Nu har jag bestämt att jag ska avsluta mitt skrivande i denna blogg. Jag har startat en ny nu och jag hoppas att ni kommer att följa mig fortsättningsvis också.  Det har hänt så mycket men jag kommer inte att ta upp det här utan det får bli i den nya bloggen.

Länt till den är: http://liinygren.blogspot.com/

Tackar för mig här men glöm inte att ni kan ju alltid gå in här och läsa de gamla inläggen.. Dessa kommer jag inte att ta bort. Kramar till er alla och hoppas att vi möts igen.. I den nya bloggen.

Ja, det gör jag.. Den här med flytten av våra bloggar suger verkligen. Jag funderar skarpt på att byta nu. Har tappat sugen på att blogga när det hela tiden strular.. Så häng kvar och ha tålamod. Jag tänker inte lägga ner mitt skrivade utan bara byta stället det görs på. Kram på er!

Äntligen är det fredag! Jag tycker det ska bli jätte skönt med helg. Men jag är ju hemma jämt, tänker ni… Jo, det är jag ju.. Men det är i alla fall annat när det blir helg. Jag behöver inte vara så ensam då. Alla jobbar och går i skolan på veckorna. Det är bara jag hemma..

Nu på slutet har jag haft väldiga problem att få mina dagar att gå. Det var mycket lättare förut. Jag kan inte säga att jag har blivit piggare eller så.. Nej, det är nog att jag har en starkare vilja. En starkare vilja att göra saker. Tyvärr så tillåter inte kroppen att jag gör dessa saker och det är väl där som det jobbiga kommer in i bilden. Jag vill, jag vill och jag vill.. Men det går inte. Det är frustrerande måste jag säga. Det var nästan bättre när jag inte hade lust att göra något. Då satt jag inte och rullade tummarna och väntade på att jag skulle pigg och kry. Men det blir nog bättre..  Får jag hoppas.

I dag har jag lite feber.. Jag trodde först att det var av medicinen men nu på förmiddagen så har jag börjat att få mer ont så det är nog därför.  Smärtfebern.. Som jag så snyggt kallar den.  Har tagit Ipren och är lite piggare nu.  Jag vill vara okej i kväll för då ska jag och Patrik åka och äta ute. Mysigt! Har jag feber blir det väl någon hämtmat och det vill jag gärna slippa. I och för sig.. Mat som mat.. Det går nog vilket som nu när  jag tänker efter.

Ska försöka att hålla mig vaken lite längre i kväll med.. Det blev så tidigt i går. Jag kan bara inte hålla mig vaken när tröttheten, av medicinen, kommer.. Det kommer att bli bättre med tiden.. När kroppen har vant sig lite mer. Jag får ju vara glad över att det inte är tvärtom.. Jag kunde lika gärna vara jätte pigg. Det vore ingen höjdare alls så jag ska nog inte klaga så mycket.

Nu vill jag önska er en underbar vår fredagskväll.. Njut av solen och värmen.. Det ska jag göra.

Det är en ny dag och jag hoppas på att jag kommer ha mer ork i dag än vad jag hade i går. Sov hela dagen. Det gick verkligen inte att vara uppe på benen. Jag hade hoppats på att jag skulle piggna på mig på eftermiddagen så jag kunde göra lite påsk fint här hemma.. Men se det gick inte.  Jag har tagit vara på min pigga stund, nu på morgonen i stället, och pyntat lite här och där.

Nu har det gått tre månader sedan jag började att äta min nya medicin.. Bromsmedicinen. Jag kan inte säga att jag märker en sådan där jätte stor skillnad. Jag har fortfarande väldiga problem med mina fötter.. De vill  inte sluta att värka. Hur jag än gör så ömmar de. Jag tycker det är jobbigt. Det blir ett sådant strul så fort jag ska göra något ute. Skor måste man ju ha på fötterna och när mina fötter inte alls gillar det blir det ett problem. Jag hade även hoppats på att jag skulle bli lite mer stabil i händerna. De darrar så mycket och känns svaga. Jag längtar efter att få börja måla igen. Har till och med varit och köpt några dukar för att jag, så fort jag blir pigg, ska kunna blanda färg och börja pensla.

Det har jag sagt tidigare också.. Jag kan ta vad fan som helst men om sjukdommen tar i från mig mitt största intresse, måla och skapa, ja … Då bryter jag i hop. Det är det som jag lever för. Att få göra saker med händerna.. Att få se hur en idé växer till sig och till slut är ett färdigt verk.  Det är min största skräck.. Att jag ska förlora den möjligheten. Men vi ska inte måla fan på väggen ännu.. Det kanske vänder. Jag kämpar för det och ger mig inte i första taget.

