Första gången jag inte förstod vissa dialektala ord var faktiskt när jag arbetade inom långvården som student, och mina arbetskamrater kom från landsbygden, till skillnad från mig som kom från Malmö.

När jag sedan flyttade till Blekinge tog det ett tag innan jag vant mig vid vissa ord. Här satt man jämte, i Skåne satt vi bredvid eller breve någon. Ordet däka förstod jag inte alls, men så kan man kalla en flicka eller ung kvinna här.

När jag växte upp under efterkrigstiden minns jag att mina föräldrar åt ”fittamat”, det var en smörgås med fett. I Blekinge heter denna fetamad, men jag tror knappast att denna smörgås med flott äts idag.

Nytt för mig när jag hade flyttat till Blekinge var också kroppkakorna, och dem har jag alltid gillat skarpt. Kroppkakor är fläsktärningar inbäddade i kokt potatis eller potatismos med vetemjöl. Man kan äta dem med smält smör och sylt.  Det finns goda kroppkakor att köpa färdiga.

Inte heller åt vi ostkakor i min ungdom i Malmö, dem äter man mycket här, liksom i Småland. Egentligen är väl detta en småländsk rätt. Och jag tror att den har spridit sig till Skåne idag.

Mina föräldrar talade inte mycket dialekt, men trots detta har jag noterat att min far, vars mor var blekingska, hade en del blekingska ord i sitt språk. Och jag har några gamla brev som min mor har skrivit, och där ser jag att det dialektala inslaget i hennes språk var då mycket större än det var under hennes senare levnad.

Från min egen skoltid minns jag många tillfällen när jag blev rättad av lärare för att jag hade ”visst” saker i stället för att jag hade ”vetat”, och ännu förstår jag inte vad man säger i stället för ”luka” i trädgården, för inte känns ”rensa ogräs” som samma sak!

Blekinge har ju en härlig kust, och det finns trevliga restauranger med utsökta fiskrätter att besöka. En av dem ligger i Vägga i Karlshamn. Väl värt att pröva för dem som gillar fisk och sill!

(bilden från Hotel Walhalla i Mörrum)

Pensionärer vill sova i sin egen säng på natten, säger man. Och jag börjar känna av detta också. Jag vill helst komma hem till kvällen och få krypa ner under mitt eget täcke och ha katten i närheten.

Men ibland längtar jag bort, till södra Europa, till varma stränder med sand eller runda stenar och solstolar och svala hotell med välsmakande bufféer.

I flera år nu har mitt resande inskränkt sig till Sverige, men där har jag rest desto mer, och eftersom jag har barn och släkt i de stora städerna blir det många resor dit. Jag fick också tillfälle att smaka på Norrland, när min dotter läste in sin fil.kand. examen på Mitthögskolan (numera universitet) där. Jag tyckte att Sundsvall var en mycket trevlig stad.

När nu fysiken och kraften inte riktigt är som när man var fyrtio år, finns det annat att upptäcka, och det är detta som är så intressant. Det senaste året har jag genom de guidekurser jag har gått verkligen fått smak för Blekinge, nutiden och den enormt fascinerande historien.

Man kan vakna på morgonen och fundera över vilken historisk plats man ska besöka, och allting är nära, länet är ju inte stort.

Tycker man att det blir tråkigt här kan man ju, som sagt, lätt åka iväg till Växjö eller Kristianstad, två trevliga platser att besöka.

Bilden visar Fredrikskyrkan i Karlskrona

När jag var ung var Karlskrona för mig staden där Rosenbom, en träfigur, stod utanför en kyrka. Mer visste jag inte. Sedan, när jag var gift lärde jag mig att det fanns ett Marinmuseum i Karlskrona, och när jag så småningom flyttade till Blekinge blev staden mycket, mycket mer.

Sedan jag har studerat förhållandena och historien har Karlskrona för mig blivit en otroligt intressant plats. Jag ska återkomma till detta.

Men bara i korthet (mer sedan); Mats Rosenbom var korpral vid flottan och en man som hade stor familj och levde gott. Av de tolv födda barnen överlevde sex. Han blev anställd vid flottan 1670. Rosenbom blev sjuk  och kunde inte fortsätta sin tjänst. Då fick han tillstånd att tigga.

Men nyårsnatten 1717 förfrös han utanför kyrkan med handen utsträckt. Till minne av honom fick Amiralitetskyrkan träfiguren gjord av Fritz Kolbe, som en försoningsgest för att han hade uppträtt illa mot Mats Rosenbom den sista kvällen.

