I morse klockan sju var jag allt för pigg för att somna om, men tillräckligt trött för att leta mig halv fördärvad efter solglasögonen jag bar på mitt huvud. Detta inträffade efter att jag hade väckts av ett sms och konstaterat att lite solsken faktiskt försökte ta sig in i lägenheten mellan springorna vid rullgardinen, då jag drabbades av en hurtig spontanitet och slängde på mig solglasögonen för att gå till piren och vandra längs Vätterstranden.

     I ungefär fem minuter fick jag njuta av mina solglasögon. Sedan kom de välkända sommarlovsmolnen och gjorde min redan nertonade syn mörkare. Dock har jag fortfarande på  mig mina solglasögon. Jag trodde antagligen att jag var osynlig bakom dem.

     Jag kom till Vätterstranden och glömde bort min ålder. När jag såg de stora stenarna längs stranden visste jag instinktivt att jag var tvungen att gå minst hundra meter på de mer eller mindre stabila bumlingarna. I bakhuvudet kunde jag höra mina föräldrar som manade att jag skulle ta det lugnt.

    Vid resor till platser utanför Småland höll de mig och min syster under noga uppsikt och sa åt oss att vara försiktiga när vi lekte våra farliga lekar. ?Akta er nu, vi vet inte var närmaste sjukhus ligger!? sa de till oss och vi aktade oss ? i alla fall lite.

     När jag gick på stenarna visste jag var närmaste sjukhus ligger, men jag tog det försiktigt för det. Klockan var trots allt kvart över sju en tisdagsmorgon och jag gick som i en dimma. Nog för att min kropp var vaken, men mitt huvud väntade ännu på att vakna. Det är ett intressant fenomen ? när kroppen går per automatik och huvudet fortfarande drömmer. Någorlunda skrämmande, men ack så harmoniskt.