Min smått förvirrade natur gjorde sig påmind imorse igen, då jag skulle göra te. Med huvudet bland molnen tömde jag tekulans innehåll i diskhon och öppnade skåpsdörren för att slänga iväg tekulan i soporna. Uppenbarligen hade jag lite medvetande i mig som hindrade min kastarm från att slänga tekulan – någonting kändes ju inte riktigt rätt.

     Möjligtvis kan jag vara tillfälligt disträ. Naturligtvis är jag alltid mer eller mindre bortkommen, men anledning till att jag är ovanligt slarvig kan även ha någonting med dagens strapatser att göra. Jag ska på anställningsintervju. Intervjun kan vara grunden till min nervositet och kan vara orsaken till att mina hjärnceller umgås lite för mycket med ulliga moln.

     Tack vare att jag ska dömas ut av en arbetsledare som duglig eller oduglig har jag självfallet fått så kallat ”pepp-talk”. Igår vid lunchen sa min mor ”kom nu, nu blir det pepp-talk!”. Min syster stönade och misstog pepp-talk för föreläsning. Väsentlig skillnad, men båda lika vanligt förekommande från vår mor.

     Föreläsningarna kommer spontant då och då, och det innebär att mor i vårt hus talar om livet och dess mening. Ofta citerar hon saker hon läst i kloka böcker (Kay Pollak förmedlas ofta genom mamma) eller så har hon helt enkelt kommit på något extremt tänkvärt själv. Föreläsningarna pågår oftast runt … tjugo minuter. Att jag och min syster kallar det föreläsningar beror mest på att det bara är mor som talar och resonerar med sig själv. Ibland säger vi ”mhm” för att visa att vi verkligen lyssnar – men mest är det vår glada mamma som talar.

     Pepp-talk handlar mest om att den som peppas är bäst. Snart ska jag alltså bege mig mot intervjun, och jag är en säker, stark tjej som är positiv, morgonpigg och samarbetar mycket bra.