Displaying 1 - 10 of 101 entries.

Diakoni – ett sätt att beskriva vad det är.

  • Posted on januari 4, 2012 at 03:26

I dag har jag svårt att formulera mig men jag kom på att jag kan dela med mig av en text som handlar om vad diakoni är i min församling. Det är inte alltid helt lätt att förklara vad jag gör på jobbet och texten nedanför förklarar en liten del, även om det inte på långa vägar är allt. Texten är hämtad från Nylöse församlings hemsida idag, den 4 januari 2012.

Vad betyder diakoni i Svenska kyrkan och i Nylöse församling?

I Svenska kyrkan så betyder ”diakoni” i mångt och mycket socialt arbete. Det innehåller arbete för rättvisa, upprättelse och hjälp till självhjälp. På Svenska kyrkans hemsida finner man följande tolkning i en faktaruta:
Diakoni har sin grund i Bibeln och i hur Jesus mötte människor. Det är den kristna församlingens livsstil och är därför något som präglar hela kyrkans arbete. Svenska kyrkan hjälper människor i fysisk, psykisk och andlig nöd. Det handlar om att älska sin nästa som sig själv.
I Apostlagärningarnas sjätte kapitel berättas om att sju män utsågs att dela ut maten vid bordet så lärjungarna kunde fokusera på bön och att sprida ordet. Den matutdelningen det handlade om då var inte bara eukaristin, nattvarden, utan en hel måltid som alla delade med varandra. Dessa män valdes ut och sattes i tjänst efter bön och handpåläggning.

Och vad håller diakonerna på med?

I Nylöse församling så betyder detta bland annat att vi diakoner hjälper människor som behöver hjälp att söka pengar ur fonder, det görs hembesök och hålls samtal. Vi finns också med i den sociala samvaron i olika grupper och sammankomster. Vi är också på olika sätt engagerade i samhället och kan bli efterfrågade i händelse av kris.
Vi finns dessutom med i mässan eftersom de första diakonerna i urkyrkan tjänade vid bordet som en del av det sociala arbetet.

Är diakoni bara för vigda?

Alla döpta är dessutom kallade till att vara diakonala genom dopet. Många av oss är det utan att vi tänker aktivt på det, själavård kan ges över en kopp kaffe likväl som i ett samtalsrum i församlingshemmet. Kanske ger vi på något sätt av vårt överflöd till den som behöver hjälp till sitt dagliga bröd. Eller varför inte genom att vara med i någon av våra grupper i församlingen där vi möter medmänniskor som vi ser och pratar med. Allt detta är diakonalt utan att vi kanske ens tänker tanken.
Sedan kan det vara svårt att se att nöden finns precis i vår närhet. Det är alltid lättare att tänka att det där är något som händer där borta i Långtbortistan, där behöver dom min hjälp, mina pengar.
Vad kan du hjälpa till med?

Nu tänker vi lansera en tanke:
Vill du ge en gåva till en okänd människa i din geografiska närhet? Många har inte till livets nödvändigheter som mat, tvål, tandborste och tandkräm, för att inte tala om vanliga huvudvärkstabletter eller dambindor. Ge gärna en gåva till en okänd. Köpt lite extra om du kan av något av det på listan nedan och lämna i din kyrka eller församlingshem. Alla gåvor är värdefulla, även en tandkrämstub eller en flaska tvål.

Exempel på vad du kan lämna:
Duschtvål på flaska (herr/dam/barn)
Schampo på flaska (vuxen / barn)
Tandkräm (vuxen / barn)
Tandborstar (vuxen /barn/ baby)
Plåster
Huvudvärkstabletter typ panodil
Dambindor
Deo-rollon
Bryggkaffe / snabbkaffe
Flingor / cornflakes
Ris (1kg)
Potatismospulver
Makrill i tomatsås
Konserverade grönsaker
Fiskbullar

Tänk på att allt måste gå att lagra utan att ligga i kyl.

Känns detta svårt är du välkommen att lämna en liten (eller stor) peng till det lokala diakonala arbetet. Dessa pengar används av diakonerna lokalt i församlingen.