Den staty som nu står utanför kyrkan, och vars hatt man kan lyfta för att lägga ner pengar, är en kopia. Originalet finns inne i kyrkan.

Detta i all korthet tills vidare.

När jag har åkt med tyska turister, som väl har känt till  Selma Lagerlöf, är det dock inte Rosenbom som har fått den största uppmärksamheten, utan det är en liten figur på en bok som finns på vänster sida på den lilla gatan fram till kyrkan. Detta är en Nils Holgersson på boken som så många av oss skolbarn fick läsa förr; Nils Holgerssons underbara resa. Denna lilla skulptur av konstnären Ralf Borselius blev klar till hundrårsdagen av bokens utgivning, den 24 november 2006, och har blivit livligt fotograferad, i alla fall av de tyska turister som jag har guidat i sommar.Skulpturen kallas ”Sprungen ur boken”.

Nedan skulpturen Rosenbom utanför Amiralitetskyrkan.

Igår hade vi en återträff på vår guideutbildning, den som rörde hela Blekinge. Själv gick jag tre utbildningar i våras, denna, en för certifiering i Karlskrona och en på Linnéuniversitetet i Tyska för turistbranschen.

Det var ganska jobbigt att ha alla tre utbildningarna i gång, men samtidigt mycket stimulerande.

Men nu var det alltså en träff efter sommarens jobb med diskussion om arbetet och arbetets villkor och också om hur vi ska fortbilda oss.

Sådant  här är mycket trevligt och lärorikt!

Varför bor man kvar i Blekinge  när inte längre jobbet tvingar en att vara där?

Varje gång jag har besökt storstadsområdena, som i måndags när jag var nere i Lund, känns det så befriande att komma hem, bort från ändlösa bilköer och kryllande människomassor.

Det finns många fördelar med Blekinge. För det första är allting nära. Mellan de olika kommunerna är det bara ett par,  tre mil Karlskrona – Ronneby- Karlshamn – Sölvesborg- Olofström. Man kommer alltså lätt från den ena kommunen till den andra. Det är nära havet, och skärgården är fantastisk, och för båtägare är det en dröm att segla eller åka motorbåt här.

Spåren från gångna tider är många och länet är en guldgruva för historiker och arkeologer och för turister som vill leva friluftsliv och fiska exempelvis lax i Mörrumsån.

”Städerna” är omväxlande. Man kan åka till Ronneby och flanera på gågatan eller åka ut och ta en promenad i den underbara Brunnsparken, där man också kan känna hur historien lever sida vid sida med den moderna brunnsanläggningen.

På sommaren kan du ta båtturer ut till öarna, även utan egen båt. Vill man shoppa åker man kanske till Karlshamn eller Karskrona hellre än till Ronneby där affärerna är färre, men i Ronneby parkerar du gratis, vilket du också kan göra på vissa platser i Karlshamn.

Sedan är det ju faktiskt nära också till Kristianstad, Växjö och Kalmar. Där jag bor har jag åtta  mil till Kristiandstad och Växjö och tolv mil till Kalmar.

Man lever ett rikt liv i det här landskapet! Och livet är definitivt enklare när det inte finns alltför många människor på en plats, man blir lätt igenkänd och det kan vara en fördel ibland.

Att vara reseledare på långa resor är inte alltid helt enkelt. På något sätt blir allting så tydligt i en buss om man tvingas att vistas tillsammans hela dygn i sträck.

När jag jobbade som reseledare senast på 1990-talet, hade allt flera resor blivit till direktresor ner till resmålet i södra Europa. Detta var på gott och ont, bra för att man slapp packa upp och ner vid övernattingar på vägen, och på ont för att det var jobbigt.

Mycket blir alltså tydligt i en buss, som till exempel om människor har alkoholproblem. En del super utan sådana. En gång hämtade jag ett gäng unga killar i en stad för en nyårsresa, och de var bra i hatten redan från start kl 7 på morgonen dagen före nyårsafton! Nej, vi nekade dem inte tillträde till bussen, men däremot hände det att vi fick hota folk med att släppa av dem på vägen.

Jag minns ett gäng vars flaskor (det var förbjudet att dricka i bussen) jag gång på gång fick lägga beslag på, men på något underligt sätt växte antalet till sig hela tiden, och det verkade vara outsinligt.

