Jag kände nästan för att skrika ut mina protester likt ett femårigt barn som minsann inte skulle ha på sig äckliga mamelucker när personen som intervjuade mig frågade om jag var arbetslös. Hon chockerade mig faktiskt. Att jag är arbetslös är ingenting jag tidigare övervägt, det har inte funnits i min natur att kalla mig arbetslös.

     Någonting med ordet arbetslös klingar så negativt. När jag steg in i lunchrummet för att – ironiskt nog – bli grillad var jag en glad student med soligt sommarlov. När jag klev ut var jag en skakig arbetslös ungdom som endera snyltar på pojkvän eller mor.

     På mindre än en kvart visade intervjuaren verkligheten för mig, och jag var inte beredd på att hälsa den välkommen med öppna armar. Jag är arbetslös, jag vet inte vad jag kommer att göra i höst eller var jag kommer att bo, jag vet inte riktigt var jag bor just nu och jag har definitivt ingen koll på kollektivavtal och lön.

     Det var lite skrämmande att växa ungefär tio år på en kvart. När hon ställde frågan ”Är du arbetslös?” kan jag faktiskt minnas att jag tappade hakan – på riktigt. Mina ögon måste ha blivit fotbollar och mitt huvud letade förgäves efter ett svar. Jag kan komma ihåg att jag svamlade någonting om att jag nyss tagit studenten, eller gick ut gymnasiet och inte fått något jobb … För det har jag inte. Jag har sökt över 30 jobb men inte fått ett enda. Jag har faktiskt knappt fått svar från ett enda. Borde jag tolkas som desperat snart?

I vilket fall som helst ska jag åka till Falkenberg idag – något som påminner mig om ett citat i Vänner. ”Be yourself – but not too much!”. Jag borde egentligen packa, men jag vet inte vad jag ska ta med mig. Därför har jag radat upp alla klädesplagg jag har här på golvet samt plockat fram väska. Allt jag behöver är ett svettigt smakråd som helst av allt vill duscha.

Hur det gick med anställningsintervjun? Jag drabbades av värmebölja inne i lunchrummet och svettades omåttligt mycket. Resten återstår att se.

Om du, kära läsare, är intresserad av en föreläsare som talar om att vara positiv, optimistisk och glad – kontakta mig så kan jag vidarebefordra detta till min mamma (säljare och föreläsare).

I morse klockan sju var jag allt för pigg för att somna om, men tillräckligt trött för att leta mig halv fördärvad efter solglasögonen jag bar på mitt huvud. Detta inträffade efter att jag hade väckts av ett sms och konstaterat att lite solsken faktiskt försökte ta sig in i lägenheten mellan springorna vid rullgardinen, då jag drabbades av en hurtig spontanitet och slängde på mig solglasögonen för att gå till piren och vandra längs Vätterstranden.

     I ungefär fem minuter fick jag njuta av mina solglasögon. Sedan kom de välkända sommarlovsmolnen och gjorde min redan nertonade syn mörkare. Dock har jag fortfarande på  mig mina solglasögon. Jag trodde antagligen att jag var osynlig bakom dem.

     Jag kom till Vätterstranden och glömde bort min ålder. När jag såg de stora stenarna längs stranden visste jag instinktivt att jag var tvungen att gå minst hundra meter på de mer eller mindre stabila bumlingarna. I bakhuvudet kunde jag höra mina föräldrar som manade att jag skulle ta det lugnt.

    Vid resor till platser utanför Småland höll de mig och min syster under noga uppsikt och sa åt oss att vara försiktiga när vi lekte våra farliga lekar. ?Akta er nu, vi vet inte var närmaste sjukhus ligger!? sa de till oss och vi aktade oss ? i alla fall lite.

     När jag gick på stenarna visste jag var närmaste sjukhus ligger, men jag tog det försiktigt för det. Klockan var trots allt kvart över sju en tisdagsmorgon och jag gick som i en dimma. Nog för att min kropp var vaken, men mitt huvud väntade ännu på att vakna. Det är ett intressant fenomen ? när kroppen går per automatik och huvudet fortfarande drömmer. Någorlunda skrämmande, men ack så harmoniskt.

testar