Bidraget sätts in till: Kyrkoförvaltningen plusgiro 116204-9
I meddelanderutan skriver du 3241-3800-68900
så sätts pengarna in på rätt konto.

Tack för att du vill vara lite lokaldiakonal.

Utmaning från Gud! – Hur kan jag använda mina gåvor bäst?

  • Posted on januari 2, 2012 at 09:52

En av texterna i Bibeln som utmanar mig är den om talenterna. (Matt 25:14-30) Mycket för att jag störs av att så många människor trott och tror att de ska ge upp något kreativt som de gillar att göra för att tjäna Gud bättre. Hoho! Om Gud ger dig en sångröst eller en fantastisk fantasi, är det då inte meningen att du ska använda den gåvan???

Om du istället låter bli att sjunga är du inte då som mannen som grävde ner det han skulle förvalta?

Det är också utmanande att tänka att Gud vill något för och med mig. Jag är inte bara en i den stora massan… Jag är värdefull och viktig som mig själv. Detta tog tid för mig, lång tid, att förstå. Jag behöver inte förändra mig som person för att Han ska älska mig och vara nöjd med mig. Det jag kämpar med att förändra är det dumma som jag gör, inte vem jag är.

Hur vet jag vad som är mina gåvor? Börja med att fråga de omkring dig, de känner dig och vet vad du brukar göra bra. Tänk också på att du är en människa i varje sammanhang, så du kanske är jätteorganiserad på jobbet men en total ”visp” hemma? Välj i början att fråga människor du litar på. De ska inte vara rädda att säga sanningen om dig men de ska också tycka tillräckligt mycket om dig för att inte vilja dig något illa. (Jag vet, det är inte så jättelätt kanske, men pröva!)

Jag tror att väldigt många känner själva att de är bra på något eller vill syssla med något, och då är det en fingervisning om att det är en gåva som finns där någonstans.

Sedan kan det vara så att det du upplever som en belastning kanske i någon annans ögon är en riktig gåva. Var beredd på att andra människor ser dig genom andra glas än de kritiska som du själv använder.

En sista tanke – när du ser din talang, glöm inte tacka Gud för det du har fått. Han har en plan med våra gåvor och talanger, men det är inte alltid så att vi förstår den planen, inte förrän efteråt.

VCD!

Nytt år – ångest?

  • Posted on januari 1, 2012 at 04:13

Så är det ett nytt år igen. Det är rätt skönt, ingen oro, ingen vilja att bryta upp, ingen vilja att springa bort mot horisonten har infunnit sig. Jag minns hur ångestfylld jag var en nyårsdag i sena tonåren. Jag stod på bron hemma och svor på att jag skulle lämna staden och aldrig bo där igen, för där fanns inte plats för mig som jag var. Ångesten berodde inte på bakfylla eller på dramatik omkring min person på något sätt. Jag kände bara hur trångt det var och hur mycket jag ville vara den jag är i stället för den någon annan trodde att jag var. Alltså helt normalt i tonåren, eller hur?

Hur lyckades jag då? Ja, jag bor inte i min barndomsstad, jag jobbar inte med det andra sa att jag skulle jobba med och jag bestämde själv när jag skulle bilda familj, med vem och var, så jag är väl rätt lyckad, eller hur?

Men jag har tänkt mycket på den där nyårsdagen genom åren, för oron i kroppen har återkommit då och då utan att jag förstått varför. Men nu, när oron inte har kommit tillbaka på länge, har jag istället tittat i backspegeln efter när den slutade dyka upp. Och det var omkring den där dagen då jag hörde om möjligheten att få vara Guds lilla åsna. När svaret på oron långsamt växte fram till att jag var kallad att göra något helt annat än det jag trodde när jag var 18. Där och då började minnena av den där kalla och ångestfyllda stunden på bron förändras till ett minne av beslutsamhet och viljestyrka. Efter det tillfället har Gud på olika sätt hjälpt mig hitta vägen till lugnet och viljan att stanna där jag är och göra det jag kan.

