedöma vad som är bäst för barnen. Tycker att både utredaren på Soc på Östermalm Margareta och Domaren Anna – borde ha krävt av barnens pappa att få kontakt med mig – att jag också fick uttala mig och vägrat att gå vidare med målet annars.

Tycker också att en domaren borde ha varit med förr och inte borde svälja allt som den ena parten serverar henne. Hon borde förstå att han talar faktiskt i egen sak och kräver dessutom hela vårdnaden och boendet och vill knappt ge barnen något umgänge alls med deras mamma. Då är det väl märkligt att hon skriver i beslutet att pappan är den som bäst kan tillgodose barnens behov av både mamma och pappa. Är ju uppenbart att han bara genom sitt yrkande, inte är intresserad av att barnen har någon kontakt med mamma över huvud taget!

Tänker på er mina älskade barn. Hoppas att vi får ses snart, då ska jag bara hålla om er krama och gosa och pussa och visa hur mycket jag älskar er!

Jag skickade med en ett par av alla email mellan mig och min man under vår äktenskapskris, nu när jag överklagade domen till hovrätten.

I ett email skrev han att han planerat att sticka med barnen till landet, han erkände alltså att han tänkt begå egenmäktigt och skrev att jag hade gjort rätt som varit på min vakt. Hör och häpna!

I ett annat email erkände han i princip egenmäktigt eftersom han berättade att hans släkt rest bort med barnen och att han skulle ansluta senare.

I ytterligare ett email skrev han att han inte skulle bråka om barnen. Nu finns det ju ingen lag som förbjuder att man ändrar sig, men det visar i alla fall att hans intentioner ändrats med tiden.

Det var jätte svårt att överklaga domen helt själv, utan någon advokat till hjälp. Kände mig bortkommen och kunde inte ens bedöma vilka bevis som var till min fördel och vilka som var direkt dumt att skicka med, men jag resonerade som så att jag visar att jag är öppen och ärlig, inte har något att dölja eller skämmas för. Jag har inte gjort något fel. Lika bra att lägga alla kort på bordet så att domstolen kan göra en rättvisare bedömning, än när de bara hade pappans version att gå på och alla hans påståenden fick stå oemotsagda.

Tack E, både för allt ditt stöd och dina goda råd och för att du hjälper en medmamma. Du ÄR en ängel, sänd från ovan, som kommit för min

och mina barns skull. Jag grät när jag läste om det svåra du har gått igenom. Vi har mycket gemensamt och jag skulle gärna vilja ha kontakt med dig, om du vill? Om det är okej att jag tar kontakt med dig, så skriv ner din emailadress i en kommentar, jag publicerar den inte så klart! Många kramar till dig och tack för att du bryr dig om och engagerar dig för någon du inte ens känner. Önskar dig allt gott i livet!

Här är domstolsbeslutet. Har ju inte förstått hur en domare kunde ta barnen från sin mamma som hon gjort??? Trodde det skulle klarna när jag tagit reda på vad som stod i papperen egentligen. Hade bävat för att läsa det. Trodde att min man – mina barns far, som nu blivit min motståndare, måste ha pratat så mycket skit om mig, att jag var rädd för hur upprörd hans lögner skulle göra mig.

Döm om min förvåning när det inte var farligt alls! Det gör att jag är ännu mer oförstående. Hur kunde domaren ta ifrån två små barn, deras mamma, utifrån de skälen som anges i beslutet? Så lite umgänge som domen ger barnen med sin mamma - är verkligen inte rätt!

Visserligen var min mans version en annan än min. Enligt honom är det jag som har samarbetssvårigheter. Det är ju enligt mig långt från sant, men det är möjligt att min man faktiskt inte ljuger medvetet, utan ser det så?

Jag har ju mått jätte dåligt sedan han och hans släkt utsatte barnen för både kidnappningsförsök och förde bort barnen i somras. Jag ser det som att jag trots det som hände, velat att vi skulle komma överens och aldrig brutit en överenskommelse, medan min man vägrat komma hem med barnen, gång på gång på gång och inte ens öppnade dörren när han själv bett mig hämta barnen, för att han inte orkade! Fått åka hem tomhänt mer än en gång så att säga!

5 timmar i veckan anser inte jag tillgodoser barns behov av sin mamma. Tycker inte heller att de skäl som domaren anger för att ta ifrån mig vårdnaden är riktigt kloka!