I dag ska jag prova att laga lite mat. Det är tufft att stå vid spisen när man är kräkfärdig… Men som sagt det brukar ge med sig.. Illamåendet. Så jag ska försöka. Om inte jag kan laga maten helt själv så kanske jag kan hjälpa Patrik lite i alla fall.

Nästan all snö är borta på vår baksida.. Jag längtar tills den är helt borta och marken börjar att torka. Jag vill ut i trädgården och pyssla med blommor och annat. Det ger mig en sådan behaglig känsla.. Det är ju ett slags skapande det med så kanske är det därför som jag känner en sådan frid där.  Vintern är ju alltid lite jobbigare för mig. Jag har mer ont i kylan så det ska bli riktigt skönt att få vara i solen och värma mina leder nu i vår. Jag brukar jämföra min sjukdom med vår blommorna… Så fort det börjar att knoppa och slå ut så börjar även jag att slå ut. Jag blommar på sommaren.. Då jag mår som allra bäst. Vänta lite till .. Ja, det får jag göra nu. Det är inte allt för långt kvar. Snart så lättar det och kanske jag kan hitta lite av mitt gamla jag i vår eller till sommaren. Jag önskar, väntar och hoppas…

Dagen efter.. Tog min medicin i går.. Bromsmedicinen. I dag är jag väldigt trött och mår illa. Jag tänker faktiskt gå och sova en sväng nu. Har varit ute med Carmen och duschat så det kan jag ha tid med. Orkar inget annat ändå..

När jag började att skriva i min blogg så hade jag som mål att få ur mig allt som jag tyckte var jobbigt och svårt att smälta. Aldrig hade jag som avsikt att få något annat än en befriande känsla efter att jag hade skrivit av mig. Men det har inte stannat där.. Jag har fått så mycket mer än en befrielse tack vare min blogg. Så många har kommit fram till mig.. Så många har sagt till mig att de finner något, i min blogg, som också hjälper dem. Det är en fantastisk känsla att få veta att jag berör vissa.

Det som ni inte vet.. Det är att ni berör mig med. Jag blir så otroligt rörd och berörd av era kommentarer och era värmande ord som ni ger mig, både här i bloggen och när ni kommer fram till mig ute.

Ärligt talat så vet inte jag vad jag hade gjort om jag inte hade skaffat den här bloggen. Jag var sprängfylld av vrede, frustration och sorg  när jag  startade upp den. Jag visste att det var mycket som tyngde mig och jag visste inte vem jag skulle prata med. Det tycktes, för mig då, att det var för mycket och för många hemska tankar, som jag hade, att jag inte ville tynga ner någon med dessa. Jag var också rädd.. Rädd för att blotta mina innersta mörka funderingar över smärtan, livet och vardagen.

Stundvis har jag seriöst trott att jag skulle dö..  Av min sjukdom.. Eller för att jag inte skulle orka och stå ut med smärtan. Jag var rädd för mig själv. Osäker på om jag hade den styrkan som behövdes för att fortsätta kämpa och vilja leva. Osäker över att jag skulle ha det som krävdes för att övervinna det onda och inte låta det förstöra allt som jag var lycklig över.  Bloggen hjälpte mig… Jag fick möjligheten att se det, som jag kände, i skrift och på det viset blev det också verkligt.  Jag skapade nya sorters tankar och jag fick en möjlighet att börja bearbeta.  Jag kunde gå tillbaka, i det jag hade skrivit, och se om jag hade gjort några framsteg eller inte.  Glädjen är stor så fort jag ser att jag har tagit något steg framåt. 

Jag kommer fortsätta att skriva i min blogg..  Visst kan jag säga att jag har kommit en bra bit på vägen..  Men ännu är det  mycket långt kvar innan jag kan luta mig tillbaka och se livet som det är.  Ta det som det är och acceptera det..  Med bloggens hjälp och med er hjälp så kommer jag att fortsätta min kamp.. Jag har krafter kvar och jag kan lova er en sak.. Jag ska göra allt, som står i min makt, för att få ut så mycket som det bara går av mitt liv. Med eller utan smärta så ska jag leva.. Det är ett löfte.

Ja, så är det. Jag har inte riktigt kommit på hur jag ska göra med den nya sidan ännu och hoppas att det inte kommer att bli allt för mycket fel.. Detta ett litet provinlägg..