Så, jag kan bara tacka Gud för en stunds ångest för 22 år sedan, och försöka gå vidare i tjänst och glädje över den beslutsamhet Han lagt ner i mig.

Kan du se vem som inte har mat att äta idag?

  • Posted on november 11, 2011 at 12:04

En tanke slog mig i går på spårvagnen. Det satt några tonårstjejer och pratade på om hur folk såg ut. De var rätt hämningslösa och pekade ut människor på hållplatserna som de ”visste” var fattiga, alkoholister, korkade och loosers. Naturligtvis pekade de också ut de som de ”visste” var rika, lyckade och jobbade med makeup och mode. Men det jag tänkte på var att jag inte höll med. I mitt arbete träffar jag människor som saknar mat, egen bostad och arbete  men det går inte att se på utsidan på de flesta. Visst, en del människor har inte möjlighet att sköta sina kläder och sin hygien som de vill och förväntas, men som sagt, de allra flesta är så prydliga på utsidan, hela (men kanske lagade) kläder, välkammade och om det är kvinnor en diskret makeup som bara lyfter fram deras drag utan att se målade ut.

Nej, det går inte att se vem som har mat att äta för dagen… Inte heller är det så lätt att se vem som har ett jobb att gå till… Det finns de som varje morgon packar ner allt i sin väska och går ut för dagen, kanske till biblioteket eller något annat ställe där de kan sitta och vänta på att en del av dagen ska gå. När kvällen kommer är de förhoppningsvis välkomna tillbaka till kompisen, där de kan sova på soffan, men inte förrän kompisens barn har somnat…

Och detta händer runt omkring oss, utan att det går att sitta på spårvagnen och peka ut dem.

Och dessutom, de skulle lika gärna kunna vara jag eller du, för vi vet inte allt vad som kan hända med oss…

 

En vanlig dag på jobbet

  • Posted on november 9, 2011 at 12:00

Jag funderar ibland på hur jag ska beskriva det jag gör i mitt arbete… En skön förklaring som son d.y gav i höstas till en lärare på skolan var att jag får vara Kristi verktyg på jorden. Det låter överväldigande… samtidigt så är det ju det jag ber om, att få vara ett verktyg, att jag ska göra det Gud behöver mig till. I dag, som väl  var en vanlig dag så hade jag en del fortbildning och en del undervisning. Jag  fick fortbildning kring något som är svårt att prata om utan att det blir konstig stämning. Vem vill småprata om vad som händer och vad man kan göra för att stödja föräldrar i samband med abort, spontanabort, dödfödda barn eller plötslig spädbarnsdöd?

Samtidigt är detta något som jag på något sätt under mitt yrkesverksamma liv kommer att komma i kontakt med, så det går inte att skjuta i från sig och säga: ”Det rör inte mig.”

Undervisningsdelen då? Vi hade Alpha-grupp i församlingen i kväll och då fick jag både lyssna till undervisning och också samtala kring kvällens ämne efteråt. Det var en god påfyllnad och påminnelse om att Jesus dog även för mig. Det är viktigt att komma ihåg, även om jag inte springer runt och mördar folk på stan så gör jag också saker som kommer mellan mig och Gud. Det händer exempelvis att jag tänker och talar illa om folk även om jag inte borde eller egentligen vill det. Samtidigt som jag blev påmind om mina brister så blev jag också påmind om att Guds barmhärtighet den är ämnad för mig med. Och det är stort… mycket stort… och nu ska jag ta med mig den tanken och gå till sängs, i morgon är det en ny vanlig dag på jobbet, och då ska jag få koka kaffe, prata med bebisar och spela hårdrock – fast inte samtidigt.

Då är det dags att vakna till liv igen i bloggvärlden.

  • Posted on november 7, 2011 at 09:38

Efter att jag har funderat hit och dit under en tid så kom jag fram till att det är dags att återuppliva min blogg igen. Vad jag kommer att skriva om i den här omgången får vi se. Jag har gjort en hel del erfarenheter sedan jag skrev senast och funderar nu på att omsätta dessa i textform på något sätt. Kanske kommer ni att få ta del av mina funderingar kring Gud, Jesus, min tro och hur jag lever mitt liv i tro – eller kanske kommer ni att få höra om mina åsikter kring hur människor med funktionshinder inom autismspektrat bemöts – eller också kanske ni får läsa en skräcknovell som jag skrivit alldeles själv – eller… Nej, det som kommer det kommer. Om ni känner er nyfikna på vad jag har att dela med mig av så är ni välkomna att läsa, begrunda om om ni vill kommentera.

