Till Olle på dop dagen

Helt plötsligt stannade allt

Och jag snubblade över orden.

Det var fruset, mörkt och kallt,

Men Du hade kommit till jorden!

Vi skrattade och grät, i den stora hallen,

Jag tror din mamma hörde, applåderna och skallen!

I allt tumult och glädjerus,

Jag hörde som av änglars sus:

”En särskild liten människa är här,

du håller honom redan så kär.

Och du ska finnas till,

när han behöver och så vill.”

Det är en glädjes löfte att svära,

Att vara din fadder, älskade barn,

är en ära!