När jag utbildade folk på turismlinjen på folkhögskolan, brukade jag skämta och säga att det finns två sorters resenärer man ska se upp med; de som sätter sig längst bak, för detta är ofta ungdomar som vill hålla igång på ett eller annat sätt, och de som sätter sig längst fram, om de inte är åksjuka. För de längst fram vill ibland hålla koll, inte bara på chauffören utan också på reseledaren. Ofta är äldre herrar med, och de vet kanske mycket bättre än de tjänstgörande hur man ska köra hit eller dit.

Börjar man släppa fram folk till miken (ska man akta sig för!) kan man få höra historier som inte passar sig för alla gäster.

Var sitter jag själv när jag är gäst? Ganska långt fram!

Ibland är chaufförerna unga. Då älskar de eventuellt bumpa-bumpamusik som kan få vissa gäster att gå i taket. På min tid gillade de också starkt rakvatten, som kunde framkalla allergiska överkänslighetsreaktioner, bland annat hos mig.

Men chaufförer är oftast jättelätta att arbeta med och garanterat de trevligaste jobbarkompisar man kan ha!

Det är dock, i motsats till vad folk tror, reseledaren som ska ta ut vägen. På de där långkörningarna kunde det därför hända att man hade slumrat till på guidestolen- det måste man göra emellanåt på natten för att överleva- och blev väckt för att dirigera vägen. Nu vet jag inte om chaffören får datadirigering i stället.

Man måste vara ganska smal också för att kunna åla sig fram i bussen om gästerna har flyttat ut stolarna åt sidan, som man kan göra ibland.

Därför tackar jag just nu nej till långkörningar, jag måste vara av med en del kilon först.

 Men sedan kan jag kanske tänka mig att ge mig av på längre sträckor igen.

Ronneby har en mycket gammal och otroligt intressant historia. Under medeltiden var staden den största i Blekinge och den som blomstrade mest. Första gången den omnämns är i Valdemars jordebok från 1231.

1987 firade vi 600 års jubileum eftersom det finns ett gammalt stadsprivilegiebrev från år 1387, men detta är en förnyelse av ett gammalt brev. Vid jubliéet var kung Karl Gustav och drottning Silvia i staden och invigde Kulturcentrum. Som ersättare i kulturnämnden fick jag också vara med. Att jag hade tagit kungen och drottningen i hand, brukade jag berätta för mina elever när jag jobbade i Ronneby.

Ronneby blomstrade med stor handel och många inflyttade utlänningar i staden fram tills Karlskrona kom till. Jag kommer att återkomma till detta, och också berätta mer om Ronneby senare. Men när Karlskrona hade anlagts 1680 togs sedan stadsrättigheterna bort från Ronneby som förvandlades till en köping.

Karlskrona var nyanlagd, och där fanns inga hus och inga människor. Så kung Karl XI  lät helt resolut tvångsförflytta invånare från Ronneby och Kristianopel till den nya staden. Det berättas att detta var mycket dramatiskt i Ronneby och att man lyfte bort dörrar och fönster så att det blev kallt i husen för att folk skulle bort. Men forskning har visat att det nog inte finns några bevis på att detta verkligen skedde, utan att det endast var ett beslut att så skulle ske.

1564 ägde en hemsk händelse rum i staden, då inträffade nämligen Ronneby blodbad, då uppskattningsvis bortåt 2000 personer blev dödade av Erik XIV:s soldater. Ögonvittnen har berättat att hela Ronnebyån var röd av blod.Även denna händelse ska jag återkomma till och berätta mer om.

I staden dröjde en del köpmän kvar efter 1680 och när man 1705 upptäckte en källa med hälsosamt vatten, som blev till Ronneby Brunn, började staden att blomstra och många gäster kom till brunnsanläggningen för att kurera sig och leva brunnsliv.

1864 brann en stor del av Ronneby ner. De delar som finns bevarade ligger i Bergslagen, där man alltså kan få ett intryck av den gamla staden.

Genom tillströmningen av gäster till Ronneby Brunn och genom att flera industrier utvecklades och att järnvägen kom till, återfick Ronneby 1882 sina stadsrättigheter.

1907, till 25 års jubiléet av de förnyade stadsrättiheterna,  byggdes Munktrappan efter inspiration från Kärnan i Helsingborg. Trappan skiljer det nya Ronneby från det gamla och i fonden ses Heliga Kors kyrka. Här på trappan brukar vårens studenter samlas och sjunga. Hela Ronneby är en prunkande sommarstad med underbara blomsterkrukor och rabatter.

Detta bara  helt översiktligt, jag återkommer med mer. Och välkomna hit!

Munktrappan och Heliga Kors kyrka.