Jag har kommit fram till att jag fortfarande roas av att iaktta andra, deras handlingar och uttalanden, utan att jag måste vara en del av det som händer, eller som det heter på klarspråk, jag gillar att tjuvlyssna på folk på spårvagnen. Inte så att jag njuter av att sprida ut vad folk gör eller så men jag kan tycka att verkligheten är mycket roligare än allt vad romaner heter.

Hoppsan sa…

  • Posted on januari 21, 2009 at 10:48

jag har inte varit aktiv här på väldigt länge. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med den här bloggen. Hösten som gick tog skolan i princip all tid som inte jobb och familj tog. Aldrig mer ska jag plugga 100% och jobba så mycket som 80% samtidigt. Jag är glad att jag snart är i mål, att jag snart har klarat av detta.  Frågan är om min mage har gjort det? Jag fick maginfluensa i helgen, men magen stannar inte av och det gör ont en stund efter jag har ätit, ont där jag inte har nån galla kvar. Så idag ska en läkare få titta på mig och så får vi se. Jag gissar på stress….

Längtar…

  • Posted on juli 17, 2008 at 03:50

Visst borde vi varit där i går…på bröllopsdagen. Men eftersom MIML jobbar några dagar till så får det bli på hemmaplan om en vecka i stället.

www.metro.se/se/article/2008/07/16/19/3956-57/index.xml

Jag har kollat låtlistan i GP den här morgonen. Den verkar lovande…www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp Och son d.ä hummade lyckligt när jag läste flera av låttitlarna, d.y är mest orolig för om han ska klara av att gå in över huvud taget. Det är inte så lätt att veta att det finns nästan 50.000 pers runt omkring, framförallt inte om man uppfattar dom som individer och inte som en mänsklig ”gröt” som går att skärma av.

Det finns vissa saker som är mer efterlängtade än andra.  Mumien… Fyrverkerierna… Vissa låtar…

Den som d.y sjunger oftast just nu är:

<param name="src" value="/metrobloggen/media/public_” /><embed width="425" height="350" type="application/x-shockwave-flash" src="/metrobloggen/media/public_” wmode=”transparent” />

Jag gillar den också!!!!

Jag är ju lite sen med många saker så först i går såg jag ”Ghost rider” med Nicholas Cage. Den finns nu mer på min ”gillar-lista”. Lite beroende på att vid ett tillfälle i filmen spelas ”Crazy train” med Ozzy, och för att Sam Elliot är med, och bara för att det är en Marvel-historia… Jag är helt enkelt svag för allt det ovan nämda…

Förebild

  • Posted on juni 16, 2008 at 10:56

Jag sitter här och provar SVT play. En fantastisk idé! Den går att utveckla till något stort.

Just nu sitter jag och lyssnar på en intervju med en av de starka offentliga kvinnorna, Ingela Agardh. Titta på svt.se/svt/play/video.jsp och försök förstå att denna kvinnan var den första jag hörde tala om att sitta och spela pc-spel som avkoppling. Nu är hon inte bara en spelförebild…

Hon har något mer. Läs hennes bok!

Solsken mellan molnen

  • Posted on april 14, 2008 at 04:33

Kom just in efter en dag på jobbet. Jag har egentligen mycket att göra men tänker dela med mig av en viktig observation! Solen lyser där ute mellan molnen. Jag sitter här och är lite solbränd… Och det är en känsla jag har längtat efter så länge.

Nu ska jag hitta nåt att äta, lyssna på d.ys fiolspel och se till att barnen blir klara för scouterna. (Nåt att äta blir knäckebröd med kall stekt falukorv. *mums*)

  • Filed under:
    • Okategoriserade