Jag har aldrig riktigt trott att jag kunde må dåligt, jag har nog inte tillåtit mig själv att göra det. Jag har alltid haft i bakhuvudet att jag har det bra, jag har en underbar familj, släkt och vänner. Jag har alltid gjort det jag vill, jag har aldrig behöva hoppa över saker för att jag inte har råd. Jag har rest dit jag vill. Min familj har gjort allt för mig och min bror.
Då kan man väl inte må dåligt? Får man ha panik i kroppen då? Får jag vakna på morgonen och inte ha lust till mitt liv? Får jag verkligen det?

Vem är jag!?
Den frågan ställer jag mig varje dag. Är jag den duktiga tjejen som nyss flytta hem ifrån, är jag den otacksamma tjejen som har problem som egentligen inte borde ha det, jag menar hon har ju allt. Eller är jag hon som alltid tar andras problem i första rum och skiter i sina egna, hon som alltid gör konstiga saker, räknar och går knäppt. 
Det jag vet är att jag är en tjej som är ”normal” utåt men inuti mig skriker det, hjärtat pumpar och slåt, gör saker i smyg så ingen annan kan se vad jag gör, jag räknar, tittar, går och hoppar.
Vad är det för fel på mig!?!