 Nåväl, här är domstolsbeslutet, så får du bilda dig en egen uppfattning.

DOMEN

BESLUT (att meddelas 2009-01-16 kl. 11.00)

skäl

Under förberedelsen har det framkommit att parterna inte har något fungerande samarbete kring barnen. Parterna har helt olika uppfattningar om rent faktiska omständigheter som till exempel var barnen för närvarande har sitt stadigvarande boende. Det kunde konstateras att mamman hämtat barnen på dagis på förmiddagen den 12 januari och under den dagen meddelat pappan att hon inte var hemma. Den omständigheten ger stöd till *(pappan) uppgifter om att barnen har sitt boende hos honom men att de oplanerat hämtas från dagis av *(mig). I målet utrett och ostridigt att barnen är folkbokförda på den adress där pappan bor, hos barnens farmor, och att de går på dagis i närheten. Mamman har varit svår att delge under förberedelsen och har inte infunnit sig till sammanträdet för muntlig förberedelse. Tingsrätten finner att denna omständighet ger stöd åt de uppgifter som pappan lämnat om svårigheterna att få kontakt med *(mig) och om hennes rädsla för kontakter med myndigheter.

Gemensam vårdnad förutsätter ett någorlunda konfliktfritt samarbete mellan parterna. Även om det inte framkommit uppgifter om att parterna skulle vara inne i någon djup personlig konflikt så talar omständigheterna som framkommit i målet för att det av olika anledningar inte finns något som helst samarbete mellan parterna. Av utredningen i målet drar tingsrätten slutsatsen att barnen drabbas av det obefintliga samarbetet kring dem på så sätt att de rimligtvis inte kan vara säkra på var de ska bo från dag till dag eller när de ska träffa den förälder de inte bor hos och när de ska vara på dagis osv. För deras bästa bör därför vårdnaden om dem överflyttas till en av parterna. Enligt tingsrätten förefaller *(pappan) vara den av parterna som för närvarande tar det största ansvaret för barnens välbefinnande och som dens om verkar mest intresserad av att tillgodose barnens behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.. Vårdnaden om * och * ska därför tillfalla * (pappan) ensam.

Enligt tingsrätten är det viktigt att barnen har ett umgänge med sin mamma. Någon samarbetsförmåga mellan parterna finns inte idag. Istället ska * och * ha rätt till umgänge med *(mamma) i enlighet med *pappans medgivande. Det finns enligt tingsrätten inte tillräckliga skäl att förordna att umgänget ska ske i närvaro av kontaktperson.

slut

* och * (barnen) ska ha rätt till umgänge med * (mamma) varannan lördag – jämn vecka – mellan kl. 12.00- 17.00

Överklagandehänvisning

Beslutet får överklagas särskilt till Svea Hovrätt senast 2009-02-06

Lämnad vind för våg, just som jag känner att jag klarar inte det här, jag orkar inte mer! Bryter ihop fullständigt. Fick just beskedet att advokaten inte kan ta mitt ärende. Rättshjälp fick jag, men har ingen advokat som kan hinna hjälpa mig med ett överklagande och jag klarar det inte själv! Jag och barnen är chanslösa!

Hur ska jag kunna samla mig och skriva ett överklagande när jag inte vet hur man gör, vilka bevis man får skicka med och vilka som ens är till min fördel eller nackdel? Är helt borta när det gäller det juridiska. Dessutom mår jag så psykiskt dåligt nu och har inte sovit ordentligt sedan barnen togs ifrån mig och varje gång jag sätter mig för att skriva och ta fram foton på barnen så brister det för mig. Jag gråter hejdlöst.

Hur ska jag kunna bevisa att jag är en bra mamma och att barnen har är trygga och mår bra med mig? Ingen är perfekt, men jag vet att jag aldrig har gjort något ”fel”. Jag har gjort det bästa jag förmått för mina barn. Älskar mina barn så mycket det bara går att älska – oändligt! Alla som känner mig tycker att jag är en fin och god människa. Vill ingen något illa, har aldrig gjort något ont, är omtänksam och menar väl.

Jag har kämpat och gjort allt för min man och mina barn, alltid ställt upp och alltid sett till att barnen haft det dem behöver, allra mest kärlek och omsorg.

