Det har vart en lugn helg hemma med de bästa <3 Igår hade vi Emil några timmar för Malin o Mattias skulle ut med Mattias jobb o gå på teater o äta .. Annars har de varit mkt film o tv o mys på hög nivå :)
Igår kväll och idag har inte vart något bra alls. Många tankar som snurrar i huvudet, många frågor jag vill ha svar på samtidigt som jag är rädd för svaren. Ångest. Ångest på höög nivå. Bara legat o gråtit o skakat i timtal. Stesoliden hjälper inte, massage hjälper inte. Ingenting hjälper alls. Jag hoppas det släpper snart. Jag hoppas jag kan få klarhet i sakerna som behöver redas ut. Det är mkt jag hoppas på men livet blir ändå aldrig som man tänkt sig.
Efter att en person i mitt liv betedde sig som ett svin efter att jag funnits där o backat upp henne länge kom första flippen. Sen de sista dagarna när fler o fler människor i mitt liv börjat fitta sig mot mig och mina närstående så har det bara slagit slint och jag ser rött.
Jag är rädd för den jag blir när jag blir såhär arg. Jag blir jävligt lätt irriterad men det är inte ofta jag blir riktigt arg. Det är farligt tror jag, att jag håller in med så mycket undertryckt ilska. För när jag smäller av, då smäller jag av och det ordentligt. Människor runtomkring mig borde ha förstått nu, fattat att jag menar allvar. När jag blir riktigt förbannad så ser jag verkligen rött. Otäckt. Riktigt otäckt.
Ilskan överlappad med sorgen. Känslan över att vara övergiven både av sin far och mor. Ingen av dom finns där för mig. Ingen av dom hör av sig, frågar hur jag mår eller kommer o hälsar på mig. Jag är inget värd i deras ögon. Skulle jag bli överkörd av en bil och bara försvinna ur deras liv på riktigt så vet jag faktiskt inte om dom ens skulle bry sig. Ett problem mindre för dom. Vem vill väl ha en dotter som är ett psykfall och inte kan styra upp sitt liv. Som inte gått klart skolan och inte ”kan nånting” som en av dem sagt till mina syskon.
Min mamma tar fosterbarn. Ironiskt, hon bryr sig inte om sina egna men kan ta in andras. Vad grundar sig en sån sak i? Hon säger att jag är så gammal så hon behövs inte längre. Det är de sjukaste jag hört, hur gammal man än är så kan man väl behöva sin mamma?! Jag fattar verkligen inte.
Hemskt va? Ingen mamma, ingen pappa, det är tufft. Hade det inte vart för min mormor o morfar så hade jag inte haft någon. Vad händer när dom går bort, vem har jag då? Ingen. Ingen som jag kan luta mig tillbaka mot o prata med när jag har en shitty day.
Jag vet att jag inte har varit världens bästa dotter. Jag har suttit på behandlingshem, missbrukat både det ena och det andra och gjort många andra dumma saker som jag inte är stolt över. Men det var längesen. Och då menar jag läängesen, jag var en strulig tonåring men jag har vuxit upp. Jag har tyvärr fortfarande min psykiska sjukdom. Jag är som jag sagt tidigare bipolär. Men ger det mina föräldrar rätten att bara skita i mig?!! Dom har väl för fan knullat till mig så då får dom fan stå för det också!! Varför ser dom mig som värdelös?
Javisst min mamma ringer kanske 1-2 ggr i månaden. Men bara för att berätta hur hon har haft de och vad dom har gjort. Om jag behöver hjälp eller sitter i knipa eller mår dåligt så är det inte intressant. Jag bad min mamma om hjälp med en sak som sänkte mig i botten men hon bara struntade i mig…
Jag önskar jag kunde ha normala föräldrar, föräldrar som brydde sig, hörde av sig och visade att dom fanns där. Som älskade mig för den jag är. Jag älskar både min mamma och min pappa otroligt mkt, inget snack om saken, annars hade jag väl inte brytt mig? Jag förstår bara inte varför dom inte kan älska mig tillbaka lika mkt som jag älskar dom.
Vad ska jag göra? Kan man adoptera nya föräldrar som älskar en tillbaka?
Aaa, jag blir så jävla förbannad o ledsen o deprimerad när jag tänker på allting. Så mkt ilska, sorg, smärta. Känslan av att vara övergiven. Vem är min vän och vem snackar skit? Vem kan jag lita på, prata med? Det hela river sönder mig inifrån bit för bit. Ekonomi som inte vill sig och falska jävla as som tar upp ens tid.
Jag är så glad att jag har min älskade sambo och min kära vovve. Utan er vet jag inte vad jag skulle göra. Ni gör mig så lycklig och det är tack vare er som jag tar mig igenom dagar som är som denna. Jag älskar dig Dennis Björkberg <3 Jag vet att det finns fler människor i mitt liv som jag faktiskt litar på o som ger mig kraft tunga dagar. Ni vet vilka ni är och jag älskar er <3 Tyvärr är det svårt att se till allt som faktiskt är bra i ens liv när man mår såhär; Jag vet att de finns mkt bra också, men just nu är det svårt för mig att tänka på det på de sättet.
Jag måste sluta nu för retar bara upp mig själv mer och mer. Jag skriver när jag orkar igen. Dags att sova.

Igår mådde jag pyton