www.openmicsthlm.com

Det är alltså jag som numera (med vissa undantag) skriver Open Mic Sthlm bloggen också. Jag tror jag ska börja kalla mig för bloggare på heltid numera, med juridik som bisyssla. Det gäller ju att prioritera och jag tycker det här med blogg verkar vara en stabil och långsiktig karriär. Pengarna bara rullar in i takt med erbjudanden om romanförskott.

Okej, nog om USA. Nu måste vi prata om viktiga saker. Ensam mamma söker. David och jag blev ofrivilligt utsatta för en snutt av ett avsnitt igår medan vi väntade på att det vi egentligen skulle titta på hade laddat klart. Det fanns problem. Problem 1: det var två killar kvar i finalen och dom var identiska. Problemet är alltså då att tittaren inte kan se skillnad på vem som faktiskt vinner morsans hjärta. Båda kan inte ha biffiga armar, vit tight t-shirt, snaggat hår, rödbränt ansikte och tatueringar. Tv 3, ni förvirrar tittaren. Problem 2: Mammans lösögonfransar. Ibland var man faktiskt på riktigt rädd för att hon skulle kväva någon med dom. Eller kanske att dom skulle blåsa av, fastna i läppglansen och förstöra vinnarkyssen. Eller, som sagt, att hon skulle kväva någon med dom. Problem 3: Pappan. Det går inte ihop med namnet på programmet ju. Jag blir så arg, så arg. Tv 3, hur kan ni göra så? Problem 4: Den här artikeln: Jag slängde ut Johan. TROTS att dom ändrat facebookstatus ”relativt omgående” och allt så slängde hon alltså ut honom. ”Stick” sa hon. Fyyyy faaaaaan alltså. Sån. Jävla. Besvikelse.

För den som är sugen på att roadtripa i USA kan jag t.ex. rekommendera följande rutt: Charleston till New York via Outer Banks och Philadelphia. Good shit.

Ett tips är dock att ha lite koll på vem som ska köra och hur många uppkörningar personen har bakom sig. Man vill ju inte att det ska se ut såhär.

Det är i längden orimligt att det ska dansas varje gång någon sorts rytm spelas på radion.

På färja i North Carolina och på cykel i South Carolina. Kan vi inte ha ett landskap/län/annan geografisk enhet jag inte har koll på i Sverige och/eller Finland som heter Norra Fredrika och Södra Fredrika? Är det för mycket begärt?

För det mesta går jag i rulltrapporna i tunnelbanan istället för att stå stilla. Står jag stilla står jag alltid på höger sida. Jag fnyser irriterat åt folk som står på vänster sida. Min slutsats är att beskrivningen i högerkolumnen om att jag fortfarande beter mig som en turist i Stockholm inte längre stämmer. Så nu är den ändrad. Jag har alltså äntligen (?) slutat bete mig som en turist och istället blivit en viktig stockholmare som har bråttom även i tunnelbanan. Detta är förmodligen inte en alldeles positiv utveckling.

Det är söndag, jag sitter och tittar igenom Davids bilder från i somras och hittar en hel del guldkorn. Jag menar, kolla in det här. Chris Isaak borde haft med mig i sin strandvideo.

Imorgon spelar jag på Open Mic Sthlm. Typ två tre egna låtar och en cover. Det blir finemang! Förutom mig blir det bara dudes. Det går väl an eftersom det är farsdag idag och mustaschkampen hela november, men jag undrar lite varför tjejerna aldrig anmäler sig. Jag vet ju att ni finns och att ni är grymma. Kanske är det för att ingen uppmuntrade er att spela Wonderwall på festerna i högstadiet. Kanske för att gitarren bara skickades runt mellan killarna. På festen och på musiklektionen. Kanske är det för att ni därför känner att för att våga uppträda måste det vara perfekt. Det måste det inte. Se bara på alla killar som fortfarande spelar Wonderwall.

www.openmicsthlm.com

Är när Justin Bieber med allvarlig min sjunger ordet ”shawty” upprepade gånger i en låt som heter ”Under the mistletoe”.

Jag fick uppleva detta live på Europe Music Awards igår. Burr.

Sätt honom på första bästa plan tillbaka till andra sidan atlanten.

För en månad sedan var mina föräldrar på besök här i Stockholm och vi promenerade runt i Hornstullområdet (Tanto, Reimersholme, Långholmen) och spanade in båtar. Min farfar var båtbyggare på ön Kråkö i Borgå skärgård i Finland. Han sålde flera av sina båtar till Sverige. Ibland åkte min pappa med honom över till Sverige för att lämna en båt. Hur som helst, vi stötte på inte mindre än tre av farfars båtar på vår promenad. I en av dem stod det en man och pysslade med något. Jag gick fram till honom och påstod att min farfar hade byggt hans båt, varpå han svarade ”nej, du, det tror jag inte – denna är byggd i Finland.” Jag svarade att det var jag också. Av någon anledning hade jag inte sinnesnärvaro just då att fota båtarna, och en vecka senare när jag tog en promenad igen för att göra just det så var två av tre båtar upptagna för vintern. Men här är iaf en av dem – min farfars båt precis vid Hornstull Strand. Sjukt att den är här och att jag bor här.