Jag är inte knäpp, har ingen psykisk diagnos eller är farlig på något sätt. Har aldrig knarkat. Dricker inte ens alkohol. Har aldrig skadat mina barn, varken fysiskt eller psykiskt, utan fått dem att må bra och växa som individer.

Det ÄR orättvist! Jag och barnen har blivit fullständigt överkörda. Vem ska hjälpa oss nu?

Tror att ni medmammor inte har svårt att förstå hur det känns att förlora sina barn på det här sättet. Helt plötsligt är det tomt hemma och helt tyst. Inte ens ljudet av tassande barnafötter. Saknaden är grymt smärtsam, samtidigt som allt runtomkring rasar och vetskapen om att barnen är förtvivlade och längtar efter mamma, sliter ur hjärtat på en.

Vilken medmänniska som helst har större förståelse för det jag och mina små barn går igenom, än den utbildade psykolog som jag gick till. Han saknade helt empatiförmåga. Det är märkligt hur en psykolog, som dessutom arbetar på BVC (barnavårdscentralen), inte kan förstå att det är bland det smärtsammaste en mamma kan råka ut för. Tycker att en psykolog måste väl ändå begripa vilket trauma det är för små barn, att bli flyttade från sitt hem och separerade från sin mamma, som tagit hand om dem och varit deras trygghet sedan de låg i magen.

En värre livskris än att ens äktenskap upplöses, familjen splittras, barnen tas ifrån en och dessutom bli underkänd som mamma av domstolen, när man vet att man varit en god mamma som älskar och bryr sig om sina barn och till råga på allt elände bli lämnad ensam gravid – med ett barn på väg – att klara både graviditet och förlossning och tiden efteråt alldelses ensam. Som om den prövningen inte räckte, blir jag utkastad på gatan, ingenstans att ta vägen med min bebis och mina pengar räcker inte ens till att äta mig mätt. Den värsta situationen jag någonsin befunnit mig i.

Och BVC-psykologen Björn, bemöter en utsatt kvinna, en mor som inte kunde må sämre och vara olyckligare, med arrogans, kyla och hån.

Jag får höra att jag pratar för mycket om mina barn(!) Som om jag kunde tänka på något annat än barnen, när jag vet att de far illa, vantrivs där de är och längtar hem till mamma. En moders hjärta klappar för barnen som jag saknar så mycket. Är det konstigt då att jag pratar om mina barn hos psykologen?

Han kritiserade mig också för att jag hade så mycket ilska och besvikelse riktad mot min man. Är det konstigt? Efter allt han utsatt mig och barnen för, har jag inte rätt att få uttrycka min vrede hos psykologen?

Björn kan visserligen ha rätt i att det är föga konstruktivt med hat, men ibland behöver man ju få ur sig allt.

Psykologen ifrågasatte också det jag berättade med en överlägsenhet som var chockerande. Han visade öppet, sa till och med emot, att han inte trodde på det jag berättade. Jag var hur ärlig som helst, som en öppen bok – har ingenting att dölja och ändå avbröt han mig hela tiden och ifrågasatte min version av mitt eget liv! Sjukt! Undrar hur en sån människa kunnat bli psykolog.

Vidare tyckte han att nu fick jag lov att inse att det är som det är, mina barn har flyttat och nu får jag ta och koncentrera mig på graviditeten och fundera på hur jag ska klara av att föda barnet jag väntar. Vem som ska vara mitt stöd under förlossningen osv. Visst, det är också viktigt, men hur kan psykologen tro att jag bara ska kunna glömma min son och min dotter och strunta i deras välbefinnande. Det sa jag till Björn också, att det måste han väl fatta att jag inte kan tänka på något annat än mina barn och att jag först av allt måste se till att hjälpa dem! Jag måste ju överklaga och kämpa för barnen. De betyder ju allt för mig. Hur kan psykologen tro att jag skulle kunna prioritera något annat framför mina barn?

Undrar om psykologen har en skruv lös? Det är väl inte meningen att man ska må sämre efter ett besök hos psykolog än innan sessionen? Nu avslutade han ändå ganska fort och det var solklart att det inte skulle bli fler gånger, vilket passar mig bra. Skulle aldrig sätta min fot där igen. Första och sista gången jag söker psykologhjälp.